I Sverige är det - än så länge - tillåtet att prata i en vanlig mobiltelefon samtidigt som man kör bil. Det lär inte bli någon ändring på det inom överskådlig tid trots att allt fler länder i vår omgivning infört förbud.

Vägverket och infrastrukturminister Åsa Torstensson har valt att lyssna på de trafiksäkerhetsforskare som säger att det är själva samtalet som är det farliga, inte telefonen i sig. 

Jag håller inte med. Det är en risk att avstå från en hand när man kör bil och ska styra, växla, blinka, justera värmen, blända av, signalera, sänka radiovolymen, klia sig på näsan...

Värsta mobilmissbrukarna i trafiken är långtradarchaufförerna. Kolla på det när du möter dem. En av två sitter med ena armen i vinkel och handen mot örat.

Det måste vara långtradigt att vara lastbilschaffis.

Sju-åtta kilometer söder om Kiruna gick det illa för en förare i dag. När jag passerade platsen vid 13-tiden var det fullt med blod på den vita vägbanan. På en liten avtagsväg stod en bil, kraftigt demolerad av något stort djur. Förmodligen en älg.

Inom några mil fanns spår efter två ordentligt avåkningar. Men föret nu är bra. Vägen  är fri från lös snö och bara ett par mil utanför Kiruna sjönk temperaturen med tio grader ner till minus 18.

De första fem milen utanför Kiruna finns inte mindre än fem fartkameror uppställda. Jag har en känsla av att det har ett samband med att polisens automatiska fartkontroll styrs från Kiruna.

Vi har just passerat avtagsvägen till Piilijärvi, byn dit Åsa Larsson förlagt handlingen i sin senaste deckare, Till dess din vrede upphör. Piilijärvi lär betyda "sjön där man går och gömmer sig". 

Precis vid skylten Piilijärvi möter vi en karavan med Mercedes testbilar på väg norrut. Klockan är bara 13.40 men det har redan börjat skymma. För mörkt för att ta bilder, tyvärr.

Dags att lämna Jokkmokk och dra vidare söderut. Men innan dess måste jag berätta om när Vi Bilägares däcktestare under ett lunchstopp i Jokkmokk en gång fick ta del av ortsbornas empatiska förmåga.

Två män möttes på var sin sida om huvudgatan i Jokkmokk. Den ene gick på kryckor och den andre ropade:

- Vad har hänt?

- Jag har fått lut på foten.

- Far åt helvete.

Den kommentaren är höjden av beklagande och deltagande i Jokkmokk.

Minus 3 grader, snöglopp och allmänt dystert. Lycksele visar inte upp sig från sin vackraste sida denna förmiddag. Vad jag förstått så lär inte vädret bli så mycket bättre längs resan som för övrigt fortsätter i inlandet. E4 längs Norrlandskusten är inte särskilt lockande med all sin tunga trafik. Inte förrän strax norr om Sundsvall behöver vi köra på E4.

Färddatorn i Imprezan visade sig stämma ganska bra vad gäller bränsleförbrukning. Enligt datorn gick det alltså 0,88 l/mil under gårdagen. Tankningen i morse visade att verkligheten låg bra nära: 0,9 l/mil.

Framme. Start vid Kiruna kyrka i går, tisdag, kl 12.40 och målgång vid Sveaplan i Stockholm, i dag onsdag kl 20.15.

Bilens vägmätare säger att jag har kört 130,3 mil. Den ljuger. GPS:en visar 124,4 mil, vilket stämmer.

Det här innebär att när denna bil gått 10 000 mil så säger mätaren att den rullat 10 480. Har det någon betydelse? Nä, inte särskilt men vad är en mätare till för om inte för att mäta.

Tacka vet jag GPS. Med en sådan får du fakta. Till exempel att min färdtid varit 13 timmar och 57 minuter. Jag har stått stilla med motorn igång 4 timmar och 39 minuter. Inte särskilt miljövänligt, jag vet, men jag var tvungen att få ström till datorn.

Snittförbrukningen slutade på 8,8 liter per 100 km.

Några egna noteringar längs de 125 milen:

Antal vilda djur längs vägen = ett (en räv).

Antal trafikdårar = noll (det är bra).

Antal synliga trafikpoliser = noll (är det bra?).

Dagen började med att jag skrev en liten text om min första bil till tidningen Klassiker, en VW-bubbla -57. Kommer i nästa nummer av Klassiker i en special med hundratals bubblor från hela landet. 

Arbetsdagen slutade med att jag hämtade en splitter ny bil till Vi Bilägares nya långteststall. Vilken det är berättar vi om i nummer ett av tidningen efter årsskiftet. Då presenteras hela nya långteststallet. Som vanligt har vi köpt fem nya testbilar.

Kom inte och säg att Vi Bilägare inte drar sitt strå till stacken i dessa bilbranschens kristider! 

Bilen ger sysselsättning och rörelsefrihet. Bilen orsakar skada på miljö och människor.

När hjulen rullar är bilen en mjölkkossa för statens ekonomi. När det blir tvärnit, som nu, så ligger paniken på lut.

Regeringen går alltså in och satsar 28 miljarder i stödåtgärder på bilinudstrin. Det låter bra och har tagits emot positivt på de flesta håll. Men är det räddningen för Volvo och Saab?

Nej, varken på kort eller lång sikt. 28-miljarderspaketet fungerar mera som en politisk markering och därtill var regeringen nödd och tvungen. I bästa fall kan det också vara  en signal om att nu måste bilindustrin tänka om och satsa ännu hårdare på energisnålare, mindre bilar.

Frågan är om dagens ledare för till exempel de tre stora, Ford, GM och Chrysler, klarar den omställningen av färdriktningen? Deras omdöme har med all rätt ifrågasatts på sistone och risken är stor att de gått vilse i sitt eget universum.

Byt ut.

Jag har fått en väldigt tjusig årskalender av Porsche. Förr, när jag var medlem i Svenska PV-klubben fick jag deras fantastiskt nostalgiframkallande kalender.

Men nu går jag och väntar på en kalender som slår allt. Klassikerkalendern 2009 (du kan se omslaget här ovanför) ingår som bilaga i nästa nummer av tidningen Klassiker.

Varje dag är namnsdag för en bilmodell. 365 stycken har redaktionen totat ihop, vilket inte var helt lätt:

"De första 100 gick på en kvart, nästa hundratal var klara efter lunch. Men sedan gick det trögare, vi körde fast rejält runt 290 någonstans och de sista 75 innebar en kraftansträngning i OS-klass. Det var ett lätt hålögt gäng som gick i mål ett par minuter före tryckstart."

Sonett, Isabella, Crown Victoria, Sierra, Kadett, Bagheera, Granada... Det var annat än 9-3, XC70 D5, E200 NGT, 330xd, i20!

Det är 67 mil mellan Stockholm och Kall i Jämtland. Jag har åkt den sträckan i dag med Vi Bilägares testgäng, fem nya testbilar plus fotograf Per Hammarsjö i en Nissan Navarra.

Om jag säger så här, du som gillar pizza och kebab behöver inte misströsta om du åker den här vägen. Det finns inte en by som inte har ett ställe (minst) som serverar dessa rätter. Bra att veta.

Utanför Mora mötte vi två (2!) polisbilar, vilket är desto mer sällsynt på svenska vägar.

Och i Järpen var det dags att tanka efter 49 mil. Jag fick i 21 liter diesel i min Fiesta och trodde inte att det var sant. 0,42 liter milen. 

Det är sju-åtta grader kallt i Kall i kväll, vilket är hoppingivande för oss som jagar minusgrader.

En liten fundering över ännu en trafiksäkerhetspolicyfråga. I byn Kölåsen i Jämtland får man susa förbi i 90 km/tim. Strax efter kommer Hallen och där är det mera rimliga 50 km/tim. Vari ligger logiken?

Mitt förslag är att maximera hastigheten till 70 i Kölåsen och behålla 50 i Hallen. 

- Backa, sväng vänster, inte så mycket! Kör fram, vrid höger! Neeej, inte så mycket. Börja om. Den bilen är för ful för att stå längst fram, flytta på den. Det här blir inte bra, alldeles för likt ...(annan tidning).

Det är citat från en missnöjd bilfotograf, Per Hammarsjö, som inte får till en uppställningsbild när inspirationen tryter tillfälligt.

Vi testförare fattar ingenting men vi gör som han säger. Bilfotografer har  oinskränkt makt.

Det är plusgrader i Kall denna onsdagmorgon. Trist för ett gäng vinterbilstestare men vi börjar bli vana vid att de opålitligaste makterna är vädrets. Vintern är inte vad den brukade vara.

Till det kommer en hård vind. Det gör inte så mycket för oss testförare som får sitta inne i bilvärmen men värre är det för fotograf Hammarsjö. Vi ska plåta hela dan och han kommer att bli kall i Kall i dag!

Å andra sidan är fotografer ett otroligt tåligt släkte. Så länge de fångar BILDEN så verkar inte de yttre förutsättningarna spela någon större roll.

Lunchen var utmärkt och som dessert fick jag en åktur med rallyföraren Patrik Sandell (bilden) i en Porsche Carrera S på banan för tio minuter sen. Det är en upplevelse att få dansa omkring i drygt hundra knyck på en knixig snö- och isbana med en kille som har fullständig kontroll bakom ratten.

Patrik har hittills kört Peugeot men är osäker på fortsättningen.

- Det är så rörigt och ovisst i rallyvärlden just nu, säger han. Jag har lagt ut några krokar och kollar mejlen flera gånger om dagen för att se om det händer något. Det är ju så förbaskat kul att köra rally.

Det syns. Om Porschen bjuder på körglädje så är det inget mot vad Patrik utstrålar i den vägen. Ett tips från honom till oss som vill bli bättre förare:

- Framförhållning och planering. Höj blicken. Och ska du köra på bana så är det viktigt att lära sig att styra med gasen.

Det där sista fick jag en hint om under åkturen. Det verkade enkelt men det är väl det som kännetecknar ett proffs; att få det svåra att verka lätt.

- Träna, träna, träna!

Vi stod vid tvätten på Shell-macken i Järpen och köade. Då kom det fram en äldre, kortväxt och tunn man med en sån där keps som man kan spänna baktill.

Han tittade på våra bilar. Tittade förresten, han granskade. Framifrån och bakifrån och från sidan. Intresserat men lite lätt misstroget. Något fel skulle han väl hitta.

Och se, det gjorde han! Jag riktigt såg hur han lyste upp när han fokuserade däcken.

- Det där är inga Norrlands-hjul, sa han triumferande med det outtalade tillägget att nu var stockholmarna här uppe och gjorde bort sig igen.

Vi kör alltså våra testbilar på friktionsdäck. Inga dubb.

I sak ger jag kepsfarbrorn i Järpen helt rätt: friktionsdäck är inga "Norrlands-hjul". Speciellt inte som Norrlands-vädret inte är att lita på mer. I går regnade det och sen frös vägbanan och blev skridskobana.

Man skulle behövt stegjärn på hjulen för att vara riktigt säker.

Det har sina fördelar att bo på samma ställe som 20 rallymekar. Är det några som vet hur man fixar en buckla på bilen så är det dom.

En varmluftspistol och ett par minuters värmning av plasten så var bucklan på vår bil ett minne blott. Det syns och känns inte ett spår efter skadan mer än ett litet färgsläpp.

Jag vill kalla det ett mirakel.

Jag har som hojåkare aldrig blivit bötfälld för felparkering. Det beror inte på att jag alltid parkerat min Harley rätt och betalat för mig. Tvärtom har det hänt mer än en gång att jag "improviserat" när jag behövt ställa ifrån mig den.

Jag har utgått från att p-böter är något som inte drabbar hojåkare. Dessutom är det inte det lättaste att fästa en parkeringsbiljett på en motorcykel om man inte har en rulle silvertejp med sig.

Nu vet jag bättre. Kollegan Tobias Petersson på Bike tog den här bilden i morse vid Odenplan.

Ja, jag vet. Regler är till för att följas och hur skulle det se ut om alla. Men om nu även motorcyklister ska betala p-avgift så borde den åtminstone bara vara hälften av taxan för en bil eftersom den tar så mycket mindre plats.