Billigast inte bäst

Det har aldrig varit billigt att köpa en ny bil, men billigare än nu har det aldrig varit. När staten ger 10 000 tillbaka till alla som köper miljöbil (fram till 1 juli 2009) går det att skaffa en ny bil för 72 500 kronor om man handlar en Matiz hos Chevrolet. Den har en motor på 0,8 liter och 51,5 hästkrafter som inte släpper ut mer än 119 gram koldioxid per kilometer.

Rumänska Dacia, som nu gör premiär i Sverige, bjuder ut sin halvkombi Sandero med en 1,6 liters etanolmotor för 89 000 kr - vilket innebär 79 000 när staten betalat ut rabatten. Man får gå tillbaka många år för att hamna på den prisnivån för en bil som nästan platsar i Golfklassen. Tyvärr befinner sig Sveriges två billigaste bilar på en föråldrad nivå även på andra sätt. Den som vill komma undan med lägsta priset måste offra en hel del av modern komfort och - värst av allt - säkerhet.

Dacia tillverkas i Rumänien. Fabriken har funnits sedan 1968 och byggt Renaultbilar på licens. Sandero baseras på förra Clio som fick fyra stjärnor när den krockades av Euro NCAP år 2000. Den rumänska varianten är klenare och fick nyligen bara tre stjärnor.

I frontalkrocken släppte punktsvetsarna runt ena vindrutestolpen - risk för kollaps alltså. Den veka konstruktionen skulle kunna stärkas lite med hjälp av modern skyddsteknik, men i sin billigaste version har Sandero endast en krockkudde i ratten. Det är lika dåligt med körhjälpmedel. Utöver ABS-bromsar finns inget. Sladdhämmare går inte ens att köpa till. Servostyrning saknas också.

I grundversionen ingår inte ens elvärmda framstolar och i detta påvra skicket är en Dacia Sandero inget man kan råda någon att köpa.

Minst säker
Den billigaste Chevrolet Matiz är emellertid ett ännu sämre val. Grundversionen är lika dåligt ut-rustad som sin rumänska rival, men därtill är Matiz en betydligt mindre bil - en av de minsta på marknaden. Och definitivt den minst säkra nya bil som går att köpa i Sverige.

Matiz döptes om från Daewoo till Chevrolet av ägaren General Motors år 2005. Samma år krocktestades den av Euro NCAP och lyckades bli den enda bil som fått sämre resultat än sin äldre föregångare: Tre stjärnor varav en blev överstruken på grund av stor risk för dödliga bröstskador i sidokrocken. Att den risken är otäckt verklig inser alla som sätter sig i bilen och hör de lövtunna dörrarna slå igen med ett skraltigt skrammel.

Ändå säljs den billigaste Matizen utan sidokuddar. Denna kanske livsavgörande utrustning finns bara i den 11 400 kronor dyrare SE-versionen. I det högre Matizpriset ingår även en del annat som många nog betraktar som nödvändigt. Exempelvis höjdjustering av förarstol och bältesfästen, servostyrning och luftkonditionering. Säkrare valÄven Dacia Sandero finns i två bättre utrustade versioner med svåruttalade franska beteckningar. Dessa är betydligt säkrare val på alla sätt.

"Ambiance" kostar 9 000 kronor mer och innehåller det behövs: höga sidokrockkuddar som även skyddar huvudet. Den versionen testkrockades också av EuroNCAP och skötte sig betydligt bättre. Poängen ökade från 24 till 31, vilket hade givit bilen fyra stjärnor om det varit ett offi ciellt resultat. "Ambiance" är dessutom utrustad med bältessträckare vilket höjer säkerheten ett snäpp till. Servostyrning och värme i framstolarna höjer komforten betydligt. Det bästa valet är dock att lägga till ytterligare 7 000 kronor för "Laureate" och bland annat även få fäll- och delbart baksäte samt ratt och förarstol som går att ställa i höjd. Totalpriset blir ändå inte högre än 95 000 kronor med miljörabatten avdragen.

Två storlekar
Egentligen ska man inte uppmuntra någon att köpa en nygammal bil utan fullgod säkerhetsnivå och utrustning, men av Sveriges två lågbudgetbilar är Dacia Sandero tveklöst det bästa köpet. Den rumänska bilen är betydligt större - ungefär som en VW Golf av tredje generationen. Det skiljer hela 52 centimeter i längd och 25 centimeter i bredd mellan testbilarna och Dacia erbjuder således fullkomligt överlägsna utrymmen. Den har ett baksäte brett nog för tre måttligt stora passagerare och den sväljer även över 300 liter last.

Chevrolet Matiz känns trång redan med två personer i bredd. Men den kallas femsitsig. Ska tre sitta bak måste de vara korta och anorektiskt tunna för att få rum. Bagageutrymmet är bara drygt hälften så stort som i Dacia. Det behändiga formatet passar förstås utmärkt i stan. Matiz slinker in och runt överallt - vändcirkeln är bara drygt nio meter. Men att trängas med bussar, lastbilar, suvar och stressade transportbilar i en Chevrolet Matiz känns inget vidare.

- Jag tycker det är lite läskigt att köra Matiz, erkände en testförare. Bilen verkar så tunn och jag sitter hela tiden och sneglar på alla större bilar. Att ligga i bilkö mellan ett par lastbilar är en ren skräckupplevelse!

Flera testförare jämförde upplevelsen av Chevrolet Matiz med att köra en liten mopedbil. Känslan förstärks av den trecylindriga lilla motorn som puttrar ansträngt och har klen ork. Det tar oändlig tid och en sträcka på över 300 meter för att komma upp i 100 km/tim även om föraren är ensam i bilen.

Tyngs bilen även av passagerare klarar inte bilen att hålla farten om vägen bär lite uppför. Ändå anger Chevrolet att Matiz får lasta över 400 kilo! Vi har inte provat, men med så tung last lär den bli en stoppkloss i trafken.

Gammal och snål
Jämfört med den lilla klena Chevan känns Dacia Sandero som en racerbil. Motorn är av äldre datum med bara två ventiler per cylinder. Den låter lite som en osmord kvarn men dess 87 hästkrafter räcker bra både i stan och på landsvägen.

Dessutom går den gamla maskinen häpnadsväckande snålt. Under testkörningen krävde den större och tyngre Dacian obetydligt mer bränsle än Chevrolet Matiz. Vi körde enbart på bensin eftersom den tidiga testbilen inte hade konverterats för etanol. Med sprit i tanken kommer förbrukningen att öka och det är bara att hoppas att Dacias angivna siffror för etanolåtgången är lika pessimistiska som för bensin.

Framåt sommaren planerar Dacia att byta ut den gamla motorn mot en modernare maskin med fyra ventiler per cylinder. Även om både Dacia och Chevrolet kan förses med en del komfortabel extra utrustning, har de brister som inte går att göra så mycket åt och som avslöjar att de i grunden är gamla och simpla konstruktioner.

Bullernivån, exempelvis, är tämligen påträngande i båda bilarna. I högre farter dånar det från däcken, skorrar från motorerna och blåser runt vindrutestolparna. Ljudisoleringen är uppenbart tunn. I dåligt väder är det enerverande att åka Dacia. Vindrutetorkarna är alldeles för små och lämnar stora osvepta områden, speciellt på höger sida. Långa passagerare blir enögda - höger öga skyms totalt av ett grått lortlager. Vindrutan görs ren med en liten irriterande procedur som kräver två handgrepp. Spolning och torkare är inte sammankopplade.

Får torka själv
Strålkastarna får man gå ut och torka själv på båda bilarna.Varken Dacia eller Chevrolet håller med yttertempmätare. En sådan saknas extra mycket när vädret pendlar mellan tinat och fruset som i november - och när det inte finns något antisladdsystem som räddar situationen om bilen skulle råka ut för lömsk halka. Många små missar kan göra billivet nog så besvärligt, men mest irriterande är, att det inte går att få till någon bra körställning i någon av bilarna.

Chevrolets ratt sitter fast och den snålt tilltagna förarstolen går bara att höja i bakkant. Korta förare sitter som i en uppförsbacke utan stöd för låren och får snart kramp i benen.

Blir inte bra i alla fall
I Dacia Sandero Laureate kan både förarstol och ratt höjas men det blir inte bra i alla fall. Gaspedalen sitter inte bra till och de festa tvingas spänna högerfoten i en avig vinkel som snart blir smärtsam. Den som är kittlig under fötterna får lite extra obehag i Dacia. Gasen darrar under fotsulan - motorns vibrationer skakar pedalen. Bäst sitter de festa trots allt i Dacia och den är också lättast att kliva i och ur. Karossen är ganska hög, liksom sittställningen. Men sätena har en rätt träaktig svikt. Någon exklusiv stoppning har inte kostats på.

Varken Dacia Sandero eller Chevrolet Matiz gör sig på längre resor och det beror inte bara på obekväm sittställning och jobbig bullernivå. De är också tröttande att köra. Ingen av bilarna är riktigt stabil utan vandrar lite obestämt på vägen. I högre farter tvingas föraren att ständigt korrigera riktningen. Värst är Chevrolet Matiz som raglar fram, liksom knuffad av kraftiga vindar fast det inte blåser.

Antisladdsystem finns inte till någon av bilarna och det är beklagligt, för det skulle behövas. Det upptäcker vi i en undanmanöver - fyra hårda svängar som runt ett hinder på vägen. Chevrolet Matiz beter sig riktigt otäckt. Trots att farten är låg (57 km/tim) kränger den så kraftigt att ena bakhjulet lättar och det känns som att bilen ska välta. Föraren vågar inte fortsätta svänga utan styr ur banan. Dacia Sandero svajar också kraftigt: "som en båt i storm", enligt protokollet, men klarar åtminstone testen i nästan 70 km/tim.

Allför mycket fattas
Ett par veckor med de två billigaste bilarna är som att flyttas tillbaka föera år. Visserligen kan det vara lockande att köpa en ny bil för lite pengar, men det är alltför mycket som fattas hos både Dacia Sandero och Chevrolet Matiz. Mest saknas hos den koreanska Chevan. Den rumänska Renaulten ger mer av precis allt och är ett vida bättre köp. Men man kan ju fundera på om inte en fräsch och modern begagnad bil för samma pengar vore en säkrare affär på alla sätt.

Vi tycker:
Dacia Sandero och Chevrolet Matiz är miljövänliga och billiga men också behäftade med brister. Ingen av dem har någon modern krocksäkerhet. Köregenskaperna är inte heller up to date och båda skulle behöva antisladdsystem. Men det går inte ens att köpa till. En modern begagnad bil för samma pengar är nog det bästa köpet, men den som vill ha en ny bil och inte prioriterar säkerhet får definitivt mest för pengarna hos Dacia. Den dyraste varianten är mest prisvärd.  Chevrolet Matiz kan inte på något vis mäta sig med Dacia Sandero. Den är vek, trång och klen och borde helst inte saluföras alls på en modern bilmarknad.