Träffpunkt Helsingfors

Normalt tar det bara ett par timmar att åka från Åbo till Helsingfors, men jag och min reskamrat har alltid tyckt om att åka längs med kusten och uppleva de gamla svenskbygderna. Därför tar vi av vid Salo och åker söderut mot Tammisari, Ekenäs på svenska. Här sägs det att över 80 procent av befolkningen har svenska som modersmål, ett slags inofficiellt rekord, eftersom det till och med bara finns ett fåtal orter i Sverige i dag med lika stor andel svensktalande som modersmål.
 
Nästa Helsingfors. Den finska huvudstaden attackerades av 2 000 sovjetiska bombplan vårvintern 1944. Av skadegörelsen finns i dag inga spår, frånsett några kulhål på sockeln till statyn föreställande J V Snellman, mannen som såg till att Finland språkligt förfinskades efter åren av svenskt och ryskt styre.
 
Dagens Helsingfors är en spännande blandning av modern design, uppseendeväckande arkitektur, ett livligt kulturliv och gastronomiska upplevelser. Vi samsas med spårvagnarna på Boulevarden innan vi finner vårt första inbokade hotell på Annankatu, Hotell Anna – prisvärt och beläget mitt i designkvarteren. Härifrån är det praktiskt taget gångavstånd till det mesta som är värt att se. 
 
Något av det mest finska man kan uppleva är alla turistprylar med Muminfigurer. I år är fokus i än högre grad inriktat på de älskade Mumintrollens mamma Tove Jansson, född för exakt 100 år sedan. Hon hedras med en fantastisk utställning (öppen till 7 september) där merparten av hennes verk nu finns till allmänt beskådande på konstmuseet Ateneum.
 
Ganska okänt är att Tove Jansson verkade på många plan, inte minst som samhällskritiker med under krigstiden vågade karikatyrteckningar av både Hitler och Stalin. Hennes surrealistiska konstverk från 1930-talet, modernismen från 1950-talet och de mer abstrakta målningarna från 1960- och 70-talen ställs ut tillsammans med de otaliga och välkända illustrationerna från Mumindalen – en utställning som fångar både barn och vuxna.
 
Sibeliusmonumentet, Tempelkyrkan insprängd i berget och Nordens största varuhus Stockmanns i all ära – men nu blåser nya vindar i Helsingfors. Den gamla arbetarstadsdelen Berghäll, som fått ett uppsving i och med att först konstnärer av olika slag, senare så kallat vanligt folk flyttat in, är vad som gäller i dag. Berghäll ligger nordost om själva city, och har förutom trevliga kaféer och butiker också en egen liten saluhall med lägre priser än i stan och ett trivsamt soppkök.
 
Finland förknippas förstås med sauna, och just i Berghäll finns den äldsta kvarvarande allmänna inrättningen fortfarande i drift. Under en upplyst skylt som förknippas med biograf i svensk småstad köas det i porten för inträde en vanlig lördagseftermiddag.
Efter Berghäll åker vi grön spårvagn tillbaka mot city, och för andlighetens skull, nja kanske mer för designens skull, besöker vi också Kampens kapell, inte långt ifrån järnvägsstationen. Kapellet är byggt som en orangebrun kaffekopp i jätteformat. De som tjänstgör viskar och inne i kapellet är det ljust och högt i tak. Inga gudstjänster hålls här och lokalen är öppen för alla från tidig otta till sena kvällen.
 
Tillbaka i designkvarteren fastnar vi för restaurang Juuri på Högbergsgatan som serverar tapas på finska, eller sapas. Vi beställer in honungsglaserad äggkräm med tranbär, ärtblini med rostad lök och crême fraiche, kornkorv med lingon och senapskorn samt rökt renhjärta med havtorn och äpple. Allt detta sköljs ned med för oss helt okända ölsorter från finländska mikrobryggerier.

Diskutera: Har du något restips för Helsingfors?