Jag kör just nu Vi Bilägares Hyundai i40. För någon vecka sedan upptäckte jag att den vid start visade en blocknyckel i infodisplayen och började räkna ner till ungefär 1 500 mil.

Kollade i serviceboken. Där var det prydligt noterat att man förväntade ett besök hos auktoriserade verkstaden senast i december eller efter 3000 mil.

Ringde Hyundai. Vad är det som gäller? 1 500 eller 3 000 mil? Det var inte serviceindikatorn. Den skulle ha kopplats ur. Gick in på Users Settings, valde settings, kom till ”maintainance”, klickade bort bocken i rutan och så var nedräkningen borta.  ”Not in use” säger bilen numera om servicediktatorn.
 
Bilen är hyfsat snål i blandad körning.  Jag ligger på 4,7 l/100 km. Just i dag har jag sedan tankning kört 79,8 mil.  Och enligt färddatorn ska jag kunna köra 52,2 mil till. Det skulle bli ungefär 130 mil om man vågade köra nästan till tom tank.

Det stämmer förstås inte 100 procentigt. Vid förra tankningen blev det bara 109 mil. Då hade jag 12 mils körning kvar. Tanken rymmer 70 liter. Så om jag verkligen körde på 0,50 skulle bilen gå 140 mil.  Nu har det i och för sig varit flera bakom ratten och någon kan ju ha råkat nolla förbrukningen. Men å andra sidan visar tankmätaren på stax under halv tank. Vi får se!

Uppvarvning – och motorsprängning!

Det går att locka bilentusiaster på många sätt, men de flesta kom trots allt för att beskåda bilprakten, runt 450 fordon, på Motordagen i västmanländska Fellingsbro.

Jag råkade passera där av en händelse, och självklart måste man stanna till för att kolla. Det är ett säkert vårtecken när bilträffarna runt om i landet drar igång. 1 maj har blivit ett datum som förknippats med just Fellingsbro. Det är åtta år sedan som innehavaren av Mekonomen-verkstaden, Peter Fryxell, fick sina kompisar att vårlufta sin åk i samband med verkstadens ettårsjubileum, och därefter har träffen bara vuxit i omfång.

Bergslagen och Mälardalsregionen är att lita på, här finns det jänkebilskultur så det räcker och blir över.

I floran av tillbehör kan man hitta en massa dumma och onödiga prylar, men nu har det kommit en bilgrej som jag nog ska köpa: parfymerat bilvax!

Om man gnider in bilen med det blir den inte bara osedvanligt blank, utan doftar också gott. Man ska kunna lukta sig till bilen på tio meters håll, lovar tillverkaren.

Ännu så länge erbjuds bara fyra dofter – tre för män (de beskrivs som ”potenta”) och bara en med mera feminin arom. Men här finns nog utvecklingsmöjligheter! Själv skulle jag vilja ha en bil som luktade nybakad kanelbulle.

Kan en liten bensindriven trecylindrig 1-litersmotor verkligen fungera i en Ford Focus? Det handlar ju ändå om en ganska stor och tung bil.

Snart har jag svaret på den frågan. Jag har precis hämtat ut en femdörrars Focus 1.0 Ecoboost/100 hk för provkörning. Förutom att kolla om motorn har tillräckligt med kraft för att klara sitt jobb är tanken förstås också att försöka göra en seriös koll av den verkliga bränsleförbrukningen.

Enligt bränsledeklarationen ska den lilla direktinsprutade turbosnurran klara sig på 4,8 l/100 km, en siffra som det nog blir svårt att nå i verklig trafik. Speciellt som provbilen inte alls är inkörd, den har bara rullat knappt 90 mil.

Vad förbrukningen slutligen landar på vet jag först om ett antal mil och tankningar. Det ska bli mycket spännande att se vad resultatet blir. Artikeln om provkörningen publiceras i något av de närmast kommande numren av papperstidningen.             

Fords nya trecylindriga 1-litersturbo finns för övrigt även i en starkare version med 125 hk. Den har en officiell förbrukningssiffra på 5,0 l/100 km och ett koldioxidutsläpp på 114 g/km. Utsläppet från 100 hk-motorn är 109 g/km.

Har haft sittningar med flera generalagenter i samband med presentationen av årets AutoIndex. Kom nyligen hem från Skåne efter besök hos Subaru, Mercedes och Honda. I Stockholm fortsatte mötena, och fler lär följa.

Intresset för AutoIndex växer, inte bara bland konsumenter utan framför hos branschfolket. Bilbranschen har hur länge som helst gjort egna kundnöjdhetsmätningar, men det unika med AutoIndex är att man här också får besked hur man ligger till i förhållande till konkurrenterna. Och när dessutom undersökningen görs av oberoende part (Vi Bilägare/Loyalty Group) blir materialet extra värdefullt.

Vi har presenterat AutoIndex i över tio års tid och glädjande nog visar trenden att bilägarna blir mer och mer nöjda med sitt bilinnehav. Förhoppningsvis sätter vi press på tillverkare, återförsäljare och verkstäder.  Att hamna så högt upp som möjligt på en rankinglista skapar tävlingsinstinkt – alla vill bli bättre. Och det tjänar förstås vi konsumenter på.

I dag är det dags. Nu ska jag skiljas. Och det sker med saknad i hjärtat.

Kvinnan jag bryter upp från heter Mercedes (det är faktiskt ett tjejnamn) och har tilläggsbeteckningen B-klass.

Jag har haft förmånen att ratta långteststallets högbyggda Mersa B 180 CDI under några månader och trivts som fisken i vattnet. Bilen är både smart inredd och smidig och bekväm att köra.

Dessutom drivs den av en diesel som måste vara en av de bättre på marknaden just nu. Den är len som en persika och är på 1,8 l/109 hk - men det känns som 150! Motorn är också snål vid verklig körning och enligt färddatorn har vissa etapper klarats på en bit under 0,4 l/mil.

Fast det är förstås en sanning med viss modifikation. Datorn är av ”glädjetyp” - men runt 0,5 l/mil är det ingen större konst att landa på förutsatt att man inte är alltför brutal med gasfoten. Och det är ju ingen dum siffra det heller…

Men en onödig miss har jag ändå hunnit konstatera under min tid med nya B-klass. Och det är utformningen av skärmen till multimedia-anläggningen. Den är helt integrerad, men har en design som gör att den ser ut precis som en löstagbar i-Pad, eller annan läsplatta.  

Jag, som ofta parkerar mitt i stan, har bara väntat på att någon bandit ska slå sönder sidorutan för att komma åt ”Paddan”. Men hittills har de farhågorna kommit på skam. Hoppas att det fortsätter lika lyckligt…

Jag gillar mina arbetskamrater. Men hur f-n är det möjligt att detta inträffar med jämna mellanrum? Bland motortidningar är disc visserligen liktydigt med en skiva till datorn eller bromsarna. Men nu handlar det om hårdvara – disken som hamnar i zinken i stället för i maskinen. Trots att diskmaskinen, efter kontroll som vid detta tillfälle, är nära på tom. Det är bara att packa in – om man orkar öppna luckan och kolla!

Under senare tid har jag studerat fenomenet lite mer noggrant. För vad ska man annars kalla det? Vuxna, förnuftiga människor som lämnar hushållsjobbet åt någon annan. Åt vem kan man sannerligen fråga sig. Vi har ingen diskansvarig.

Men jag har kommit på att det oftast börjar med att diskmaskinen jobbar.  Och var ska man då ställa sin lilla tallrik, de kletiga besticken och kaffemuggen? Somliga gör det som borde vara självklart, diskar för hand – somliga ställer ifrån sig i diskhon, smiter därifrån och ”glömmer”.

På OK Förlaget har vi visserligen flera tidningar: Bike, Husbil & Husvagn, Klassiker, MC-Nytt, Riksettan och Vi Bilägare. Så det är ett rejält gäng här på Sveavägen i Stockholm. Men vi är tydligen olika uppfostrade. För egen del kan jag säga att frugan lyckats ganska väl med mig. Jag sköter mig – både hemma och på jobbet. Men hos en del måtte det vara just mamma som sköter disken, eller så äts det på papperstallrikar med plastbestick.

Då och då är det någon som förbarmar sig över eländet, oftast morgonpigga gänget. Jag har observerat att denna någon kommer från samma skara skötsamma. Och det är i stort sett samma gäng som inte vet hur diskmaskinen fungerar, tjejer som killar.

Desperata lappar av typen ”Din morsa jobbar inte här” har ingen effekt. Hur ska vi komma tillrätta med disksmitning? Eller är det bara att ge upp? Är det nå’n där ute som har en lösning?

Hur kom denna uppgivna blogg till? Jo, vid en paus i skrivandet och räknandet inför höstens däcktester krävdes ett par kannor kaffe. Och att då ställa sig framför årets värsta diskhög blev för mycket! Nu går jag tillbaka och trycker in bokstäver och siffror i min hårddisk.

Läste i helgen om mannen som inte kunde hålla klaffen när hustrun körde båten. Och anledning till att damen körde berodde på att herrn hade sugit i sig ”några” starköl. Så det var ju i och för sig rätt att han inte körde själv. Däremot hade frun tydligen inte fått tillräcklig praktik bakom styret.

Men det är ingen ovanlighet också när det gäller vem som ska köra bilen hem från festen. Gubbar tenderar att köra familjeklenoden oftast. Men när det har skålats med alkohol händer det att hustrun, som inte druckit, tar över körningen och ansvaret.

Skillnaden mellan att köra bil kontra en båt är tydligen att om han som sitter bredvid i ena fallet inte får säga något om körningen, t ex ”kör öster om den här holmen det går fortare”. Sitter paret i en bil kanske tipset blir ”nej, kör genom sta’n – det går fortare nu när det inte är någon trafik!”

När det gäller småbåtar tycker jag nog ändå man bör nog utgå från att, precis som vid bilkörning, den som kör är både rorsman och befälhavare, d v s ytterst ansvarig för färden. Att man på stora fartyg har en annan uppdelning är inte så konstigt. Troligen kan hustruns körstil och vägval med bilen från festen vara minst lika påverkad av han i sätet bredvid. Kanske en anledning för män (för det är nog oftast fallet) att hålla mun när någon annan tar över ratten – eller att själv hålla sig nykter om det ska köras vare sig det handlar om båt eller bil!

Jag har under de senaste dagarna borrat ned mig i statistiken om vad svenska folket anser om sina verkstäder, enligt Vi Bilägares konsumentundersökning AutoIndex.

Här har vi kunnat rangordna märkena efter nöjdhetsgrad. Jag ska ännu inte avslöja vem som får de högsta och lägsta betygen, det presenterar vi i papperstidningen som kommer ut till våra prenumeranter 18 september. Men så mycket kan jag avslöja att det är vissa synpunkter som sticker ut mer än andra. Inte oväntat är det kundernas syn på vad de får betala i förhållande till det jobb som utförs, som resulterar i lägst betyg.

Dialogen mellan verkstad och kund har dock förbättrats, men på en punkt fungerar det fortfarande inte tillfredsställande. Flera verkstäder prickas för bristande rutiner med att omedelbart lämna prisuppgift till kund när bilen lämnas in.

Det är tydligt att det krävs en ny Hansen för att Sverige på nytt ska bli att räkna med i den gamla paradgrenen rallycross. Flerfaldige europamästaren Kenneth Hansens äldste son Timmy EM-debuterade i värsta klassen, Supercars, i Finland senaste helgen. I Hansens Motorsports ”andrabil”, en Citroën DS3, god för 550 hk, blev Timmy genast femma i A-finalen – en final som för övrigt vanns av likaledes Citroën-rattande ryssen Timur Timerzyanov som därmed säkrade årets EM-titel.

Årets svenska bilsportsäsong går mot sitt slut och jag noterar att två verkliga veteraner fortsätter att leverera. Mats Jonsson är på väg mot sin 18:e SM-titel i rally medan Fredrik Ekblom så gott som redan säkrat guldet i nya TTA, trots att sista deltävlingen i Göteborg på lördag återstår. Däremot lyckades inte en veteran som Rickard Rydell att knyta ihop säcken när årets sista STCC kördes på Solvalla inför drygt 20 000 åskådare. Unge Johan Kristoffersson, med en biogasdriven VW Scirocco, är en frisk fläkt som vi lär få se mycket av i framtiden.

Apropå framtid så ska racingsäsongen med två konkurrerande standardvagnsserier utvärderas. Det finns krafter som verkar för ett samgående, men hur detta ska lösas rent tekniskt återstår att se. STCC har också planer på att samköra sina evenemang med rallycrosserien Supercars Light – en instegsklass till stora Super Cars. Det kan vara ett vinna-vinna-koncept som alla tjänar på.

– Alors, messieurs, vad ska nu det här föreställa?

Vi togs på fullkomlig bar gärning, min dåvarande kollega Alrik Söderlind och jag, vid Place de la Concorde mitt i Paris.

Vi var inte svåra att upptäcka, av alla tusentals bilar som cirkulerade här var detta den garanterat enda med bara tre hjul i backen. Det fjärde låg i bagageutrymmet.

I alla tider hade det sagts att Citroën med gasfjädring, sådana kunde man minsann köra på bara tre hjul om ett går sönder. Kunde man? undrade vi.

I ungdomlig och, som vi tyckte, klok och undersökande journalistisk nit lossade vi därför ett hjul från Citroëns stolthet, den extralånga CX Prestige, och inledde fältexaminationen. 

Vi hade åkt från Stockholm till Paris för att rapportera från 1986 års bilsalong och nu gav en lucka i schemat denna guldchans till ett scoop i rusningstimmen. För det skulle väl gå, att köra på tre hjul? Alrik vid ratten, jag vid kameran och si, där kom nu Cittran svävande på högsta läget i trafikbruset.

Rätt snart fick två barska herrar i mörkblå uniform och stärkta skärmmössor syn på oss. De delade inte alls vår journalistiska nit så det var bara för oss att krypa till korset – fälgkorset.

Historien dök upp ur mitt minne när en Vi Bilägareläsare nyligen frågade här på hemsidan om man verkligen kunde köra Citroën på tre hjul. Vilket härmed bevisas. Vår flotta låne-CX fick efter palavret i Paris leva i ytterligare 18 år, sedan rullade den in i den eviga depån hos Skrotfragmenteringsbolaget i Angered den 9 juni 2004. På fyra hjul, antagligen.

Välkommen till den här bloggen förresten. Jag kommer att skriva om bilar och företeelser jag stött på som motorskribent i drygt 25 år. Det blir tonvikt på det som i brist på bättre brukar kallas nostalgi, med hjälp av egna arkiv och inte minst Vi Bilägares digra samling av bilartiklar under åtta decennier.

Jag är, precis som de flesta bilintresserade antar jag, total allätare så du får vara beredd på det mesta. Då och då tänker jag kasta ett öga på dagens bilbransch, övertygad om att det kommer att bli lika spännande framöver med bilar som det varit hittills. Minst!

Det har i det närmaste gått inflation i kundnöjdhetsmätningar. Alla ska mäta, och det är klart att det är ett viktigt instrument i hur man ska gå vidare med sin verksamhet. Bland de interna undersökningar som bilföretagen gör har BMW gått längst. Här lämnar återförsäljarna på sina webbplatser offentligt ut kundernas betyg och omdömen, såväl bra som dåliga. Den offentliga ”rejtingen” sätter ännu mer press på respektive återförsäljare. Ett modigt beslut!

Här på redaktionen har vi genomfört AutoIndex för elfte året i rad, en helt oberoende undersökning där bilägarna sätter betyg på sitt bilinnehav i stort och smått. Fördelen med AutoIndex är att bilföretagen får besked hur bra (eller dåliga) de är i förhållande till sina konkurrenter.

En annan aktör, Autopedia, har nyligen också presenterat sin tjänst och skriver i sitt pressmeddelande med följebrev: ”Det unika med Autopedia är att det inte finns någon liknande undersökning på den svenska marknaden som transparent visar vad konsumenterna tycker om sin bil och dess köp”.

Vi har inget emot att få konkurrens, men det känns mindre bra att företaget i sin marknadsföring går ut med felaktiga uppgifter.

Vi har just mätt några nya extraljus. Nyheter på ljusfronten kommer normalt då och då. Men på senare år har det hänt en hel del. Xenonlampor har blivit vanligt och blir allt vanligare också som extraljus när priserna sjunker till rimliga nivåer. Nu finns till och med LED-lampor. Men det kostar!

Man kan i och för sig alltid tycka att en förbättrad säkerhet är värd pengarna.  Men när man står där i butiken och ser tusenlappar fladdra iväg är det lätt att börja tveka. Har man däremot kört med riktigt bra extraljus, så är det svårt att vara utan. Det är så pass stor skillnad.

Varför har vissa bilar så dåligt ljus? Vi har speciella förhållanden här uppe. Mycket mörker, stora hårda djur och förhållandevis gles trafik.  Och inte så stor befolkning.

För dig som kör mycket i mörker är det värt att överväga om det inte är dags att hänga på två rejäla lampor.  Bra lyse håller dig också piggare bakom ratten!

(Läs testet av extraljus i Vi Bilägare 15/2012, i butik 6 november.)

I dag är det synd om Stefan Jacoby. För bara ett par år sedan kom han till Volvo som en räddare med stora planer på nya fabriker och ett växande varumärke. Det blev inte så. Istället har Volvo gått kräftgång och pressen på vd:n har bara ökat. Till slut sa kroppen ifrån.

Det är inte sjukdomen som får Volvos styrelse att kicka ut Stefan Jacoby, hävdas det. Det har ryktats om motsättningar i ledningen. Den verkliga orsaken döljs bakom svävande floskler. Men säkert har Jacobys sjukdom påskyndat Volvos agerande.

Ett företag som krisar måste ha en stark vd. Ingen är stark en månad efter en stroke och jag tror inte att någon som känt döden komma nära blir densamma igen. För den som kommit igenom en stroke kanske det känns viktigare att bara få fortsätta leva än att försöka hitta på strategier för hur man ska tillverka och sälja flera bilar i världen.

Det står nästan alltid roliga bilar nere på gatan i trakten av Vi Bilägares redaktion vid Norrtull i Stockholm. Ska försöka droppa in dem under denna lilla rubrik när tillfälle ges.

När jag i går hastade ut för en nittiofemkronors pastalåda med lite jox i, vad stod längs min väg om inte en Oldsmobile Delta 88 Convertible 1975 och en Mercedes-Benz 280 SL Automatic 1969?

Vilken befriande anblick i såsen av alla SUV:ar, BMW, Audi och White Van Men som trafikerar Ynglingagatan. Oldsen såg stolt och stor ut, särskilt i jämförelse med den moderna jänkare i form av den yxigt formade Dodge Nitro som stod bakom. Tänk att de båda bilarna kan komma från samma land, gissa vilken av dem som drog blickarna till sig?

Mercedes lilla sportvagn är väl en av de säkraste formgivningarna någonsin, så nätt och elegant, inte ett streck som sitter fel i den kostymen. Lite Facel Vega-övertoner och alltid lika rolig att se. Årsmodellen var en av de sista, hösten 1971 kom ju 350 SL med förvisso liknande hardtoplinjer men med betydligt mer påtaglig och skrytsam design. Jag sätter en slant på att ”Pagoda” är den snyggaste av alla SL – någon däremot?