Alternativ till femsitsig kombi

Sverige är kombilandet med stort "K". Så har det varit allt sedan Duettens, Amazonens, 145:ans och Saab 95:ans dagar.

Intresset för biltypen visar inga som helst tecken på att avta, något som tydligt avspeglas i försäljningsstatistiken.

Länge fanns egentligen bara kombin att välja på för den som sökte en rymlig och flexibel vardagsbil i någorlunda nätt och smidigt format.
   
Men i mitten av 80-talet tog Chrysler och Renault ytterligare ett kliv mot den ultimata familjebilen genom att lansera två nyskapande modeller, Voyager respektive Espace.
Båda var betydligt mångsidigare och rymligare än en vanlig kombi, utan att för den skulll ta större plats på parkeringsrutan.

Voyager och Espace vann snabbt stor popularitet, särskilt på sina hemmamarknader, och fler tillverkare hakade på konceptet. Men först tio år senare, 1996, slog biltypen igenom på riktigt bred front.

Då lanserades det lilla högbygget Renault Scénic. En bil med yttermått som en VW Golf, men rymlig som en stor Volvokombi. Därtill hyfsat prissatt, extremt mångsidig, laddad med smarta finesser och sist, men inte minst, barnvänlig som ingen annan bil dittills.

Scénic gjorde knallsuccé och fick med tiden en rad efterföljare.

Vi har testat sex olika modeller i det här segmentet, förutom Renault Scénic är det Honda FR-V, Toyota Corolla Verso, Citroën Xsara Picasso, VW Golf Plus och Opel Meriva.

Generella fördelar med flexbilen är, som namnet antyder, att den är ytterst mångsidig och enkelt kan skräddarsys efter de behov ägaren för tillfället har.
 
Tack vare höjden är insteget också bekvämare än i en personbil. Den upphöjda sittpositionen ger dessutom en perfekt överblick av trafiken och även passagerarna har en bättre utsikt än i vanlig kombi.
   
På minuskontot noteras att utseendet ofta inte är det mest eleganta, det är svårt att snitsa till vad som i grunden är en rullande container. En viss dos busskänsla finns också inbyggd i konceptet och på många bilar skymmer de grova och långt framdragna vindrutestolparna (A-stolparna på fackspråk) sikten på ett nästan trafikfarligt sätt.

Köregenskaperna, däremot, skiljer sig trots den högre tyngdpunkten inte nämnvärt från vanliga personbilars. Visst kränger flexbilarna något mer vid forcerad körning, men några större väghållningsbrister har våra tester inte avslöjat.

I undanmanöverproven, som kördes med full last, klarade sig alla bilar genom konbanans våldsamma svängar med hedern i behåll. Allra bäst skötte sig Honda FR-V och Toyota Corolla Verso. Båda är stadiga som klippor även vid extrem provokation.

Någon solklar vinnare i testet som helhet presenterar vi inte och det var heller aldrig meningen. Orsaken är att de sex utvalda bilarna är alldeles för olika för att kunna jämföras rakt av.

Vår granskning ska i stället ses som en genomgång av sex intressanta alternativ till en konventionell kombi, i olika pris- och storleksklasser.

Testets starkaste och dyraste bil är Toyota Corolla Verso med den kraftfulla D-4D-dieseln på 177 hk och det välkryddade utrustningspaketet Business+.

Med tanke på motorkaraktär och styrka är det märkligt att bilen har en släpvikt på ynkliga 1 100 kilo och att någon automatlåda inte finns på tillvalslistan. Där missar Toyota säkert en hel del kunder.

Corolla Verso har, liksom Grand Scénic, sju (eller egentligen 5+2) sittplatser och stolarna längst bak är minst lika trånga som i Renaulten. Men insteget till dem är smidigare tack vare den japanska bilens bredare bakdörrar.

Toyotan har ett sällsynt smart system för fällningen av de fem stolarna bak. Alla kan vikas ned i golvet och vips, så har den sjusitsiga familjetransportören förvandlats till en storsväljande lastslukare. Stolarna fälls med ett enkelt handgrepp och på några sekunder skapas ett helt slätt lastgolv.

Medaljens baksida är att mittradens stolar har en ganska tafflig sittkomfort. För att de ska kunna fällas ned i golvet har de monterats lågt och dessutom gjorts så tunna som möjligt.
Den låga sittpositionen i kombination med karossens höga sidolinje skapar dessutom en instängd känsla. Bilen saknar också många av de barnvänliga detaljer som exempelvis Renault Scénic bjuder på.

Men utrymmet i baksätet är det inget fel på. Tre normalvuxna män får utan vidare plats. Där-emot blir det inte mycket plats kvar för last när alla sju sätena används. Det är med nöd och näppe ett par matkassar ryms längst bak i bilen.
   
Bakom ratten på Corolla Verso är utsikten mer konventionell än i Scénic och föraren sitter lägre och har en mer personbilslik körställning.

Toyotan är också betydligt spänstigare att hantera än den franska konkurrenten och väghållningen är testets bästa efter Honda FR-V. Växellåda och styrning fungerar utmärkt och bidrar till den fina körkänslan.

Det gör även den kraftfulla 177-hästardieseln, som är en pärla när det gäller att leverera rå kraft på låga varvtal. Omkörningar går i ett huj även när de görs på lite högre växlar. Toyotans för biltypen sportiga karosslinjer har täckning i verkligheten.
 
Åkomforten förstörs delvis av den i testlagets tycke alltför stumma fjädringen. Kupébullret är acceptabelt, men inte mer. 

Säkerhetsmässigt är Corolla Verso bäst i test, såväl när det gäller utrustning som resultat i Euro NCAP:s krockprover. Komfortutrustningen går heller inte av för hackor, men något ska man väl få för nästan en kvarts miljon kronor.

En extra trumf har Corolla Verso i märkets erkänt höga byggkvalitet. Få konkurrenter kommer i närheten av Toyotas driftsäkerhet som i dagens läge är den kanske bästa på marknaden.

Testad i Vi Bilägare nummer: 11/2006