Begtest: Opel Zafira

Det var Renault Scénic som 1996 ändrade reglerna för hur en familjebuss kunde vara skapt. Snart hängde konkurrenterna på och byggde familjebilar av sina mellanklassare.

Opel Zafira presenterades 1999 och bygger på teknik från Opel Astra. Men till skillnad från Scénic har Zafira möjlighet att rymma sju personer.

Till en början såldes modellen med en 1,6-litersmotor på 100 hk samt en 1,8-litersmotor på 116 hk. En dieselmotor på 82 hk fanns också att tillgå.

Senare ändrades effekten på 1,8-liters­motorn till 125 hk. En 2,2-litersmotor på 147 hk samt sportmodellen OPC på 192 hk finns också. Dieselvarianten har 82 eller 100 hk beroende på årsmodell.

Opel Zafira är trevlig att köra med personbilslika och trygga köregenskaper. Den minsta motorn upplevs dock som surrig och slö av flera förare. Att bilen är lättparkerad och smidig är en fördel jämfört med större familjebussar. Ändå rymmer den alltså till nöds sju personer. Dock blir det inte mycket plats för bagage om alla sittplatserna används.

Zafira bör betraktas som fyr- eller femsitsig med två extrastolar för kortare turer. Fällningen av stolarna är en smart konstruktion, de försvinner ned i golvet och det gör det lätt att lasta bilen. De sittplatser som inte används kan fällas ned i golvet, som blir alldeles platt.

Fast riktigt familjevänlig är den inte. Först vid faceliften under 2003 kom trepunktsbälte på samtliga platser. Tidigare saknades det på mittenplatsen i andra sätesraden. För riktigt långa personer upplevs stolarna som litet för små. En del bilägare klagar också på att rutorna lätt immar igen. Ventilationen är inte anpassad för sju.

Opel Zafira fick tre stjärnor i Euro NCAP:s krocktest. Ett medelmåttigt på gränsen till underkänt resultat, även om det är bättre än föregångaren Sintra. Den fick också tre stjärnor i betyg varav en dock var överkorsad. Det innebär att det fanns risk för dödliga skador. Först när Zafira presenterades i helt ny upplaga fick modellen alla fem eftertraktade stjärnorna av Euro NCAP.

Opel har inte övertygat kvalitetsmässigt under 90-talet. På senare tid är det främst problemet med dyrbara kamremshaverier som orsakat rabalder, oftast på Astra med 1,6-litersmotor.

Även Zafira har fått sig en släng av Opelsjukan. Kamremmen bör bytas vart fjärde år eller var 6 000:e mil - även om instruktionsboken säger 12 000 mil. Att kamremmen går sönder är vanligast på 1,6-litersmotorn men förekommer även på andra motorer.

Den större 2,2-litersmotorn har kamkedja som i början inte höll måttet den heller. En del byttes på garantier.
Varannan Zafira från 2001 underkändes på besiktningen. Främst är det styrleder och spindelleder som Bilprovningen anmärker på.

Det är också det vanligaste Zafira-felet. Det klapprar om framvagnen när du kör över ojämnheter. Problemet beror på att stagen till krängningshämmaren eller spindelbultarna glappar. På många exemplar har detta åtgärdats på garanti eller via goodwill-åtagande från Opel.

Kärvande bromsok bak är också ett vanligt fel, likaså att hjullagren slits ut i förtid. Den elektriska styrservon kan orsaka problem, ofta genom att styrningen går trögt. Att byta en pump till servostyrningen är en kostnad på cirka 5 000 kronor.  

Opel har inget gott rostrykte men  Zafira verkar hålla emot korrossionen skapligt. Vi Bilägares rostskyddsexperter har givit modellen medelbetyget tre, godkänt alltså. På några ställen bör du dock vara uppmärksam. Lacksläpp förekommer på bakluckan. Om bilen körts mycket på grusvägar kan nederkanten av framdörrarna vara rostangripna.

Efterfrågan på sjusitsiga bilar som Opel Zafira är stor, speciellt när de inte är så klumpiga eller dyra att äga. Hos många handlare råder det idag brist på bilar i den här storleksklassen. Det gör att Zafira håller ett skapligt andrahandsvärde. Bilen är lättsåld och därmed svår att pruta på.

En helt ny Zafira presenterades 2005 och det gör att efterfrågan på den äldre modellen kommer att minska.