Begtest: Honda CR-V

Honda CR-V klassas ofta som urtypen för stadsjeep, men den klarar sig också bra på svårbemästrade skogsvägar.  Just allroundegenskaperna prisas högt. Stor efterfrågan har lett till höga begpriser.

Honda CR-V lanserades 1997 och delar bottenplatta med Civic. CR-V har självbärande kaross och individuell hjulupphängning till skillnad från renodlade terrängbilar.

De första åren såldes CR-V med en fyrcylindrig motor på 131 hk. Till modell 1999 kom en starkare motor på 147 hk. Båda motorerna är pigga, men den senare är bättre för den som använder bilen som dragbil. Bilar med 147 hk-motorn är något dyrare. En ny generation kom 2002, betydligt rymligare än sin föregångare. Samtidigt gick lite av den tuffa karaktären förlorad.

CR-V är en trevlig bil att köra, med bra vägegenskaper även på grusvägar och i halka. Vid vanlig körning är den mest framhjulsdriven, om framhjulen slirar kopplas drift även till bakhjulen. Ett simpelt 4WD-system som är ganska långsamt i funktionen. Att ta sig fram på skogsvägar klarar CR-V bra, men något riktig terrängbil är det knappast. Bland annat saknas lågväxel. Markfrigången är dock högre än en vanlig personbil.

I samband med en facelift november 2004 förbättrades 4WD-systemet. Då tillkom också antisladdsystem, som höjer körsäkerheten i halka.

Den manuella växellådan är mycket lättskött och exakt. Automatlådan är däremot trögare i funktionen. Förarplatsen är mycket bra, med tydliga instrument och reglage. Däremot är körställningen lite avig med busslutning på ratten. Inredningen känns något plastig.

Ett uppfällbart fikabord mellan förarplats och passagerarplats är en kul detalj, liksom det löstagbara campingbordet som finns i bagageutrymmet. Honda CR-V är något rymligare än konkurrenten från Toyota, det märks speciellt i baksäte och bagageutrymme. Fast många kombibilar är betydligt rymligare, CR-V är rymlig mest på höjden.

Bagageluckan är tvådelad, för lastning av lätta saker räcker det med att öppna bakluckan. Annars måste den tunga dörren med reservhjulet på öppnas. Att reservhjulet är placerat på bakluckan gör också sikten bakåt sämre. I övrigt är sikten god i CR-V.

Den första generationen är inte krocktestad av Euro NCAP och fick bara medelbra betyg i amerikanska krockprov. Men i verkliga olyckor gör höjden och tyngden att CR-V bör klara sig bra. CR-V av generation två fick fyra stjärnor i Euro NCAP:s krockprov 2002.

Honda är känt för sin höga tekniska kvalitet och CR-V är ingen undantag. Fel på motor, växellåda, elektronik eller chassi är extremt sällsynt. På en del exemplar hörs ett pipande från bakaxeln, det brukar åtgärdas med ett oljebyte. Honda har också ett gott rykte vad det gäller kundvård och vid fel som kan härröras till konstruktionen står tillverkaren ofta för reparationen, även långt efter att garantitiden har gått ut.

Besiktningsresultaten för CR-V  är också klart bättre än medelbilen. Trasiga lampor är ett undantag, glödlamporna tar ofta slut fort. Det beror på att japanska bilar ofta har en hög voltbelastning, vilket gör att de inte håller särskilt länge.

Bilägarna klagar på högt vindbrus, CR-V är något bullrigare än normala personbilar.

CR-V är populär bland husvagnsägare eller hästfantaster och om den förra ägaren använt sin vil som dragbil kan kopplingen vara sliten. Ett kopplingsbyte brukar kosta runt 6 000 kronor. Tidigare höll Honda höga priser på reservdelarna, numera är de inte dyrare än till något annat märke.

Hondas rostskydd brukar inte vara särskilt bra, men ännu har CR-V inte rostat i särskilt stor omfattning. På sikt är det främst dålig behandling i dörrarna som ägarna bör se upp med. Generation två av CR-V fick en tvåa i rostbetyg 2002, med anmärkningar bland annat på att varken motorhuv, bakdörr eller sidodörrar är rostbehandlade.

En helt ny CR-V började säljas tidigt 2007. Det har gjort att priserna sjunkit på de äldre generationerna, speciellt de första årsmodellerna.