Kan inte undgå att fundera lite över det där med användningen - eller rättare sagt icke-användningen - av blinkers.

I mina ögon tycks en allt större skara svenska bilister ha satt i system att inte blinka när de ska svänga, utan lever efter parollen; ”Vi blink int!”. Det räcker med att åka några hundra meter i någorlunda tät trafik för att stöta på fenomenet, som både skapar farliga trafiksituationer och leder till onödig irritation. Men vad beror det på?

Jag kan inte tänka mig att någon tycker att det är fysiskt jobbigt att föra blinkerspaken upp eller ned. I så fall borde man inte orka vrida ratten heller - och det verkar inte blinkerssyndarna har några problem med.

Nej, mina teorier är i stället följande:

1. Antingen är ena handen upptagen av en telefon och då finns ingen hand ledig att sköta blinkerspaken med.

2. Eller också - och det är enligt min mening ännu troligare – så ligger grundorsaken i vårt alltmer egofixerade samhälle. ”Jag svänger väl när jag vill, det har ingen annan något att göra med”, är sannolikt ett motto för många blinkersvägrare.

Är det någon därute som har några andra teorier? Välkomna med dem i så fall…

För tre år sedan bestämde EU-parlamentet att man ska märka däck med för konsumenten väsentliga uppgifter. Syftet med märkningen är i första hand att påverka bilägare att välja däck som drar mindre bränsle, vilket förstås bidrar till minskade utsläpp från motorerna.

Det finns beräkningar som visar att om informationen och övergången till mer lättrullande däck går som förväntat, så skulle det vara detsamma som att helt ta bort 0,5 till 1,5 miljoner bilar från vägarna i Europa.   

Och nu står vi nära introduktionen. Från och med 1 november ska alla däck för personbilar och lätta lastbilar ha denna EU-etikett.

Den har tre upplysningar: ett betyg om bränsleförbrukning, bromsförmåga i väta och en siffra och pictogram som anger den bullernivå däcket orsakar utanför bilen.

Man kan säga mycket om denna information.  Om en bil till exempel har fyra däck med högsta betyget A för bränsleförbrukning, i stället för G (lägsta betyg), så drar A-klassade däcken under sin livslängd 7,5 % mindre bränsle, eller 6 liter per 100 mil (ungefär 1 liter per 100 mil mellan varje klass).

En likadan jämförelse för våtgrepp innebär en stoppsträcka från 80 km/tim som är 18 meter sämre för däcket med sämsta betyget G.  

Bullret anges i tre klasser låg ljudnivå - för däck som har betydligt lägre buller än det framtida gränsvärdet, genomsnittligt buller - för däck som klarar framtida gränsvärde och Bullrig däck som klarar dagens men inte framtida krav.

För oss som testar däck innebär EU-märkningen främst att vi ser vad gränsvärdena betyder i praktiken. Våra tester är betydligt bredare i omfattning. Men märkningen kommer att skärpas och förhoppningsvis också ange ett betyg för till exempel isgrepp. Till dess är det viktigt att däckbranschen förklarar att våtgrepp inte säger något om greppet på vinterväglag.

Idag är stora älgtestdagen på Sindals flygfält. Vi Bilägares testchef och hedersmedlem i Årets Bils jury, Marianne Sterner inspekterar här banan.

Under dagen ska hon köra 29 bilar genom fyra skarpa svängar för att undersöka hur vägsäkra de är vid en hastig undanmanöver. Det här provet har fällt många storheter genom åren.

Kommer någon att göra bort sig idag?

Vi bilister blir ju nästan dagligen beskyllda för att vara miljöbovar, men finns det några som verkligen förtjänar detta tillmäle så är det fotgängarna! Varje gång jag är ute och åker blir jag ilsken på hur gående hjälper till att förstöra luften och naturtillgångarna.

Här är scenen som ständigt upprepas på gatorna:

Jag ligger bakom eller framför en lastbil eller buss eller i en bilkö som närmar sig ett övergångsställe. En ensam fotgängare kommer på trottoaren – och kliver så ut i gatan och börjar gå över, ofta utan att ens titta på bilarna som kommer körande. Vi i bilarna tvingas bromsa hårt och stanna.

Flera ton plåt ska alltså hejdas och sen sättas igång igen. Deciliter diesel och bensin går åt och luften fylls med avgaser från accelererande motorer. Detta bara för att 75 kilo människa inte kan vänta några sekunder på att vi ska passera innan han/hon går över gatan.

Jag vet att fotgängare har företräde, men tydligen inte när det gäller att tänka på miljön.

Jäklar också - nu har jag gjort bort mig igen!

Fick just ett samtal från en läsare som upptäckt en fatal miss i mitt test av VW-koncernens ”All-bilar”; det vill säga Audi A6 Allroad, Skoda Superb Alldrive och VW Passat Alltrack.

Det är uppgifterna i mått-/viktabellen som inte alls stämmer med verkligheten när det gäller Passaten. Istället anges siffrorna för Volvo XC70 och det är ju alldeles uppåt väggarna.

Orsaken till missen är ren och skär klantighet från min sida. Så här gick det till: Jag plockade en del av faktauppgifterna till ”All-testet” från ett tidigare test av VW Passat och den gången ställdes VW:n bland annat mot Volvo XC70.

När jag läste tabellen från det testet hamnade jag av någon anledning i fel kolumn och lyckades plita dit Volvons siffror istället för Passatens i den nya faktasammanställningen. Trots flera genomläsningar upptäcktes inte misstaget, utan tidningen (nr 16) trycktes med de felaktiga uppgifterna.    

Sorgligt, men sant. Men jag får trösta mig med att de ibland kan vara mänskligt att fela. Bara det inte händer för ofta!

Lita på att jag i fortsättningen kommer att såväl dubbel-, trippel- som kvadrupelkolla alla faktauppgifter.

Massor av svårförklarliga olyckor, som när bilar frontalkrockar eller någon kör i diket på en raksträcka, kan bero på att förare somnar. Upp emot 30 procent av alla olyckor beror på trötthet och snart ska polisen börja kolla hur trötta vi är när vi kör. Fast riktigt hur det ska gå till vet ingen. En grupp experter ska få grunna på hur trötthet ska definieras och försöka hitta metoder att mäta hur trött en bilförare är.

Syftet är förstås bra. Om alla bilförare vore utvilade och alerta skulle vi definitivt få färre olyckor. Men jag tror att aktionen är ett slag i luften och att polisen aldrig kommer att kunna sätta dit någon för trötthet. Det spelar nog ingen roll hur medvetslös man är, kliver det ut en polis framför bilen och gör stopptecken kommer man att bli klarvaken direkt!

Ibland blir man förbannad på bilar och ibland blir man förbannad på bilkonstruktörer. Men den här gången är jag sur på de (ursäkta ordvalet) korkskallar som valt inredningsmaterialen till Honda CR-V.

Hur fasen kan man utrusta en suv-modell, som ju ändå ska tåla lite hårdare tag, med golvmattor som inte går att göra rena? Jag ha slitit mig halvt fördärvad på att med hjälp av dammsugaren försöka få lite hyfs på tygmattorna i vår långtest-Honda. Det går inte!!!

Smutsen liksom äter sig in i mattorna och är helt omöjlig att få bort, fast man gnor så tyget korvar sig. Värdelöst säger jag, som gillar prydliga bilar. Gummimattor är det enda raka om man, som Honda, inte kan erbjuda bättre kvalitet på sina tygmattor.

Extra tokigt är alltihopa med tanke på att tygmattorna, med instansat märkesnamn, sannolikt är till för att skänka lite extra elegans åt bilen. Men det gör de absolut inte. Snarare påminner de efter en tids användande om något som katten släpat in. Skärpning, Honda! 

Kommer du ihåg Trafikmagasinet? Det sändes i 25 år med början 1978 och var ett av SVT:s mest betittade program. Idén till Trafikmagasinet kom från Carl-Ingemar Perstad som också var programledare fram till år 2002. Sedan försvann han ur bildrutan och det var början till slutet för programmet. Det lades ned året efter. Jag och många med mig har saknat det, men det tycks vara omöjligt att göra vettiga bilprogram i svensk TV.

Carl-Ingemar har ägnat sig åt annat i ett decennium, men nu är han tillbaka i bilvärlden. Dock inte i statstelevisionen, men väl i webb-skärmen. Med finansiellt stöd av en däcksfabrikant har han börjat göra programmet ”Hej Trafikant” som går att hitta på Youtube. Det består av korta avsnitt som behandlar lite av varje i den lugna stil som var Perstads signum. Underhållande och informativt och med välgörande korta reklamklipp. Hela programmet är inte ens tio minuter långt.

I senaste avsnittet refereras bland annat till Vi Bilägares däckstest. Vår dubbdäcksvinnare blev ju lämpligt nog det märke står bakom Hej Trafikant. Nästa program kommer i månadsskiftet oktober-november. Kan vara värt att titta på!

Kolla in travarna av drickabackar bakom min rygg! Vi lyckades trycka in allihop – 50 stycken  – i en enda testbil. Det rymdes till och med ytterligare en back (som inte fick plats på bilden). Totalt 51 alltså.

Och ändå handlade det inte om någon direkt stor bil, bara drygt fyra meter lång. Men ack vilken praktisk, rymlig, flexibel och allmänt vettig familjetransportör i det kompakta formatet. Vad den heter? Skoda Roomster var namnet.

Vi dammande av den numera lätt överåriga Skoda-modellen för ett test där den fick tjäna som jämförbil till sprillans nya Nissan Note och den innovativt smarta (dörrkonstruktionen) Ford B-Max.

Vilken av de tre bilarna som tog hem testsegern avslöjar jag dock inte här. Det görs först i året sista nummer av papperstidningen som kommer i mitten av december.

Utefter våra Europavägar är det minsann inte lätt att hitta ställen med god mat. Otaliga är de smaklösa måltider jag slevat i mig bara för att inte säcka ihop av hunger. Men när jag senast åkte E18 västerut fann jag inte mindre än två restauranger som serverar mat utöver det vanliga.

Precis där motorvägen förbi Örebro slutar/börjar ligger Lekhyttans Bar och Kiosk. Den röda restaurangen ser inte mycket ut för världen, där den ligger vid en Q Starmack, men det är trevligt inomhus. Det mesta är hemlagat och bakat av de unga tjejer som driver stället och det är väldigt gott. Maten ackompanjeras dessutom av en imponerande salladsbuffé. Vid Lekhyttan ska jag stanna varje gång hädanefter!

Någon mil väster om Kristinehamn ligger Ölme Prästgård och gästgiveri, ett stort vitt hus med långsidan ut mot vägen. Där kan man både äta, koppla av och sova i vackert inredda rum, vilket jag gjorde för ett par veckor sedan.

Den gamla prästgården – som inhyste pastorsexpeditionen mellan 1792 och 1997 (numera ett av gästrummen) övertogs i våras av Ulrika Ternemar och Johan Johansson, unga till ålder men med lång erfarenhet av hotell- och restaurangbranschen.

Johan sköter maten och det är han bra på! Tidigare har han bland annat jobbat på anrika Gyldene Freden i Stockholm och i två år även lagat mat till Nobelmiddagen. I Ölme Prästgård äter man läckert både till lunch och middag och den lugna atmosfären i det gamla huset är en lisa för stressade vägfarare.

Ooooops!

Hur gick det här till? Bilen på sidan, en Mazda CX9, har rullat ett helt varv och sedan hamnat på sidan. Det här var en syn som mötte Vi Bilägares däcktestare när vi anlände till testbanan i Uvalde i Texas. Testföraren i fråga är oskadad så när som på några smärre skärsår från krossat glas som uppstod när han tog sig ur vraket.

Orsaken till vurpan är för närvarande oklar. Föraren testade körfältsbyte i motorvägsfart när han av okänd anledning tappade kontrollen, gick av vägen med sladd, försökte komma upp igen men välte. Sidokrockkuddarna och karossens inbyggda säkerhetsbur skyddade föraren från skador. Man kan säga att tester vid gränsen för däckens, bilens och förarens förmåga har sina risker, även på en testbana.

Vi Bilägare gjorde en mjukstart och började med bullermätning och komfortbedömning. Sommardäcktestet publiceras i vår - om knappt fyra månader.

Ibland klantar man till det i trafiken. Det hände mig häromdagen, då jag råkade backa på en annan bil när jag skulle parkera. Som tur är var farten mycket låg så några skador uppstod inte, varken på min egen bil eller på den som jag körde på.

Lustigt nog berodde den lilla malören på att jag numera är (alltför?) van att lita på moderna påfund, typ backningskameror och parkeringssensorer. Men det ska man uppenbarligen inte alltid göra, speciellt inte i dåligt väder. Det är jag numera själv ett levande bevis för.

Så här gick det till: På morgonen när jag åkte hemifrån i långteststallets Honda CR-V hade det frusit på ordentligt, det var flera minusgrader. Det fick till följd att det bildades en isbeläggning på p-sensorena, som då tjöt okontrollerat. För att slippa oljudet slog jag helt enkelt av systemet och körde iväg.

Till saken hör också att det hade spritts en hel del halkbekämpande salt på vägen, som var lite ”geggig”. Eftersom linsen till Hondans backningskamera, som sitter strax ovanför bakre nummerskylten, är helt oskyddad grodde den snabbt igen. Resultatet var att det blev mer eller mindre svart i kameran.

När jag så småningom kom fram dit jag skulle var jag tvungen att backa in i en p-ficka. Den var inte alls trång eller på annat sätt besvärlig att komma in på, utan jag backade lugnt och stilla in i luckan och noterade samtidigt den igenslammade backningskameran.

Plötsligt sa det donk i bakvagnen. Hjälp, jag hade backat på bilen bakom. Hur fasen kunde det gå till?

Trolig förklaring: Jag hade helt enkelt av gammal vana suttit och väntat på pipet från p-sensorerna. Men det kom ju aldrig, eftersom jag tidigare slagit av systemet. Fast det hade jag förstås glömt för länge sedan.

Sensmoral: Modern teknik är bra på många sätt, men glöm aldrig att det är alltid du själv som kör! Det tänker i alla fall inte jag göra…

Italienare är ett folk för sig; charmiga och lekfulla och ibland helt obegripliga. För några veckor sedan intervjuade jag Benedetto Orvietani, utvecklingschef hos Maserati. Jag hade synpunkter på den nya sportkupén Ghibli i vars baksäte jag åkt i 15 mil. Det var en rätt plågsam resa, för motorn väsnas mer än lovligt och extra svårt är det i baksätet.

Men herr Orvietani förstod inte alls mina klagomål: Ghiblis motorsång ska inte göra kvinnor halvdöva utan upphetsade. Det hade han bevis på. Maserati har nämligen gjort en undersökning.

Man mätte testosteronhalten i saliven hos hundra personer, varav hälften kvinnor. Sen startades en Maseratimotor och när den hade varvat ett tag mättes testosteronhalten igen.

– Hundra procent av kvinnorna hade fått mer testosteron i saliven, berättade herr Orvietani triumferande.

(Undrar just hur det stod till i min mun under Ghiblifärden. Jag tuggade karameller för att motverka locket i öronen.)

Att locka fram upphetsande toner ur V8:an och sexorna är väl inte så svårt, men knepigare har det varit för Maseratis motortekniker att stämma sin första dieselmotor som lanserats i Ghibli. Man löste det på konstgjord väg med ett sofistikerat ljudsystem.

– Vi har helt enkelt överfört ljudet från V8:an, avslöjade Maseratis utvecklingschef.

Eget beröm luktar illa, brukar det ju heta. Men ibland måste man få känna sig lite stolt över vad vi inom redaktionen lyckas åstadkomma i våra bästa stunder.

Det jag skryter över är årets Testspecial, där vi samlat alla biltester som gjorts i Vi Bilägare under 2013 i en och samma tidning. Jag har precis bläddrat igenom de 196 fullmatade sidorna och kan inte undgå att imponeras över innehållet.

Här finns allt du behöver veta – och lite till - om nästan alla nya modeller som lanserats under 2013. Testspecialen är späckad med faktauppgifter om priser, testvärden, ägarkostnader, barnsäkerhet, rostskydd, värdeminskning, utrymmesmått och mycket annat. Självklart ger också testlagets förare sina personliga och kunniga synpunkter på alla bilarna.

Mitt (i högsta grad jäviga) betyg blir: Mums för alla bilintresserade och rena bibeln för den som tänker köpa ny bil och vill samla på sig så mycket information som möjligt innan de gör affär!

Som sagt, ibland måste man få skryta lite...

Landets bilverkstäder har genom åren med all rätt utsatts för hård kritik, och gör nu allt vad som står i deras makt för att tvätta bort det dåliga ryktet.

I den tidning som kommit ut till våra prenumeranter den här veckan går vi igenom vilka villkor och skyldigheter som gäller för bilverkstäder som är anslutna till MRF, Motorbranschens Riksförbund. Här förbinder sig bland annat verkstäderna att följa ARN:s – Allmänna Reklamationsnämndens – beslut om en tvist uppstår. ARN:s beslut är normalt en rekommendation och är alltså inte tvingande.

De verkstäder som enbart är anslutna till SFVF, Sveriges Fordonsverkstäders Förening, ska nu också följa ARN:s beslut. I det trygghetspaket som SFVF presenterar lovar man att ersätta kunden för beslutat belopp och till och med bjuda på middag för maximalt 2000 kronor, om en verkstad mot förmodan inte skulle sköta sig.

Det tar sig för bilkonsumenten.