Biltest: Alfa 159, Honda Accord Type-S

Snorhala isvägar, decimeterhög snömodd, norrländskt vinterväglag. Den 150 mil långa test-slingan innehöll de flesta utmaningar en bil kan utsättas för i ett bitande kallt och snöskrudat Sverige.

Bakom fel ratt skulle det kunna bli rena skäckfärden. Men i den eleganta sittbrunnen på Alfa 159 uppstår aldrig någon oro, inte ens när de yttre förhållandena är som allra värst.
Den nya italienska familjesportvagnen har ett brett register och behärskar alla underlag med en slags naturlig självklarhet.

Särskilt markant blir Alfans körmässiga övertag på de nästan dramatiskt krokiga snövägarna i rallytrakterna runt Fredriksberg. Hondan har inte en chans att hänga med den följsamma och fint balanserade 159:an genom böjarna.

Men Alfan imponerar inte bara med sitt stadiga väggrepp. Den är också sällsynt exakt i reaktionerna och svarar lyhört på minsta signal från föraren. Det inger en behaglig känsla av full kontroll.

Bilen är dess-utom kryddad med en sportvagnsrapp gas- och styrrespons, som skickar körglädjebetyget i topp. Alfan är alltid på hugget när det vankas aktiv körning. 
 
Det är i och för sig Accord Type-S också. Motorn är rivig, styrningen precis och sportchassiet kompetent. Som extra bonus ger bilen ett intryck av perfekt fungerande mekanik, där varje enskild komponent är avstämd för smidigast möjliga funktion.

Men trots fina köregenskaper klarar inte Accord att slingra sig runt de halkiga rallykrökarna med samma lätthet och finess som sin italienska konkurrent. Hondan är klunsigare och tyngre i nosen och föraren får brottas mer med ratten för att komma dit han vill.

Den japanska bilens antisladdsystem griper också in tidigare och mer abrupt än Alfans, som tillåter att bilen körs lite på sladd. Det  är ytterligare en förklaring till att 159:an åker ifrån Accord på duellens mest utmanande etapp.   

Testlagets favorit

Fast egentligen imponerar körtryggheten stort i båda bilarna. Att fara fram i raskt tempo på testslingans besvärliga vägar med dubbfria vinterdäck av breddtyp är ingen barnlek. Alfan rullade på 225/50 R17 (extrautrustning) och Hondan på 225/45 R17. Knappast de mest idealiska dimensionerna i vargavintern.  
   
Även vid mer vardagsbetonad körning blev 159:an testlagets favorit. Den bredbenta italienaren har en suverän riktningsstabilitet och fjädringen är skickligt avstämd i balansen mellan väghållning, följsamhet mot underlaget och komfort.

Trots att bilen är så kvick i styrreaktionerna vid forcerade manövrar blir den aldrig orolig eller nervös vid normal landsvägstransport. Fjädringen är långtifrån insmickrande mjuk men man färdas ändå bekvämt i Alfan, åtminstone så länge vägen är någorlunda slät.

På riktig dåligt underlag smäller dock hjulställen rejält i groparna, Alfans dämpning är bestämd.

Sköter sig snyggt

Även Hondan sköter sig snyggt på landsvägen. Fast den är bullrigare än Alfan, har aningen sämre fjädringskomfort och är inte riktigt lika riktningsstabil. Det gör att Accord blir frånåkt för andra gången. 

Men prestandamässigt är Hondan en vinnare, åtminstone så länge det handlar om acceleration med stillastående start. Accords 2,4-litersmotor är en sportig pjäs som får extra effektknuff på toppen av varvtalsregistret, i ett smalt spann mellan drygt 5 500 och 7 000 v/min. Då skjuter den på så det står härliga till.

För Type-S börjar livet vid 6 000. Varv per minut, alltså. Problemet är att Hondas smidiga växellåda inte är tillräckligt tätstegad. Det gör det omöjligt att hålla kvar varvtalet i det "heta" registret och därmed utnyttja motorns fulla kapacitet.

159:an, däremot, har en tätstegad låda utan att behöva det. Den italienska 2,2-litermotorn är, till skillnad från gamla tiders Alfa-motorer, inte särskilt livlig och saknar utpräglad spets. I stället levererar den ett jämnt och starkt kraftflöde över ett brett register, nästan som en turbo, och behöver knappast växlas alls. Att skicka Alfans varv-räknarnål mot rödmarkeringen tjänar inte mycket till.
  
Trist, tycker säkert många märkesvänner. Likafullt fungerar Alfas lent arbetande kraftkälla perfekt till vardags. Gensvaret på låg- och mellanvarv är superbt och man behöver nästan bara nudda gasen för att bilen ska skena iväg, även om fyran eller femman ligger i.  
   
Men för den som föredrar en klassiskt rivig sportmotor är Accord Type-S det givna valet i det här sällskapet. Fast för att fungera riktigt bra skulle den behöva byta växellåda med Alfan. Samtidigt känns det som om 159 skulle fungera bättre med Hondas låda. Upp-och-ned-vända världen! 

En annan fundering hos testlaget är varför 159:an är så lågt utväxlad. I 110 km/tim på sexans växel är varvtalet 3 100 v/min. Motsvarande siffra för Honda är 2 600 v/min.

Följden av Alfas märkliga växellådsval blir både hög bränsleförbrukning och störande motorsurr i Autobahnfart. I vårt test gjorde 159:an i snitt av med 10,0 l/100 km, medan den fem hästar starkare Hondan klarade sig på 8,6 l/100 km. Det är skillnad!

Alfa 159 ersätter succémodellen 156, som hann byggas i nästan 700 000 exemplar innan den lades ned förra året. Den nya bilen är betydligt större än föregångaren och har vuxit på alla ledder. Mest på längden, som ökat med hela 23 cm. Tillväxten på bredden är åtta centimeter och axelavståndet har vuxit med decimetern jämnt.

159:an har även tagit ett rejält kliv upp när det handlar om kvalitetsintryck, elegans och pris. Nu ska Alfa på allvar ta upp kampen med premiumbilar som BMW och Audi är det tänkt.

Undersidan glömdes

Men någonstans på väg mot de nya höjderna glömdes undersidan bort. Där finns inte mycket av premiumkänsla. Istället vimlar det av rostfällor i form av öppna skarvar och bristfälliga konstruktionslösningar.

Den nya Alfan får skralast tänkbara betyg för sitt rostskydd av Vi Bilägares expert på området, Thomas Widström.
  
Honda Accord i nuvarande tappning har hängt med sedan 2003, men har i år genomgått en uppgradering och fått nya några modellversioner, bland annat den testade Type-S. 
Förändringarna är såväl kosmetiska, tekniska som säkerhetsmässiga. Den kanske viktigaste förbättringen är att antisladdsystem införts som standard på samtliga modellversioner. Dessutom har Hondas tekniker gett sig på en av Accords svagaste sidor, det besvärande däcksbullret.

Men hur väl det arbetet lyckats är svårt att avgöra, eftersom bilen under i stort sett hela testet rullade på snötäckta vägar och dubbfria vinterdäck, som är betydligt tystare än sommardäcken. Det enda som med säkerhet kan sägas är att Accord, trots förbättringarna,  under alla körförhållanden upplevdes som bullrigare än 159:an. 
  
Att Hondan har några år på nacken avslöjas tydligt i formgivningen, särskilt när den ställs bredvid den elegant Giugiaro-designade Alfan. Skönhetspriset går oavkortat till Italien.          
Men en värre ålderskrämpa än utseendet är att Accord inte riktigt lever upp till moderna krocksäkerhetskrav.

Bilen testades av Euro NCAP i samband med lanseringen och nådde då näst högsta betyg, fyra stjärnor. Ett acceptabelt betyg för den tiden, men utvecklingen går snabbt och idag är allt annat än fem stjärnor ett misslyckande för en ny bil i mellanklassen.

Full pott

159:an kammade, som första Alfa, hem full pott när den nyligen kördes i krocktestprogrammet och är därmed klar segrare i den viktiga säkerhetsronden.
Alfan är också bättre säkerhetsutrustad än Hondan.

När det gäller komfortutrustningen kontrar Accord med att vara den mest välförsedda. För att komma upp till motsvarande nivå behöver Alfan kompletteras med 17-tumsfälgar (6 900 kr), komfort-paket (8 000 kr), larm (3 500 kr) och ett fällbart baksäte (4 900 kr). Det ger ett slutpris på 310 800 kronor, vilket gör att 159:an i praktiken är 61 400 kronor dyrare än Accord Type-S.  
 
Att Hondan inte är hundraprocentigt fräsch märks även på insidan. Instrumenteringen känns gammaldags. Men läsbarheten är utmärkt, vilket man inte kan säga om Alfans djupt liggande eleganta rundlar. De syns aldrig särskilt bra, varken i mörker eller dagsljus.
En annan märklig Alfa-detalj är placeringen av den inre öppningsknappen till bakluckans elektriska lås. Den sitter dold i taket!

Även bristen på fack för småprylar är irriterande och samma sak gäller den nästan totala avsaknaden av mugghållare, det finns endast en i hela bilen.

Hondans förarmiljö må se tristare ut än Alfans, men funktionen är på de flesta punkter bättre. Även kupéutrymmena är klart generösare i Accord, särskilt i baksätet där 159:an har klara begränsningar i både ben- och huvudutrymme. Hondan slukar också mest bagage och är lättast att stuva.

Alfans lastöppning är lindrigt sagt trång och att ett fäll-/delbart baksäte kostar 4 900 kronor extra måste betraktas som snålt.  
           
Trots att nya Alfa 159 är en stor bil, 466 cm mellan kofångarna, är den varken särskilt rymlig eller praktisk. Dåligt utrymmesutnyttjad är en term som brukar användas i sammanhanget.
Helt uppenbart är att eleganta former fått gå före praktisk funktion när bilen konstruerades. Och det är säkert helt rätt. I alla fall om man heter Alfa Romeo och vill upp i familjesportvagnarnas högsta division… 
 

Testad i Vi Bilägare nummer: 5/2006