Billigast inte bäst

Det har aldrig varit billigt att köpa en ny bil, men billigare än nu
har det aldrig varit. När staten ger 10 000 tillbaka till alla som
köper miljöbil (fram till 1 juli 2009) går det att skaffa en ny bil för
72 500 kronor om man handlar en Matiz hos Chevrolet. Den har en motor
på 0,8 liter och 51,5 hästkrafter som inte släpper ut mer än 119 gram
koldioxid per kilometer.

Rumänska Dacia, som nu gör premiär i
Sverige, bjuder ut sin halvkombi Sandero med en 1,6 liters etanolmotor
för 89 000 kr - vilket innebär 79 000 när staten betalat ut rabatten.
Man får gå tillbaka många år för att hamna på den prisnivån för en bil
som nästan platsar i Golfklassen. Tyvärr befinner sig Sveriges två
billigaste bilar på en föråldrad nivå även på andra sätt. Den som vill
komma undan med lägsta priset måste offra en hel del av modern komfort
och - värst av allt - säkerhet.

Dacia tillverkas i Rumänien.
Fabriken har funnits sedan 1968 och byggt Renaultbilar på licens.
Sandero baseras på förra Clio som fick fyra stjärnor när den krockades
av Euro NCAP år 2000. Den rumänska varianten är klenare och fick nyligen
bara tre stjärnor.

I frontalkrocken släppte punktsvetsarna
runt ena vindrutestolpen - risk för kollaps alltså. Den veka
konstruktionen skulle kunna stärkas lite med hjälp av modern
skyddsteknik, men i sin billigaste version har Sandero endast en
krockkudde i ratten. Det är lika dåligt med körhjälpmedel. Utöver
ABS-bromsar finns inget. Sladdhämmare går inte ens att köpa till.
Servostyrning saknas också.

I grundversionen ingår inte ens
elvärmda framstolar och i detta påvra skicket är en Dacia Sandero inget
man kan råda någon att köpa.

Minst säker
Den
billigaste Chevrolet Matiz är emellertid ett ännu sämre val.
Grundversionen är lika dåligt ut-rustad som sin rumänska rival, men
därtill är Matiz en betydligt mindre bil - en av de minsta på
marknaden. Och definitivt den minst säkra nya bil som går att köpa i
Sverige.

Matiz döptes om från Daewoo till Chevrolet av ägaren
General Motors år 2005. Samma år krocktestades den av Euro NCAP och
lyckades bli den enda bil som fått sämre resultat än sin äldre
föregångare: Tre stjärnor varav en blev överstruken på grund av stor
risk för dödliga bröstskador i sidokrocken. Att den risken är otäckt
verklig inser alla som sätter sig i bilen och hör de lövtunna dörrarna
slå igen med ett skraltigt skrammel.

Ändå säljs den billigaste
Matizen utan sidokuddar. Denna kanske livsavgörande utrustning finns
bara i den 11 400 kronor dyrare SE-versionen. I det högre Matizpriset
ingår även en del annat som många nog betraktar som nödvändigt.
Exempelvis höjdjustering av förarstol och bältesfästen, servostyrning
och luftkonditionering. Säkrare valÄven Dacia Sandero finns i två bättre
utrustade versioner med svåruttalade franska beteckningar. Dessa är
betydligt säkrare val på alla sätt.

"Ambiance" kostar 9 000
kronor mer och innehåller det behövs: höga sidokrockkuddar som även
skyddar huvudet. Den versionen testkrockades också av EuroNCAP och
skötte sig betydligt bättre. Poängen ökade från 24 till 31, vilket hade
givit bilen fyra stjärnor om det varit ett offi ciellt resultat.
"Ambiance" är dessutom utrustad med bältessträckare vilket höjer
säkerheten ett snäpp till. Servostyrning och värme i framstolarna höjer
komforten betydligt. Det bästa valet är dock att lägga till ytterligare
7 000 kronor för "Laureate" och bland annat även få fäll- och delbart
baksäte samt ratt och förarstol som går att ställa i höjd. Totalpriset
blir ändå inte högre än 95 000 kronor med miljörabatten avdragen.

Två storlekar
Egentligen
ska man inte uppmuntra någon att köpa en nygammal bil utan fullgod
säkerhetsnivå och utrustning, men av Sveriges två lågbudgetbilar är
Dacia Sandero tveklöst det bästa köpet. Den rumänska bilen är betydligt
större - ungefär som en VW Golf av tredje generationen. Det skiljer
hela 52 centimeter i längd och 25 centimeter i bredd mellan testbilarna
och Dacia erbjuder således fullkomligt överlägsna utrymmen. Den har ett
baksäte brett nog för tre måttligt stora passagerare och den sväljer
även över 300 liter last.

Chevrolet Matiz känns trång redan
med två personer i bredd. Men den kallas femsitsig. Ska tre sitta bak
måste de vara korta och anorektiskt tunna för att få rum.
Bagageutrymmet är bara drygt hälften så stort som i Dacia. Det
behändiga formatet passar förstås utmärkt i stan. Matiz slinker in och
runt överallt - vändcirkeln är bara drygt nio meter. Men att trängas
med bussar, lastbilar, suvar och stressade transportbilar i en
Chevrolet Matiz känns inget vidare.

- Jag tycker det är lite
läskigt att köra Matiz, erkände en testförare. Bilen verkar så tunn och
jag sitter hela tiden och sneglar på alla större bilar. Att ligga i
bilkö mellan ett par lastbilar är en ren skräckupplevelse!

Flera
testförare jämförde upplevelsen av Chevrolet Matiz med att köra en
liten mopedbil. Känslan förstärks av den trecylindriga lilla motorn som
puttrar ansträngt och har klen ork. Det tar oändlig tid och en sträcka
på över 300 meter för att komma upp i 100 km/tim även om föraren är
ensam i bilen.

Tyngs bilen även av passagerare klarar inte bilen
att hålla farten om vägen bär lite uppför. Ändå anger Chevrolet att
Matiz får lasta över 400 kilo! Vi har inte provat, men med så tung last
lär den bli en stoppkloss i trafken.

Gammal och snål
Jämfört
med den lilla klena Chevan känns Dacia Sandero som en racerbil. Motorn
är av äldre datum med bara två ventiler per cylinder. Den låter lite
som en osmord kvarn men dess 87 hästkrafter räcker bra både i stan och
på landsvägen.

Dessutom går den gamla maskinen häpnadsväckande
snålt. Under testkörningen krävde den större och tyngre Dacian
obetydligt mer bränsle än Chevrolet Matiz. Vi körde enbart på bensin
eftersom den tidiga testbilen inte hade konverterats för etanol. Med
sprit i tanken kommer förbrukningen att öka och det är bara att hoppas
att Dacias angivna siffror för etanolåtgången är lika pessimistiska som
för bensin.

Framåt sommaren planerar Dacia att byta ut den gamla
motorn mot en modernare maskin med fyra ventiler per cylinder. Även om
både Dacia och Chevrolet kan förses med en del komfortabel extra
utrustning, har de brister som inte går att göra så mycket åt och som
avslöjar att de i grunden är gamla och simpla konstruktioner.

Bullernivån,
exempelvis, är tämligen påträngande i båda bilarna. I högre farter
dånar det från däcken, skorrar från motorerna och blåser runt
vindrutestolparna. Ljudisoleringen är uppenbart tunn. I dåligt väder är
det enerverande att åka Dacia. Vindrutetorkarna är alldeles för små och
lämnar stora osvepta områden, speciellt på höger sida. Långa
passagerare blir enögda - höger öga skyms totalt av ett grått
lortlager. Vindrutan görs ren med en liten irriterande procedur som
kräver två handgrepp. Spolning och torkare är inte sammankopplade.

Får torka själv
Strålkastarna
får man gå ut och torka själv på båda bilarna.Varken Dacia eller
Chevrolet håller med yttertempmätare. En sådan saknas extra mycket när
vädret pendlar mellan tinat och fruset som i november - och när det
inte finns något antisladdsystem som räddar situationen om bilen skulle
råka ut för lömsk halka. Många små missar kan göra billivet nog så
besvärligt, men mest irriterande är, att det inte går att få till någon
bra körställning i någon av bilarna.

Chevrolets ratt sitter
fast och den snålt tilltagna förarstolen går bara att höja i bakkant.
Korta förare sitter som i en uppförsbacke utan stöd för låren och får
snart kramp i benen.

Blir inte bra i alla fall
I Dacia
Sandero Laureate kan både förarstol och ratt höjas men det blir inte
bra i alla fall. Gaspedalen sitter inte bra till och de festa tvingas
spänna högerfoten i en avig vinkel som snart blir smärtsam. Den som är
kittlig under fötterna får lite extra obehag i Dacia. Gasen darrar
under fotsulan - motorns vibrationer skakar pedalen. Bäst sitter de
festa trots allt i Dacia och den är också lättast att kliva i och ur.
Karossen är ganska hög, liksom sittställningen. Men sätena har en rätt
träaktig svikt. Någon exklusiv stoppning har inte kostats på.

Varken
Dacia Sandero eller Chevrolet Matiz gör sig på längre resor och det
beror inte bara på obekväm sittställning och jobbig bullernivå. De är
också tröttande att köra. Ingen av bilarna är riktigt stabil utan
vandrar lite obestämt på vägen. I högre farter tvingas föraren att
ständigt korrigera riktningen. Värst är Chevrolet Matiz som raglar
fram, liksom knuffad av kraftiga vindar fast det inte blåser.

Antisladdsystem
finns inte till någon av bilarna och det är beklagligt, för det skulle
behövas. Det upptäcker vi i en undanmanöver - fyra hårda svängar som
runt ett hinder på vägen. Chevrolet Matiz beter sig riktigt otäckt.
Trots att farten är låg (57 km/tim) kränger den så kraftigt att ena
bakhjulet lättar och det känns som att bilen ska välta. Föraren vågar
inte fortsätta svänga utan styr ur banan. Dacia Sandero svajar också
kraftigt: "som en båt i storm", enligt protokollet, men klarar
åtminstone testen i nästan 70 km/tim.

Allför mycket fattas
Ett
par veckor med de två billigaste bilarna är som att flyttas tillbaka
föera år. Visserligen kan det vara lockande att köpa en ny bil för lite
pengar, men det är alltför mycket som fattas hos både Dacia Sandero och
Chevrolet Matiz. Mest saknas hos den koreanska Chevan. Den rumänska
Renaulten ger mer av precis allt och är ett vida bättre köp. Men man
kan ju fundera på om inte en fräsch och modern begagnad bil för samma
pengar vore en säkrare affär på alla sätt.

Vi tycker:
Dacia
Sandero och Chevrolet Matiz är miljövänliga och billiga men också
behäftade med brister. Ingen av dem har någon modern krocksäkerhet.
Köregenskaperna är inte heller up to date och båda skulle behöva
antisladdsystem. Men det går inte ens att köpa till. En modern begagnad
bil för samma pengar är nog det bästa köpet, men den som vill ha en ny
bil och inte prioriterar säkerhet får definitivt mest för pengarna hos
Dacia. Den dyraste varianten är mest prisvärd.  Chevrolet Matiz kan
inte på något vis mäta sig med Dacia Sandero. Den är vek, trång och
klen och borde helst inte saluföras alls på en modern bilmarknad.