Sand cruiser på Fraser Island

Att hyra en bil brukar gå ganska fort. Du skriver under på några ställen och får nycklarna i handen – sedan är du på rull. Här är det lite annorlunda. Vi har bokat en fyrhjulsdriven bil för en dag på den stora sandön Fraser Island utanför Australiens östkust och trots ”no worries”-stilen på det lilla uthyrningskontoret är det allt annat än avspänt.

– När du har tittat på instruktionsfilmen så tar vi pappersarbetet, säger tjejen i Crocodile Dundee-hatten. Filmen måste vi visa för dig för att vi ska få hyra ut en bil. It’s the law.

Hon visar in mig i ett litet personalrum och knäpper på dvd-spelaren. På den flimriga skärmen dyker en rödlätt kille i khakikläder upp. Han ser allvarligt på mig. Det är han som äger uthyrningsföretaget och han gör snabbt klart att om jag så mycket som repar någon av hans bilar – ja då blir det inte roligt.

Drygt tolv mil lång är Fraser Island världens största sandö. Den tillhör Great Sandy National Park och finns sedan 1992 på UNESCO:s världsarvslista. På 1 840 kvadratkilometer ryms bland annat regnskog, mangroveträsk, stora sanddyner som bildats under hundratusentals år samt över 100 sötvattensjöar.

Vi är inte ensamma om att vilja utforska ön – årligen kommer omkring en halv miljon besökare hit. En del tar med egen bil, andra hyr på fastlandet och några gör som vi och hyr på ön. Det går också att hänga på någon av de bussturer som arrangeras.

Instruktionsfilmen rullar på, det är mycket att hålla i huvudet. Fyrhjulsdrift, hög markfrigång, lågväxlar och kraftigt mönstrade däck är ett krav för att alls få köra här. Grundläggande kunskaper om hur man tar sig fram i lös sand är också bra. ”Släpp gärna ut lite luft ur däcken för bättre fäste, håll en jämn fart med fyrhjulsdrift och lågväxel inkopplade. Stanna inte upp!”

Förutom rena körtips berättar den rödlätte på skärmen också om andra faror som lurar på ön. Djurlivet är rikt och här finns några av världens absolut giftigaste ormar. Sedan har vi vildhunden dingo som i flockar driver runt på Fraser Island. ”Om du stöter på dem, titta dem i ögonen och visa vem som bestämmer. Vänd aldrig ryggen åt en dingo!”

På lätt skakiga ben kan vi en timme senare till slut gå ut till bilen. Den ser inte riktigt ut som de skinande vita fordon som forsat fram i strandkanten på instruktionsfilmen. Land Cruisern har minst 15 år på nacken och karossen bär tydliga spår av det hårda livet på Fraser Island. Överdragsklädseln hänger i trasor och vägmätaren visar på 33 000 mil.

Vi får en inplastad karta över ön. Hela östra kusten består av en lång obruten sandstrand – Seventyfive Mile Beach. Här är biltrafik tillåten men hastighetsgränsen har nyligen sänkts från 100 km/tim till 80 får vi veta. Vi befinner oss på den västra delen av ön och för att komma över till andra sidan måste vi köra ta någon av de sand tracks som genomkorsar ön. En är överkryssad med svart penna – på ”the Graveyard Road” har många allvarliga haverier inträffat.

Dieselmotorn ruskar igång och så är vi till sist på rull. Vi är badsugna men att doppa sig i havet är inte rekommenderat – starka strömmar och hungriga hajar. Tur då att det finns så många sjöar. Vi siktar in oss på öns djupaste, Lake Wabby som ligger 16 km bort.

Vegetationen är mycket tät – kombinationen regnskog med 50 meter höga träd och sanddyner är världsunik. De smala skogsvägarna ringlar sig fram över grova rötter och mellan ogenomtränglig växtlighet. Emellanåt får vi möte och den som är närmast en mötesficka får backa. Vägen blir allt mer utmanande, jag kör på ettan och tvåan och farten överstiger mycket sällan 15 km/tim. Land Cruisern tuggar sig fram med imponerande beslutsamhet men efter en timme har vi inte kommit mycket mer än en mil och vägen blir bara sämre. Är det verkligen rätt? Vi stannar upp och kollar kartan igen, rekapitulerar avtagen och svängarna. Vi inser att vi på något sätt kommit in på ”the Graveyard Road”.

När vi till slut når Lake Wabby har vi ändå klarat det utan vare sig avkörda drivaxlar eller tillknycklade skärmar men det har tagit nästan två timmar. Synen vi möts av är värd det! Lake Wabby ligger i kanten av en enorm sanddyn som stupar ner i sjön på ena sidan, på motstående sida börjar regnskogen. Sandbacken ner mot sjön är så brant att det går att åka wakeboard ner i vattnet. Man kan också rulla sig ner – det provar vi.

Vattnet i Fraser Islands sjöar är extremt rent men i de allra flesta fall för mineralrikt för marint liv. Lake Wabby är ett undantag, här finns fiskar – av samma typ som i fotbaden på spa. När vi sitter i vattnet kommer de och börjar kittlande nafsa efter oss.

Sanddynen håller sakta på att ta över Lake Wabby, varje år kommer den närmare skogen och om hundra år beräknas sjön vara helt uppslukad av sand.

Från sjön ner till kustremsan går det fortare och tidvattnet har dragit sig tillbaka så att det går att köra på stranden. Här är trafiken intensiv och karavanen med bilar är ändlös. De flesta är utrustade med enorma takräcken lastade med grillar, tält, badleksaker, fiskespön, kanoter, båtar, motorcyklar – ja allt man kan tänkas behöva under några dagar på en öde ö. Några har stora husvagnar med terrängdäck på släp.

Den gamla Land Cruisern slingrar sig fram på trötta bussningar och tveksamma däck, några 80 km/tim är inte att tänka på. Dessutom har den börjat misstända lite då och då, tappa kraften helt under några sekunder för att sedan hosta igång igen.

Vid det gamla skeppsvraket S/S Maheno som legat i halv begravt i strandkanten sedan 1930-talet stannar vi och äter vår lunchmatsäck. Mumsande på wraps från hotellet ser vi fascinerat på den en gång stolta oceanångaren från 1905 som efter en cyklon hamnade här och som nu sakta äts av rost. Vågorna sköljer in över skelettet och folk trotsar obekymrat förbudsskyltarna mot att komma närmare än tio meter.

Efter lunchstoppet går Land Cruisern ännu sämre och när vi kommer fram till Eli Creek har jag helt tappat förtroendet för den. Hur ska vi kunna ta oss tillbaka till andra sidan ön med en bil som ständigt tappar kraften helt och hållet? Mobiltäckningen på ön är minimal men här har jag i alla fall en plupp. Mekanikern på hyrfirman har ytterst svårt att ta in att det skulle vara något fel på bilen. Det är ju en Land Cruiser. Jag som lyft på huven och sett det oljiga innanmätet vill gärna kontra med att även evighetsmaskiner mår bra av service emellanåt men inser att det inte är läge att reta upp någon. Till sist går de med på att komma ut och titta. Men det kommer att ta två timmar.

Eli Creek är ett bra ställe att få motorstopp på. I forsen som börjar i en källa uppe på ön passerar 80 miljoner liter sötvatten varje dag – en naturlig vattenrutschkana! En gångväg följer forsen en bit upp på land, där kan man sedan kliva i och åka med ned till havet – antingen på uppblåsbara badleksaker med en öl i näven eller bara som man är.

Runt forsen har mängder av äventyrare lastat ur sin utrustning och grilloset blandar sig med havsvindarna till tonerna av dunkande musik från bluetooth-högtalare.

Vi hinner med många turer i Eli Creek innan en kille från hyrfirman – tyvärr inte den rödlätte mannen från dvd:n – till slut dyker upp. Motvilligt konstaterar han att det faktiskt är något fel på Land Cruisern och vi får ta hans bil – en betydligt fräschare Hilux.

På väg tillbaka längs Seventyfive Mile Beach har vi inga problem att hålla 80 km/tim, Hiluxen är stadig och bekväm.

Ursprungsbefolkningens namn på Fraser Island är K’gari – paradiset. Med havet till vänster och den sprakande naturen till höger förstår vi precis varför. Men nästa gång kollar vi upp hyrfirman lite bättre i förväg och bokar för mer än en dag. Då kanske vi får syn på några ormar och dingos också!