Loppis-skyltarna avlöser varandra när man bilar genom sommar-Sverige. Min bättre hälft vill att man stannar vid alla, men mitt trick är att avleda och få henne att missa skylten. Vissa resor kan alltså ta oändligt lång tid.

Däremot gjorde faktiskt jag, för en gångs skull, en hastig inbromsning när en skylt om Fiske-loppis dök upp strax söder om Kopparberg. Ett par tre kilometers körning in i skogen kändes plötsligt inte som bortkastad tid. Och visst slog förväntningarna in.

Inte för att jag är någon storfiskare, men nostalgitrippen är svår att stå emot. Här fanns alla mina drag och spinnare från barndomsåren, alla som man lärde känna genom ABU:s fiskebibel Napp & Nytt.

Det gick bara inte att motstå att köpa min gamla favoritspinnare Svängstaspinnaren för tio och favoritskeddraget Jämtlandsdraget för femton spänn. Det är högst osäkert om jag kommer att använda dem, risken finns ju alltid att man metar fast. Men det är ändå viktigt att ha dem i samlingen, allra helst eftersom jag för några år sedan blev av med fiskeutrustningen efter ett bilinbrott.

Nu har det kommit reda siffror på att Volvos säkerhetssystem City Safety gör nytta. Det är det amerikanska säkerhetsinstitutet Insurance Institute for Highway Safety som ställt samman kostnader för olyckor med Volvo XC60 och jämfört dem med andra SUV:ar i samma klass. Volvo XC60 hade 27 procents lägre reparationskostnader och bara halva kostnaden för personskador.

City Safety, som bromsar automatiskt om bilen riskerar att krocka med en framförvarande bil, är standard i XC60. Det är förstås utmärkt. Men det finns gott om andra säkerhetssystem som också skulle kunna minska antalet skadade i trafiken.

Jag var häromdagen och provkörde Audi A6 som har en massa säkerhetsfunktioner: Night Vision ”ser” fotgängare och djur vid vägkanten och varnar föraren, den adaptiva farthållaren håller avståndet till framförvarande bil även om den skulle stanna, ett system som kallas Pre sense plus upptäcker om bilen riskerar att krocka med en bil framför och gör förberedelser för att mildra eller undvika krocken.

Jättebra system som även finns i andra bilar och som bara har en nackdel: De kostar rätt mycket pengar.

Bilar som erbjuder avancerad säkerhetsutrustning kommer till största delen att köpas av företag. Risken är att säkerhetssystemen väljs bort eftersom de höjer förmånsvärdet rejält. Jag tycker det är galet att man ska behöva betala skatt för prylar som kan rädda liv. Om all säkerhetsutrustning vore skattefri för tjänstebilsförarna, skulle vi på sikt få en ännu säkrare bilpark och spara både liv och lidande.

Den politiker som vågar gå i bräschen för skattefri bilsäkerhet ska få min röst i nästa val!

Är det inte det ena, så är det det andra...

Det är töväder i Stockholm och bilar förstörs av istappar som faller ner från taken. Fotgängare riskerar att få dem i skallen.

Jag har klarat både mig själv och bilen hittills men i går var det nära att jag lämnade in i alla fall. Åkte skridskor på Ã-stermalms IP när det vänstra halvröret lossnade från kängan och jag flög upp i luften och landade på bakhuvudet mot isen.

Hade jag haft hjälm så hade ingenting hänt. Nu dämpade den hoprullade luvan tillräckligt för att jag skulle klara mig med lite yrsel och en huvudvärk som är inne på andra dagen.

Nästa gång sätter jag på mig hjälmen. Den skulle man förresten ha även när man promenerar på stan. Och broddar och knäskydd och armbågsskydd och ryggsköld och...

Livet är livsfarligt.

En intressant uppgift, bara så där:

Vi Bilägare har 359 000 läsare. Tillsammans äger dom 540 000 bilar! 

Med vetskap om dessa fakta känns namnet på tidningen helrätt. 

Ibland kan man vara alldeles extra tacksam över att man arbetar på en biltidning. Som nu till exempel.

Jag satt i örondoktorns väntrum före lunch och bläddrade i tidningar. Ica-Kuriren i första hand och vad fanns i den om inte en artikel om prinsessbröllopet till sommaren.

Dagstidningar, magasin och TV svämmar över av artiklar och program om Victorias och Daniels bröllop. Vem orkar tugga i sig allt?

För egen del är intresset för detta evenemang lika med noll. Crown Victoria, däremot!

Dags för en ny långresa norrut, 125 mil med start på söndag eftermiddag. Då var det lite retligt att på fredagsmorgonen upptäcka att den Opel Astra jag ska åka i hade pyspunka på vänster bakdäck.

Som tur är så är Vi Bilägare granne med Vanadis Gummi på Ynglingagatan. Punkan fixade dom på ingen tid alls i morse. Synd bara att dom inte kunde göra något åt däckbullret.

I Landskrona blev en 78-årig kvinna dödsmisshandlad för att hennes man tutat åt en annan bilist på en parkeringsplats.

I tidernas begynnelse var väl signalhornet ett sätt att skrämma djur från vägen. Idag verkar biltutan mest användas i affekt och är ett osvikligt sätt att framkalla aggressioner i trafiken.

Tut-tut-tut = "vad håller du på med din d-a idiot!"

Vi hade en liten tut-diskussion i morse, en kollega och jag, och funderade lite kring hur ofta en normalbilist använder tutan och i vilket syfte.

Själv har jag just återkommit efter en 350-milaresa och när jag tänker efter så använde jag inte tutan en enda gång.

Kollegan och jag enades om att i nio fall av tio används tutan som en åthutning av andra trafikanter. Det handlar om ilska som kommuniceras till omgivningen via ljudsignalen.

Ã-vrig användning är till för att påkalla uppmärksamhet, till exempel om någon byter fil lite tanklöst eller inte är på hugget när rött slår om till grönt.

I några få fall är tutan en glad hälsning när man passerar en hemmagjord skylt vid vägen ("Robert fyller 40 - TUTA!").

Så, frågan är: ställer biltutan till med mer elände än den hjälper till att öka trafiksäkerheten?

Sista arbetsdagen innan det stora äverntyret börjar i USA i morgon. Vi är två man som hyrt var sin Harley-Davidson i Las Vegas och ska köra via Los Angeles till San Francisco under en dryg vecka.

Tips på intressanta stopp längs vägen mottages gärna.

Hur det blir med bloggen mellan 16 och 26 april beror på vad som händer längs vägen och vilka uppkopplingsmöjligheter som finns. Och lite hänger det förstås också på hur mycket latmasken gör sig gällande; jag har ju trots allt semester.

Vi hörs!

Nio mil på två timmar, 45 km/tim i snitthastighet och då var sju mil motorväg.

Det frestar på tålamodet att ta sig till Stockholm på E4:an söderifrån en söndag eftermiddag/kväll.

En olycka mellan Moraberg och Salem vid Södertälje betydde nästan stillastående köer i går vid 18-19-tiden. Det var nog inte bara jag som var på väg hem för att se VM-finalen i fotboll och kände sig stressad över att riskera att missa avspark.

Det värsta när man sitter i kön är att inte veta orsaken till den. Efter tjugo minuter meddelade i alla fall trafikradion vad som hänt och helt plötsligt var det mycket lättare att stå ut med den sega framfarten.

Sju gånger av tio är det så här i trafiken när man passerar Södertälje norrut på söndagar. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det igen.

Jag såg ett TV-program i går om samlare, det vill säga personer som ägnar sig åt ett tvångsmässigt samlande.

Det bor väl en liten samlare i de flesta av oss. Förra fredagen städade jag bort gamla läsarbrev; det äldsta var från 1994!

I dag är det dags att slänga en massa namnbrickor jag fått på bilmässor, provkörningar, seminarier och annat genom åren. Jag räknade dem till 78 stycken.

Varför jag sparat dem? Ingen aning. Men nu ska de bort - utom en som jag bara inte kan slänga.

Jag var på en provkörning av BMW 3-serien för tio år sen. Vid incheckningen tog jag emot min namnbricka med ett leende när jag såg att jag hade upphöjts till Professor Håkan Bäcklund.

Förresten, jag har samlat på gamla Halda skrivmaskiner också. Har fem gröna, två svarta Halda Norden samt tre rese-Halda på mitt kontor. Lite synd att kasta dom så jag provade med en annons på Blocket men marknaden för gamla skrivmaskiner verkar iskall. Inte ens Jan Guillou hörde av sig.

Därför återstår endast donation av de gröna. En kommer att få en ny ägare i Luleå men jag har fyra kvar. Bortskänkes vid avhämtning.

Pegueot 205:an har stått på batteriladdning ett dygn. Nu går jag ner i garaget och vrider om startnyckeln för första gången på tio månader.

Startar - startar inte? Det är frågan.

Rapport kommer.

Två veckors bloggvila är avslutad. Under den tiden har jag kört en del intressanta fordon. Harley naturligtvis, en Renault 5 -87, Volkswagen Polo, Peugeot 205 -89, Skoda Yeti och, i går, första provturen bakom ratten i nya Saab 9-5.

Stortest på 9-5:an kommer i nästa nummer av Vi Bilägare (nr 13) och jag ska inte föregå testet mer än att säga att det finns mycket att tycka om bilen.

Saab 9-5 och Harley-Davidson i all ära men höjdaren var ändå att få cruisa i en nedcabbad Buick Wildcat 401 -63 i Tammerfors-trakten (se bilden). Inte bara cruisa förresten... trots att bilen är 47 år gammal var det inga problem att lägga ut en rökridå med start från stillastående.

I dag blir en glidardag. Jag ska ut med tidningen Bikes testgäng och prova custom-hojar.

Som man brukar säga: det är ett hårt och skitigt jobb, men nån måste göra det.

Jag hade tänkt valvaka i går kväll men var tvungen att ge upp ganska tidigt. Mycket frisk luft och massor av 80-talsbilar (600?) under söndagen sög musten ur mig.

Tur det, för om jag hade varit uppe och sett Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i direktsändning så hade det nog inte blivit mycket nattsömn. Vilket mörker. Och vilken tung start på veckan att få det beskedet på måndag morgon.

Avslutningen på veckan blev desto mer inspirerande på söndagen. Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri i Stjärnhov, Sörmland, i regi av våra tidningar Klassiker och Automobil. Årets tema var popup-strålkastare, en 80-talshit.

I eftermiddag blir det flyg ner till Barcelona för provkörning av Seat Alhambra.