Kusten är klar!

Det är något med vägar som går längs kusten, med havet, vågorna som rullar in, med kurvorna och krönen, allt som finns att upptäcka bakom nästa krök, något som slår an en ton hos bilförare, något som väcker ådran av utforskarglädje.
Allt sammantaget – siluetten av Skottland i horisonten, kullarna som böljar mjukt genom det grönare än gröna landskapet, klipporna som reser sig säkert hundra meter upp och nästan lutar sig över vägen – ja, hela föreställningen som pågår utanför reseekipagets nedhissade fönster leder fram till slutsatsen: det blir inte tjusigare än så här!
Snart passerar bilen under ett valv i berget och ute på andra sidan händer samma sak som ska ske åtskilliga gånger. Ytterligare en vykortsvy breder ut sig. Jodå, visst kunde utsikten bli vackrare!
Vi åker Causeway Coastal Route och har svårt att hålla blicken på vägen.
Resan började två dagar tidigare. Arlanda i ottan, flyg till Dublin (i dagsläget finns inga direktlinjer Sverige–Nordirland) och hyrbilsnyckeln i hand framåt lunch. Efter en ryggmärgsmässig ”kontroll” av vänster framdörr och påminnelse om rattens placering till höger är vi iväg.

I början känns körningen avig, att hålla vänster och köra åt ”fel” håll i rondellerna tar emot, för att inta tala om att växla med vänsternäven, men undan för undan sjunker pulsen och man kommer in i takterna snabbare än man först anar.
Efter en timme på motorvägen norrut händer något. Utan så mycket som en skylt eller gränskontroll byter vägmärkena från kilometer till miles.
Välkommen till Nordirland!
Innan kustvägen hinner ta vid viker vi av mot Belfast, staden med den inte så smickrande nutidshistorien, som många fortfarande förknippar med blod och terror, bilbomber och molotovcocktails, IRA-män med balaklavor och pansarvagnar på gatorna.
– Belfast är väl livsfarligt?
Inför resan ställde vänner och kollegor liknande frågor. Med god anledning. Den långdragna konflikten mellan protestanter och katoliker (som lite lättvindigt kallas ”The Troubles”) skördade över 3 600 människoliv mellan de första kravallerna 1969 och fredsavtalet 1998. Fortfarande kan oroligheter blossa upp, men turister som rör sig i de centrala delarna behöver inte oroa sig. I dag är Belfast en fredlig plats, så pass att nybyggda hus har stora fönster eller till och med fasader i glas – otänkbart på bilbombernas tid.

Guiden Dee Morgan visar runt i staden. Politiska väggmålningar och ”Fredsmuren”, som skiljer katolska och protestantiska områden, påminner om motsättningarna.
– Jag förstår att många är intresserade av konflikten, men Belfast har så mycket annat att erbjuda, intygar Dee Morgan.
Som det supermoderna Titanicmuseet, pubarna i Cathedral Quarter som ständigt tappar nya Guinness, och Oh Yeah Music Centre som arrangerar konserter med lokala förmågor och har en stående utställning om Nordirlands musikhistoria. Det senare tar vi fasta på och laddar upp med skivor inför den fortsatta resan.
”You can’t stop us on the road to freedom” (fritt översatt ”Du kan inte stoppa oss på vägen till frihet”), sjunger Belfastsonen Van Morrison och ungefär så är känslan när bilen så småningom svänger in på Causeway Coastal Route.

Tvåfältsvägen slingrar sig fram på remsan mellan havet och klipporna, via den ena idylliska fiskebyn efter den andra, förbi stora stenblock i vägrenen. Skyltarna om rasrisk avlöser varandra, men gudskelov regnar inga stenar ned på kustleden. I slutet av 1960-talet inträffade ett jätteras och delar av vägen fick stängas i tre år…
Snart hamnar vi bakom en bil med R-skylt på bakluckan. Bokstaven står för ”Restricted driver” (”begränsad förare”) och betyder bland annat att färska kör-kortstagare inte får köra snabbare än 45 miles/hour (72 km/tim). Vissa menar dock att bokstaven står för att föraren är ”Rubbish” (”skräp”)… Hur som helst kör R-föraren långsamt och kön bakom växer sig lång. Det gör inget – desto mer tid att snegla på omgivningen.
Vi stannar och tittar på medeltidsslottet i Carrickfergus och rullar vidare mot de nio dalgångarna Glens of Antrim. Den som vill kan snöra på sig vandrarkängorna och promenera invid vattenfallen i skogsparken Glenariff. Alternativet är att bara glo ut genom vindrutan och njuta av landskapet som går up och ned som långa vågor.

Londonderry Arms i kustbyn Carnlough blir hem för natten. På 1930-talet gick värdshuset i arv till en viss Winston Churchill, men andra världskriget och annat kom emellan så Churchill fick sälja verksamheten. I dag är Denise O’Neill föreståndare.
– Missa inte Torr Head. Vägen dit är fantastisk, säger hon och lägger till:
– Men var försiktig – den är väldigt, väldigt brant!
Dagen därpå lämnar vi huvudvägen och tar sats mot udden Torr Head. Skyltar avråder husbilar och bilar med husvagn att ta sig an klättringen. Jo tack, här var det brant!
Bara två mil över vattnet ligger Skottland. Faktum är att den här delen av Irland hade mer att göra med skottarna än resten av ön innan Causeway Coastal Route byggdes. Längst ut, högt uppe på en kulle vid Torr Head, ligger kustbevakningens övergivna signalstation och spejar ut över sundet där irländska sjön möter Atlanten.
Inte bara bilresenären har trevlig utsikt, det har också fåren som finns överallt. Bara i Nordirland finns 1,3 miljoner (och ytterligare 3,3 miljoner i Irland).

Rutten fortsätter på höglandet med klipporna och havet på samma sida. Nästa stopp är kustens stora attraktion: Giants Causeway. Världsarvet består av ett myller av 40 000 polygonformade pelare som inte liknar något annat. Möjligen en gigantisk vaxkaka. Enligt forskarna har de säregna stenformationerna sitt ursprung i ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan, men legenden vill göra gällande att pelarna är resterna från den stenbelagda bro som jätten Finn MacCool byggde till Skottland för att slåss mot sin nemesis Bernandonner. Oavsett förklaring är synen spektakulär.
Närmare kvällen samlas klungor av hobbyfotografer för att vänta in solnedgången. Med lite tur får de se ”gröna blixten”, ljusfenomenet som kan uppstå under några sekunder när solen försvinner vid horisonten. Vi som inte riktigt har tålamodet tar en pint Guinness i hotellbaren…

Morgondagen börjar med rundvandring i det 400 år gamla men fortfarande aktiva whiskeydestilleriet Bushmills. Över byn med samma namn hänger en sötaktig doft som skvallrar om produktionen. Bland annat får vi lära oss skillnaden mellan whiskey från Irland och whisky från Skottland. Förutom att de stavas olika använder irländarna kol och skottarna torveld för att torka malten. Därför smakar irländsk whiskey lite mjukare och blir inte rökig som den skotska. Jaha, där ser man.

Tillbaka vid kusten börjar vi bli lite blasé och bortskämda med alla storstilade vyer, men slottet Dunluce som vilar längst ut på en avsats är svårt att värja sig emot. Propagandamässigt belägen precis utmed Atlanten är också golfbanan Royal Portrush, som av bara anblicken väcker gamla insomnade golfdrömmar till liv.
Ringmursstaden Londonderry markerar slutet på Causeway Coastal Route. Det var här de första våldsamheterna bröt ut 1969 för att sedan sprida sig till resten av landet. Floden Foyle rinner rakt igenom staden och katoliker och protestanter lever på varsin sida, men sedan några år korsas vattnet av den symboliska ”Fredsbron”.
Förhoppningsvis kommer Nordirland att förknippas med annat än tråkigheter en vacker dag. Varför inte med en pärla till kustväg?

Diskutera: Har du något favoritresemål på Irland?