Välkommen till Vallonien

Våren har kommit till Vallonien. När jag rullar in i den lilla byn Scourmont kvittrar fåglarna för full hals och körsbärsträden blommar. En ny säsong tar sin början och allting startar om. Byhundarna känner av förändringarna och hälsar glatt välkommen. Jag kör gatan Rue de la Trappiste fram mot klostret Abdij Notre-Dame de Scourmont men gör först ett stopp vid trappistbryggeriet Chimays visningscentrum. Chimay är ett av de kvarvarande trappistbryggerierna.

– För att få kallas trappistbryggeri måste ölen bryggas av munkarna och den ska bryggas inom klostrets väggar, berättar guiden Marie. En stor del av intäkterna från ölen som munkarna brygger går tillbaka till samhället och det sociala arbetet munkarna bedriver.

Efter rundvisning och provsmakning – Chimay gör också himmelsk ost som trappistosten Grand Cru som passar som hand i handsken till en trippel – promenerar jag genom lövskogen upp mot Abdij Notre-Dame de Scourmont som gömmer sig långt därinne i grönskan. Hit kom munkarna vid mitten av 1800-talet, några år senare började de göra ost och snart gjorde de sin första brygd. Bryggeridelen är stängd men annars är stora delar av klostret tillgängligt och jag stryker försiktigt omkring i salarna. En man, kanske är han vaktmästare, dyker upp vid min sida och förklarar.

– Livet här på klostret handlar om bön, läsning och så arbete säger han och pekar mot bryggeridörren. Det är de tre stöttepelarna i ett trappistliv, fortsätter han.

Vallonien i södra Belgien är ett hörn av Europa lite bortom allfarvägarna. Den som åker hit möter pittoreska små byar, en rik matkultur som blandar belgiska, tyska och franska influenser. Den händelserika historien gör sig alltid påmind här, områdets läge mitt i Europa har skapat mängder av berättelser. Och så finns förstås en unik ölkultur med trappistklostren som självklart dragplåster.

Jag rullar vidare och kör bara några få mil genom ett lantligt vårgrönt landskap innan jag äntrar Ardennerna. Dinant är en av många små charmiga städer i regionen. De färgstarka stenhusen står längs floden med den högresta och ointagliga Bayardklippan som fond. Klippan stängde effektivt ute besökare och det var bara möjligt att nå staden från vattnet tidigare. I dag är floden Meuse överbryggad av en ståtlig bro, dekorerad med saxofoner. Instrumenten sitter där för att hedra stadens store son, Adolphe Sax, saxofonens fader. För bästa utsikten över floden och staden tar jag linbanan upp till citadellet.

Tillbaka nere i stan slår jag mig ner med en kaffe på torget och spanar på lokalbor och besökare som laddar för dagen. Våren är en fin tid att komma hit och inte minst aktivturister vallfärdar till regionen, cyklister, vandrare, klättrare och kanotister lockas av den dramatiska naturen.

I regionen som delas mellan Frankrike, Luxemburg och Belgien stod ett av andra världskrigets viktigaste slag. Än i  dag syns spåren från kriget, men främst i minnesplatser och museer. Och en tank som står parkerad i vägkorsningen i byn La Roche-en-Ardenne som jag utforskar nästa dag.

Från muséet Bataille des Ardennes i La Roche-en-Ardenne väller det ut ett gäng amerikaner. Att resa i sina släktingars fotspår är förstås något som många gör. Ardenneroffensiven var en månadslång motoffensiv som den tyska armén genomförde mot de allierade här i skogarna i Ardennerna. Vädret under offensiven som pågick mellan december 1944 och januari 1945 var besvärligt med tjock dimma. Förlusterna var bedövande stora. Amerikanerna räknade till 75 000 döda, skadade eller försvunna, tyskarna till 100 000.

Efter dagens historiska rundresa parkerar jag strax utanför den lilla byn. Mitt härbärge för natten, Hostellerie La Claire Fontaine, ligger lite ödsligt på sluttningen ner mot floden Ourthe som liksom vägarna här i Ardennerna slingrar sig fram mellan de högresta skogsklädda kullarna. Jag får ropa och knacka ett par gånger på bänken i receptionen innan det börjar röra på sig ifrån ett annat rum. Michel och Jean-Louis Son hälsar snart välkommen. De två bröderna driver hotellet och restaurangen och det visar sig att jag är ensam gäst ikväll. Efter ostar och en Orval i salongen är det dags för Jean-Louis att göra entré, han har med sig en handskriven lapp med dagens meny nedplitad.

Som ensam gäst i den hundraåriga matsalen låter jag sedan bröderna guida mig genom menyn. Kalvtartar till förrätt, lax och forell, gädda och krabba i saffransris till huvudrätt. Mandelkaka till efterrätt och så ett fulladdat ostbord till vickning. Ibland sticker Michel ut huvudet från köket och undrar vad jag tycker om maten. La Claire Fontane visar sig lite oväntat bjuda på veckans kulinariska höjdpunkt. Jean-Louis berättar familjeklenoder för att lätta upp den tysta stämningen.

– Våra föräldrar öppnade stället efter kriget, 1947, det tog lite tid att komma igång som du förstår.

Landskapet utanför är täckt i en tjock mjölkvit dimma men på andra sidan floden kan jag skönja några hästar rulla runt i gräset. Daggen lyser från grönsakerna i de trettiotalet odlingslådor som står uppställda nere vid floden.

När jag vaknar nästa morgon ligger dimman ännu tätare. Floden är försvunnen. Efter frukost snörar jag på mig kängorna och drar upp på kullarna. Guiden Audrey kommer glidande och snart traskar vi över kullarna utanför staden. Vi följer stigen genom ett kuperat landskap där dimman parkerat i dalgångarna och där ensamma träd mystiskt träder fram ur dimman när vi närmar oss.

– Cykellegenden Maxim Monfort bor häruppe i byn. Alla cyklar, både mountainbikes och landsvägscykel, men vandringarna är också fina, vi har mer än 2 200 kilometer vandrings- och mtb-stigar i området, berättar Audrey.

Efter vandringen söker jag mig norrut genom ett pastoralt lantligt landskap. Små byar instuckna i grönskan, vårglada kor som betar. Når snart lilla Durbuy som är ännu ett smycke. Den lilla staden har drygt 10 000 invånare men långt fler turister.

På bryggeri Marckloff mitt i staden träffar jag Rodolphe Brohée som arbetar med att sprida kunskap om regionen och staden, Rodolphe berättar om vänorter i Kina och andra delar av världen och hoppas förstås att världen ska upptäcka den här lilla undangömda pärlan. Här från verandan i solen känns det som ett tacksamt arbete. Det imponerande slottet gnistrar i solskenet, den medeltida bebyggelsen har all den sagolika karaktär som man som besökare vill uppleva.

Körsbärsträden blommar och grönskan blir allt mer mättad för varje dag nu på våren. Och så historien som är inristad i varje gatsten. Det är lätt att falla för Ardennerna.