Begtest: Volvo XC70

Volvos första fyrhjulsdrivna personbil presenterades 1996 som 850 AWD. Ersättaren V70 AWD kom 1997. Det året presenterades också V70 XC, eller Cross Country som den också kallas, en V70 AWD med bättre markfrigång och ändrade smådetaljer.

De första åren fanns V70 XC med en lättrycksturbo på 2,4 liter som gav 193 hk. Under 2000 kom en ny XC baserad på nya generationen V70, samma motor men med något högre effekt: 200 hk. Ett par år senare ökades cylindervolymen till 2,5 liter och effekten till 210 hk. En dieselmotor på 163 hk kom 2002.Ägarna är mycket nöjda med prestanda, vinteregenskaper, säkerhet och komfort. Däremot är de missnöjda med bränsleförbrukning och driftskostnader. Förarmiljö och framstolar i Volvo XC håller högsta klass.

Även baksätet är bekvämt, men benutrymmet i den nyare modellen är sämre än i den tidigare. Istället sitter passagerarna något högre. Bagageutrymmet är stort och lättlastat.

De första åren hade Volvo ett ganska enkelt drivsystem, där kraften mellan fram- och bakaxel fördelades med hjälp av en viskokoppling. Normalt driver bilen till 95 procent på framhjulen. Om framhjulen tappar fäste kopplas gradvis drift även till bakhjulen. Systemet fick kritik från ägarna för att vara för långsamt i inkopplingen.

Ett annat problem med viskokopplingen var att det inte gick att kombinera med antisladdsystem. I mitten av 2002, samtidigt som modellen bytte namn från V70 XC till XC70, fick bilen istället en koppling från Haldex, ett snabbare och smartare system.

Jämfört med vanliga V70 är XC med sin längre fjädringsväg lite bekvämare på vägen. Grövre däck ger dock högre ljudnivå och sämre fäste vid en undanmanöver och XC kränger en hel del när den pressas. Men tack vare fyrhjulsdriften är den kul att köra på grus- och vintervägar. Beteendet är städat och förutsägbart tryggt.  

Cross Country ska inte förväxlas med en terrängbil men framkomligheten räcker alldeles utmärkt så länge man håller sig på vägen, hur dålig den än må vara.

Turbomotorerna ger bilen bra prestanda vid omkörningar medan dieseln på 163 hk är i svagaste laget för den tunga bilen. Från 2005 är effekten i D5 höjd till 185 hk och då lirar det bättre.

Många exemplar har automatlåda. Bekvämt, men bilen blir törstigare och slappare i reaktionerna.

Viktigt är att kolla om bilen verkligen är fyrhjulsdriven. På äldre modeller är 4WD-systemet mycket känsligt för fel däckstorlek. Om däcken inte har samma omkrets runt om blir viskokopplingen för varm och kan brinna upp. Därför bör däcken vara exakt likadana med samma mönster och dimension. Om du får punktering på ett (slitet) hjul bör samtliga däck bytas. Annars kan vinkelväxeln i 4WD-systemet gå sönder och bilen blir bara framhjulsdriven. En reparation kostar 25 000-30 000 kronor.

Eftersom XC i stort är en V70 delar den också basmodellens brister. Det gäller exempelvis glapp i krängningshämmarstag, glappa styrleder, låsproblem, elfel och dåliga kylfläktar. Bleka blinkersglas är ett fel som Bilprovningen har anmärkningar på vad det gäller Volvo XC.
Överlag klarar sig äldre XC ganska dåligt vid besiktningen. Volvos kvalitet är inte riktigt lika bra som förr och kanske upplever ägarna bilen som mer stryktålig än vad den är.  

Ett fel som är dyrt att åtgärda är oljeläckage från ramlagertätningen mellan motor och växellåda. Vid en reparation måste växellådan demonteras. Därför blir det dyrt, räkna med cirka 10 000 kronor.

Rostskyddet är en punkt som är viktig för svenska förhållanden. Där håller Volvon högsta klass. Det gäller även krocksäkerheten. Folksam rankar Volvo XC som minst 30 procent säkrare än medelbilen.

Kvalitetsproblemen till trots är Volvos XC-bilar mycket eftertraktade som begagnade.

Volvo tar bra betalt för sin mjukis-suv XC70 som ny och det gör bilen dyr även i andra hand. Bilarna blir sällan stående länge i hallarna, och prisskillnaden mot en vanlig V70 AWD är nästan lika stor efter några års brukande, som den var när bilarna var nya.