Vi Bilägares trotjänare närmar sig raskt 20 000 mil och fortsätter att pocka på uppmärksamhet. Redan innan Kung Bore slog till hade vi problem med låsmekanismen i vänster bakdörr och efter årsskiftet byttes nivåvakten i spolarvätskebehållaren. Två underhållsarbeten som vi kunde slutföra på egen hand med hjälp av rimligt prissatta originaldelar som enkelt hämtades upp hos vår lokala Volvohandlare. 

I rollen som förlagets gemensamma bil har våren inneburit fler långväga reportagebesök utan att bilen besvärats av våra åtgärdade åkommor. 

Efter 18 500 mil plingar det dock till i kombins instrumentkluster. Kylarvätskan behöver fyllas på, vilket är enkelt löst med ett stopp på närmaste bensinmack. Tyvärr är inte utbudet komplett hos OKQ8 som saknar glykol med Volvospecifikation.

När glykol blandas med vatten, vanligtvis 50/50, benämns produkten kylarvätska. Den klarar i Volvos fall minus 37 grader. Därmed finns det marginal för att toppa upp med lite extra kranvatten när bilen varnar för låg kylvätskenivå. Vid service tar verkstaden vanligtvis ett prov med glykolprovare för att fastställa frysnivån, en service som även erbjuds på de flesta bensinstationer. 

På olika nätforum för bilintresserade går åsikterna varma gällande vilken färg som passar vilken bilmodell men glykol är i ren form färglös. Färgsättningen på kylarvätskan bestäms av biltillverkaren och det finns både blå, grön, röd och gul kylarvätska på butikshyllorna. Därför går det inte att skilja på olika typer med hjälp av färgen. Olika glykoltyper går även att blanda, en taktik biltillverkarna avråder från då vissa kombinationer av tillsatser i sällsynta fall kan få vätskan att klumpa sig. 

Vår väl inkörda V90 nöjer sig tyvärr inte med nypåfylld märkesglykol från Volvohandlaren (76 kr/l). En vecka senare plingar bilen till igen och ber om en skvätt motorolja. Den här gången får det duga med mackens standardolja.