Omvägen till öriket

En epok gick i graven den 29 september 2014. Färjan mellan Esbjerg på Jyllands västkust och Harwich norr om London seglade för allra sista gången. Den 139 år gamla rutten drogs in på grund av dålig lönsamhet – rederiet skyllde på lågprisflyget – och plötsligt stod Skandinavien utan passagerarförbindelse sjövägen med de brittiska öarna.

Englandsfärjan från Göteborg då? Den försvann redan 2006. Enda alternativet som finns kvar är att åka fraktbåt mellan Göteborg och Immingham i mellersta England. Fartyg avgår nästan dagligen och tar ett tiotal passagerare vid mån av plats. Seglingen tar 26 timmar och ombord finns hytter och uppehållsrum och inte så mycket mer.

Måttligt lockade av godsfärjan började vi undersöka alternativen för att ta bilen till England. Köra hela vägen och ta sig över eller under engelska kanalen går ju förstås, men det är många extra mil, särskilt om slutdestinationen är Skottland.

Istället ställde vi in siktet mot Holland. Tre färjor med England som adress avgår varje dag (se faktaruta) och bäst för oss passade rutten Amsterdam–Newcastle; från Newcastle är det bara en dryg timme till skotska gränsen.

Men det gäller att ta sig till Holland också. Från Stockholmsområdet får man räkna med två resdagar för att avverka de 143 milen, via Helsingborg–Helsingör och Rödby–Puttgarden, till hamnen i IJmuiden några mil utanför Amsterdam.

Framme i IJmuiden möter vi en industripräglad stad med stålverk och ett myller av kranar och bolmande skorstenar. Här föddes Cornelis Vreeswijk som fick uppleva de allierades bombningar under kriget innan familjen emigrerade till Sverige.

Halv tre på eftermiddagen startar incheckningen och en timme senare börjar bilarna att åka ombord. Vi spanar efter svenska registreringsskyltar i kön men ser inte en enda, de flesta är märkta med NL, D och GB. Snart rullar vi uppför rampen och blir tätt hoppackade på bildäck.

Båten i fråga heter King Seaways och mäter 163 meter på längden och 28 meter på bredden. Plats finns för 600 bilar och 1 325 passagerare. 21 knop ska den göra, informerar det danska rederiet DFDS som trafikerar sträckan.

Halv sex lossar personalen på förtöjningarna. Översta däck är redan fullt av resenärer som lapar sol och tar ett glas. En trubadur spelar och om vi tänker bort stålverket är utsikten mot Nordsjön magnifik. Båten passerar en ö med ett fort, som ingår i Amsterdams världsarvslistade försvarslinje, men snart är vi ute på öppet vatten.

Hytter finns i olika kategorier, från små och fönsterlösa till stora sviter med tillhörande steward. Vi valde en enkel kabin med fönster, att kunna se ut är ju trevligt och känns tryggare på något sätt.

Med tennisturneringen i Wimbledon i full gång tänkte vi att matchen med skotten Andy Murray kanske skulle visas på båten, men något ställe för att titta på sport fanns inte. Däremot hittade vi två biosalonger och en taxfreebutik med det vanliga utbudet och lite extra single malt whisky.

Mat serveras i en handfull restauranger, varav några anger klädkod. ”Vårdat men avslappnat” gäller på pizzerian där jag äter en capricciosa för 150 kronor, ett av de billigaste alternativen ombord. På hemresan satsade vi istället på buffén för 350 kronor per person, exklusive dryck, som var hyfsat tilltagen men oskäligt dyr.

Överfarten går lugnt och behagligt, den här delen av Nordsjön blir sällan lika gungig som den nordligare delen där Englandsfärjan från Göteborg seglade. Efter en skön natts sömn vaknar vi till en holländsk röst i högtalarsystemet. Utanför fönstret syns inloppet till floden Tyne och vi förstår att vi snart är framme. Väl i hamnen finns en stor asfaltsplan proppfull av nytillverkade bilar från Nissans fabrik i grannstaden Sunderland. Vårt reseekipage, en Nissan Qashqai, kommer just härifrån.

Strax efter nio är det dags att sätta sig i bilen. Att köra av tar sin lilla tid, bilen framför går inte igång, så vi får vänta till sist. Till slut får vi brittisk markkänning och efter passkontrollen (Storbritannien står utanför Schengen) råder inget tvivel om vilken sida av vägen som gäller, i vänsterfilen finns vitmålade pilar och i väg-
renen står rader av skyltar med uppmaningen ”Drive to the left”.

Från Newcastle åker man lämpligen söderut mot Yorkshire, kör till västkusten och tar färjan till Isle of Man, eller gör som vi och siktar norrut. Att bila i Skottland är att rekommendera. Vägarna går genom pampiga landskap med sagoboksliknande slott, gemytliga bed and breakfast, och anrika whiskydestillerier finns alltid inom räckhåll. På två veckor körde vi östkusten upp till Orkneyöarna, vidare nedför västkusten till Isle of Skye och Islay, och sedan tillbaka till hamnen i Newcastle igen – en resa att göra om.

Englandsfärjan kostar en bra slant, tur och retur för två personer med bil och hytt gick på 5 800 kronor. Hade vi valt kanaltunneln hade vi fått köra 100 mil extra och betala tunnelavgift och för en övernattning. Flyga och hyra bil är ett alternativ men då gäller det att komma överens med en högerstyrd hyrbil.

Sammantaget är rutten Amsterdam–Newcastle ett vettigt alternativ för bilsemestern i Skottland, om än mindre smidig än färjorna från Göteborg och Esbjerg.