Begtest: Volvo V70

Den stora bildrömmen för många svenskar stavas fortfarande Volvo V70. Den har blivit en symbol för tryggt, etablerat familjeliv och främst är det säkerheten som tilltalar. Den är alltjämt Sveriges mest sålda bilmodell och efterfrågan på begagnade exemplar är hög.

Vi Bilägares långtest-V70 blev en av de verkliga långkörarna i stallet, under fem år körde vi nästan 20 000 mil. Den har varit bekväm och trevlig att köra men vi har fått betala vårt pris. Det är så här Volvo - och eftermarknaden - vill att det ska se ut. Vi Bilägares testbil har verkat och tjänat som en renodlad tjänstebil. All service har skötts enligt föreskrifterna och minsta lilla reparation har gjorts på verkstad.

Vår Volvo V70 rullade tämligen bekymmerslöst under de första två årens långa etapper, närmare 10 000 mil. Typiskt nog började saker och ting trilskas när tiden för reklamation, två år, gått ut.

Så här långt är säkert också Volvos privatkunder med, men när garantierna och maskinskadeförsäkringen upphört att gälla (oftast vid 10 000 mil) är det naturligt att många bilägare söker sig till andra mindre verkstäder eller om de är så praktiskt lagda att de fixar att byta olja och filter på egen hand.

Tyvärr finns det alltför många bilägare som inte har några alternativ, allra helst när elektronikproblem uppstår och när mjukvaran måste uppgraderas. Då blir det märkesverkstaden som gäller, vare sig man vill eller ej.

Låt oss börja med det positiva: Volvo har uppenbarligen bra kvalitet på bromsskivorna. Trots miltalet byttes det inte skivor vilket är anmärkningsvärt. Den viktigaste anledningen är att bilen så gott som ständigt rullat och att rosten inte fått fäste. Bromsskivorna bak brukar annars kärva och bytas i tidigare skeden.

Bromsklotsarna håller också hög kvalitet, första bytet (fram) skedde först efter 13 441 mil.

Samma avgassystem, delvis rostfritt, har också hängt med hela tiden. Här har också långa och regelbundna körsträckor haft betydelse för livslängden.Samma koppling har fungerat klanderfritt, men mot periodens slut började det bli dags för byte.

Stötdämpare och fjädrar är också original sedan våren 2000, även om vår senaste testförare i sin rapport lät meddela att "bilen börjar kännas slapp i hullet, men det får man acceptera efter alla dessa mil".

Men vi har också råkat ut för ett antal missöden, de flesta väl bekanta för många Volvoägare. Motorn tappade kraft och lampan "Reduced Power" tändes. Trots upprepade försök med att tanka i ny mjukvara och byte av gaspedal fortsatte småryckningarna.

Först när spjällhuset byttes - "ett inre fel" - var problemet ur världen, men då hade både garantier och goodwill upphört att gälla och vi fick betala drygt 7 000 kronor. Detta fel har på senare tid drabbat många Volvoägare.

Krängningshämmarlänkar har bytts i omgångar och också stagen. Volvo har erkänt att materialet varit klent, men att kvaliteten har höjts. Länkarmspaketet byttes efter 17 000 mil och inklusive fyrhjulsmätning kostade det 7 720 kronor. De inre bussningarna är för mjuka och spricker vid vulkningen.

Styrlederna, både inre och yttre, är ett känsligt kapitel eftersom framvagnen utsätts för hårda påfrestningar. De här problemen kan komma tidigt, men då har Volvo oftast tagit kostnaden.

Kylfläkten fick bytas efter överhettning i samband med kökörning. Här har också Volvo erkänt kvalitetsbrister och har numera gått ut med en återkallelse för vissa chassinummerserier, men vid tidpunkten för vårt missöde blev det en faktura på 4 226 kronor.

Låsen för både dörrar och lucka krånglade också i omgångar och problemet med tändningslåset löstes aldrig. Om inte rattlåset gick i, gick det heller inte att låsa dörrarna.

Utöver problemen åldrades Volvon med värdighet. Bilen var vid testets slut i stort sett skrammelfri och inredningsdetaljer och klädsel hade klarat hårt slitage.

Motor, växellåda - och framför allt rostskydd - borgar för många sköna tiotusentals mil till, men de framtida kostnaderna för service, reparationer och underhåll blir svåra att överblicka.