Begtest: Renault Mégane

Renault Mégane introducerades 1996 och ersattes av en ny generation 2003. Den bilen röstades då fram till titeln "Årets Bil". Mégane finns som tre-och femdörrars halvkombi, femdörrars kombi samt tvådörrars cabriolet och fyrdörrars sedan. De tvåsistnämnda är dock inte särskilt vanliga. En mindre facelift kom 2006.

Motoralternativen är flera, vanligast är 1,6-litersmotorn på 115 hk. En 1,4-liters motor på 98 h finns också, liksom en tvåliters motor på 136 hk. Utbudet består också av en dieselmotor på 1,9-liter som ger 120 hk.
Mégane II har stabila köregenskaper i de flesta situationer, men kan oväntat släppa med baken i en undanmanöver. Då är det bra om bilen har antisladdsystem. Det höjer också körsäkerheten i halka.

En del förare kan uppleva styrningen som okänslig.

Förarmiljön är både snyggt utformad och tydlig. Men nyckelkortet med startknapp är en tvivelaktig finess som tar tid att vänja sig vid. Dessutom har funktionen krånglat på flera bilar.

Framsätet ger bra komfort och Mégane är en av de tystaste bilarna i klassen. Däremot gör bakpartiets märkliga form att innerutrymmena inte är lika stora som hos en del konkurrenter.

Främst märks detta i baksätet som är i trängsta laget för vuxna. Bagageutrymmet är normalstort för storleksklassen. Kombimodellen Touring är givetvis rymligare och lättare att lasta.

Krocksäkerheten är hög, Mégane var en av de första bilarna att nå fem stjärnor i Euro NCAP:s krockprov. Ett säkerhetsminus är dock den dåliga bakåtsikten.

Den senaste generationen av Mégane är för ny för att det ska finnas besiktningsstatistik, men tidigare generation har klarat bilprovningens kontroller ungefär som medelbilen.

Däremot finns en del andra svagheter på Mégane. Vanligaste felet har varit trasiga tändspolar, som gör att bilen inte startar. Startproblem kan också orsakas av fel på nyckelkodläsaren eller att varvtalgivaren är trasig. Några exemplar har också haft vattenläckage in i kupén, främst på golvet och vid dörrfacken.

Vanligt är också elektroniktrassel på grund av dåliga kablage eller kontaktstycken. Det kan handla om krånglande lås eller elfel på regnsensorer och farthållare. Krockkuddelampor som felaktigt tänds är också ett ganska vanligt fel, i något fall har även elektroniken i ESP-systemet krånglat.

Det är en allvarlig säkerhetsbrist, som dock inte är så vanlig. I vissa fall beror dessa fel på glappande kontakter. I andra fall måste en dyr styrenhet bytas ut.

Ryckig och ojämn gång eller felaktiga lambdavärden från katalysatorn kan bero på otäta ventiler. Då behöver topplocket bytas ut, en reparation för minst 20 000 kr. Trasiga hjullager har förekommit, det kostar cirka 3 000 kr att byta glappa spindelleder är inte heller helt ovanligt, en verkstadskostnad för cirka 3 500 kr.

Strejkande värmefläktar har också orsakat bekymmer, något som verkstäderna tar runt 1 500 kr för att åtgärda.

Kamremmen är känslig och bilen bör definitivt inte köras längre än rekommenderad intervall. Ett kamremsbyte kostar runt 5 000 kr. Om inte den byts i tid kan ett dyrt motorhaveri blir följden. Även generatorremmen kan gå sönder och orsaka haveri. Rostiga skivbromsar bak förekommer på Mégane, precis som på många andra bilar.

Rostskyddet var en svaghet på äldre Mégane. Den nya generationen är kraftigt förbättrad på den punkten. Karossen är galvaniserad och har mycket få rostfällor. I balkar, motorhuv och baklucka är det gott om vaxbehandling. Dörrarna är väl limmade och det är ett måste eftersom det saknas behandling just där. Rostbetyget blev högsta möjliga, en femma.

Andrahandsvärdet var bara medelmåttligt på förra generationen Mégane.

Den nya modellen är mer populär som begagnad, eftersom den till det yttre är snarlik en helt ny bil. Det kan ge kärvare prutmån på Mégane II, speciellt hos märkeshandlare som håller priserna uppe. Exemplar som exempelvis rullat som hyrbilar bör vara lägre prissatta.