I dag vet jag inte hur jag ska orka jobba. Det är knappt jag klarar att skriva denna blogg. Orsaken är att världens bästa hundkompis Rocky, som jag berättade om för några veckor sedan, farit iväg till hundarnas himmel. Efter över tolv år i familjen fick han i dag sluta sina dagar och somnade lugnt och stilla in hos veterinären.

Det som knäckte honom var en elakartad tumör i munnen, som inte gick att operera. Rocky hade kanske kunnat klara sig några veckor till, men det hade knappast varit ett värdigt liv. Nu fick han dö medan han var vid någorlunda god vigör. Det känns helt rätt, även om saknaden och tomheten blir jobbig att leva med under en tid.

Ha det bra däruppe, Rocky!

Ursäkta att det här inte handlar det minsta om bilar och egentligen inte hör hemma på Biltestarbloggen. Men det är det som upptar mitt sinne just nu. Jag kunde helt enkelt inte samla ihop mig och skriva om något annat. Hoppas ni har överseende!

Ibland blir det mycket pappersexercis och lite flexibilitet. Hade vår långtest-Kia Cee´d på service häromdagen och begärde att blästringsskadorna på bakdörrar/hjulhus skulle dokumenteras för att få en tid för omlackering, allt enligt Kias tidigare utfästelser.

Bilen lämnades över natten, men på morgonen fick jag besked om att en dokumentation av vinterhjulens fälgar också krävs, för att gå igenom garantins nålsöga. Suck, nu blir det till att leta fram ett vinterhjul i gömmorna, och på nytt ta sig till verkstaden. Trots att vi har originalfälgar på vinterhjulen, så vitt jag vet, måste ändå detta dokumenteras.

Kias sjuårsgaranti får onekligen bekänna färg. En servicekampanj, kallad ”distans”, montering av gummitätning runt de övre bromsljusen och vid handtagen på luckan gällde uppenbarligen inte vår bil. Så länge inte lacksläpp (=rost på sikt) skett görs enligt verkstaden inget i preventivt syfte.

Tycker nog att det är bättre att ”mota Olle i grind”, det kan knappast bli billigare för Kia att ta hand om eventuellt uppdykande av lacksläpp i efterhand. Den läxan borde Kia ha lärt sig efter blästringshistorien, där de för små stänkskydden trots allt byttes ut mot större.

Finns det något mer att spekulera kring när det gäller Saab-krisen? Nä, knappast. Jag hör till dem som inte tror att det går att rädda företaget. Men det är bara att vänta och se.

I morse läste jag en utmärkt sammanfattning av krisen, skriven av Lasse Swärd i Dagens Nyheter. Särskilt det här avsnittet i Swärds analys är på kornet:

”Betraktar man Saabs läge med vanliga glasögon blir bilden obegriplig. Bara sedan i våras har Muller dragit på sig skulder på över en miljard kronor i form av lån och förskott på kommande försäljningsintäkter. Lägger man till EIB-pengarna som hittills betalats ut blir det tre miljarder. Toppa med GM:s preferensaktier och vi talar om fem miljarder, närmare sex inräknat de akuta leverantörsskulderna.

Intäkterna då? Noll.”

Say no more.

Till slut är den här, sista dagen innan semestern. I eftermiddag stämplar jag ut och kommer inte tillbaka förrän om fyra veckor. En skön känsla.

Sommarens stora projekt: att flytta. Avståndet mellan den nya och gamla lägenheten är visserligen bekvämt, knappt tre kilometer. Tre våningsplan utan hiss är inte lika smidigt.

Till den här flytten förlitar jag mig helt på tyska fordon för att transportera alla prylar. En Golf Variant agerar förtrupp åt en lastslukande Caddy med påkopplat släp. Eftersom jag bor ganska litet borde det räcka med en eller två vändor.

Nu till poängen. Under tiden jag är borta kommer Vi Bilägares webbplats inte att stå stilla. Tvärtom. Kevin Carlsson, som studerar journalistik vid Södertörns högskola, tar över fram till mitten av augusti. Framöver får ni bekanta er med honom ute i spalterna.
 
Ha en fortsatt trevlig sommar.

796,2 mil – snittförbrukning 0,51 liter/mil. Så kan också en fyraveckors semester sammanfattas.

Aldrig någonsin har jag kört så snålt över en längre tid. Det känns riktigt bra; inte bara för pengarna jag sparat vid bränslepumpen utan också för att man inte behöver besöka macken så ofta. Och när man ser att det verkligen ger resultat när man ändrar sitt körsätt för att minska förbrukningen så sporrar det att försöka lite till.

De sista 50 milen lyckades jag komma ner i 0,48 l/mil utan att för den skull agera bromskloss i trafiken. Färddatorn visade till och med att jag kört på 0,44 men det stämde inte riktigt med verkligheten.

Vad det var för bil? Jo, en Opel Meriva 1,3 CDTI Ecotec. I Vi Bilägare nr 11 kan du läsa mer om hur våra fem testbilar klarat sig under sommaren.

Som så många andra är jag precis tillbaka från semestern och har redan rivstartat med några snabba jobb. Snart väntar också höstens första biltest för min del: nya BMW 1-serien mot Lexus CT200h. Det tror jag blir en klockren duell mellan två miljöbilar i Golf-klassens övre skikt.

Men även på semestern blev det ett antal mil i bil – och inte bara på svenska vägar. Jag tillbringade en härlig vecka på den grekiska ön Kefalonia och där rattade jag och hustrun under några dagar omkring i en hyrd liten 1-liters Fiat Panda. Det blev över 40 mil runt den vackra ön.

Fiaten orkade förstås inte så mycket på de stundtals mycket branta bergsvägarna, men skötte sig annars perfekt. Det gjorde också övriga trafikanter. Trafiken var både lugn och gles och vägarna överraskande bra. Ofta kunde man åka långa sträckor utan att möta varken bilar eller turistbussar. Perfekt för behagliga semesterutflykter, med andra ord.           

Men soppan var svindyr, över 18 kronor litern. Och i det läget var det förstås bra att ha en liten bränslesnål bil.

Topplistor av olika slag slutar aldrig att fascinera och engagera. Ta till exempel den här: ”The 100 Greatest Cars of All Time”, från amerikanska bilsajten Inside Line.

En sådan lista är egentligen omöjlig att knåpa ihop, åtminstone utan att välja bort eller glömma någon viktig bil. Ändå kan den vara skoj att läsa. Och anmärka på.

Av flera motiveringar att döma antar jag att man avser de hundra mest inflytelserika modellerna, ur ett amerikanskt perspektiv. Det blandas hejvilt – från Jaguar E-Type till Nissan Leaf, via Hummer H1 till Ford Model T. Men ingen Volvo, ingen Saab.

Här är de fem topplaceringarna:
 
1. Ford V8 (1932)
2. Austin Mini (1959)
3. Chevrolet (1955)
4. Volkswagen Beetle (1938)
5. Porsche 911 (1964)

Vad tycker du om listan? Hur skulle din fem-i-topp se ut?

Leif Johansson sålde en gång Volvo Personvagnar till  Ford. För några veckor sen medgav han under en TV-utfrågning av K-G Bergström att det nog inte hade blivit så bra.

Nu öppnar Johansson i en TT-intervju för att Volvo AB, där han är vd, kan gå in som delägare i Volvo Personvagnar. Men Johansson ser absolut inte Volvo AB som huvudägare.

Och styrelseordförande Finn Johnsson säger att Volvo AB "i värsta fall" kan tänka sig att hjälpa till för att få rätsida på Volvo Personvagnar.

Snacka om att bjuda in med armbågen! Både Johansson och Johnsson uttalar sig som om Volvo Personvagnar vore något som katten släpat in i deras fina styrelserum.

Det är nog trots allt kineserna som Volvo PV får lita till när avgörandet faller.

Tänk om man hade kunnat backa bandet och låta Gyllenhammar fullfölja samgåendet med Renault.

I dag tar jag paus från bilbloggandet. Vi Bilägares husband Blårock ska rocka loss på förlagets personalfest i kväll och även ett amatörband behöver lite tid för förberedelser.

Särskilt som sångaren drabbats av det som går under benämningen Stockholms-virus, det vill säga halsont som liknar halsfluss och som håller i sig i åtta veckor.

Hoppas att doktorn har något mirakelmedel att ge mig efter lunch.

En annan sak som inte heller har med bilar att göra: jag såg K-G Bergströms sista "Rakt på-program" i i TV i går kväll, Mona Sahlin i duell mot Fredrik Reinfeldt. Jag fick en stark känsla av att Sahlin inte blir långvarig som partiledare. Inom ett år är hon utbytt.

Wanja Lundby-Wedin är ordförande i LO, vilket man skulle kunna tro är ett jobb som mer än väl fyller en heltid. Men Lundby-Wedin har större kapacitet än så; totalt har hon 25 styrelseuppdrag vid sidan om. Inte konstigt att hon inte alltid hinner sätta sig in i vilka pensionsavtal styrelsen beslutar att godkänna för vd.

Själv tackade jag med stor tvekan ja till att vara andre revisor i styrelsen för nybildade Iron Butt Association, Sweden. Man ska ju ha tid att leva livet också och inte minst att lufta H-D:n.

IBA är en organisation för motorcyklister som gillar att åka långt.  Lättaste provet är att klara 160 mil inom 24 timmar, vilket jag gjorde i Finland för några år sen. (Är du intresserad så kan du läsa mera på www.ironbutt.se .)

Ingemar Unge skriver i tidningen Vi i sin språkspalt bland annat om onödiga upplysningar på skyltar. Ett exempel på en sådan i trafiken är: "Infart förbjuden" med tillägget "Gäller ej fordon med tillstånd".

Unge påpekar med all rätt att tilläggsskylten är helt onödig. De som har tillstånd att använda infarten borde väl rimligen ha snappat att de för göra det när de fick tillståndet?

Tilläggsupplysningen verkar mera vara sponsring av skylttillverkare.

Apropå överflödiga upplysningar; jag gjorde en flygresa i helgen vilket fick mig att tänka på att det väl är 20 år sen det blev rökförbud inom flyget. Ändå informeras vi fortfarande om att "detta är en rökfri flight".

Det vore väl mera befogat att upplysa att rökning är tillåten om det mot förmodan skulle röra sig om en sådan flygning.

Annandagen i Kiruna och våren hade tagit ytterligare ett stort kliv. Den lilla skymten av ett rött tak som några dagar tidigare fick mig att fastställa att det var en Saab 9000 lurade mig.

Det är ju en 99 GL, årsmodell -80.

Hur långt kan man köra bil utan att bli en säkerhetsrisk i trafiken? För yrkestrafiken finns det regler; körtiden får vara längst nio timmar per dag och högst två dagar i veckan får den utsträckas till tio timmar. En körperiod får vara längst 4,5 timmar, sen är det 45 minuters rast som gäller.

Orsaken till kör- och vilotidsreglerna är inte enbart ökad trafiksäkerhet. Det finns två skäl till: "de ska säkerställa en sund konkurrens mellan aktörerna i vägtransportsektorn" och "de ska ge förarna en god social situation".

Men vad gäller för oss privatbilister då?

Egentligen sunt förnuft. Ska du ut på en långtur så ser du till att vara utvilad när resan startar och stannar och sträcker på benen då och då. Blir du trött så vilar du. Hjälper inte det så tar du in för natten.

På förekommen anledning erkänner jag härmed: ja, det var jag som satt bakom ratten precis hela sträckan från Kiruna till Stockholm i tisdags, 125 mil. Jag startade klockan sex på morgonen och var framme strax före nio på kvällen. Stannade två gånger och åt medhavd matsäck och ytterligare en gång för att tanka.

Jag har gjort den är resan tur och retur omkring 70 gånger de senaste 17 åren. Ungefär hälften av gångerna har jag kört raka spåret, övriga gånger har jag stannat och sovit över för att jag bedömt att det varit nödvändigt. Ibland för att det varit dåligt före, ibland för att jag inte varit i form och blivit för trött.

Det ger en viss vana att ofta köra långt. Jämför gärna med en vältränad maratonlöpare som inte tycker att fyra mils löpning är särskilt avskräckande.

Jag har bekanta som tycker att 30 mils bilkörning är pest. Förklaringen är dels ovana, dels att de helt enkelt inte gillar bilkörning. Det är en anspänning att köra bil och då blir man trött.

För mig är det tvärtom, jag är extremt van vid att köra långt. Bara på mina resor till Kiruna har jag lagt över 2 000 timmar genom åren. Under drygt tio år pendlade jag dagligen till jobbet i Stockholm mellan 22 och 27 mil fram och tillbaka.

Och det viktigaste: jag tycker att bilkörning är bland det roligaste man kan ägna sig åt.

Jag såg kvarterets kortaste bil i lördags. En BMC Mini 1000, årsmodell -70 som i stort sett bara består av två dörrar.

Det är en bil man sällan ser på stormarknadens P-plats men inne i stan har den kort sagt sina fördelar.

I dag åker jag till Ã-Sterfärnebo för att hämta vår projektbil, Peugeot 205 Junior. Den ska vara klar för trafik frånsett en viktig detalj: kontrollbesiktning.

Jag har letat efter tider hos Svensk Bilprovning de senaste två veckorna i hela Mälardalen utan att hitta någon tid just i dag.

Se där det enda argumentet för att avmonopolisera kontrollbesiktningen.