Ingen baksmälla i Lillehammers OS-back

Lillehammer, med knappt 30 000 invånare och inkörsport till vackra Gudbrandsdalen, hamnade i blickfånget 1994. Utöver idrottarna passade självfallet också OS-höjdarna samt representanter från kungahus och regeringar på att sola sig i glansen.

När vi checkar in i Lillehammer på Mölla, en gammal kvarn som lagom till OS byggdes om till hotell, får vi som av en händelse bo i Hillary Clintons rum. I restaurangen och uppe i Toppen Bar firade Tre Kronor OS-guldet och i Hafjell någon mil norr om staden bekantar vi oss med olympiabacken där Pernilla Wiberg skrev historia i alpin kombination, hennes namn för övrigt inristat i en minnessten vid dalstationen.

Det är 25 år sedan Lillehammer arrange-rade vinter-OS. Baksmällan som många befarade har vänts till en positiv framtidstro. OS – eller de olympiska lekarna, OL, som man säger i Norge – är ständigt närvarande. De olympiska ringarna dyker upp lite varstans, bland annat som välkomsthälsning ute på motorvägen eller på fasader inne i stadskärnan.

Reselivschefen Ove Gjesdal ger besked om aktuell OS-status.

– Vi är stolta över att vi klarade av arrangemanget 1994 och det är en ovärderlig styrka när en arbetsgrupp nu är tillsatt för att söka spelen 2030, den här gången kanske tillsammans med Oslo eller Trondheim.

Det är inte så att norrmännen missunnar Sverige att få OS 2026, men för att Lille-hammer på nytt ska komma i fråga gäller det att söka vid rätt tillfälle. Två olympiska spel på raken i Europa lär knappast bli aktuellt och om Stockholm officiellt söker och får OS 2026 lär förmodligen inte Lillehammer satsa på 2030, men väl 2034.

OS-anläggningarna som byggdes till spelen 1994 kostade en slant, men synergieffekterna är påtagliga. Ett årligt underskott på 10–15 miljoner som delas mellan stat, fylke och kommun anses som hanterbart sett till att Lillehammer tack vare spelen utvecklats till ett idrotts-Mecka, en utbildningsstad – från 600 till 5 000 studenter i  dag – ett kulturellt centrum och sist men inte minst en turistmagnet med besökare från hela världen.

I själva staden är Håkons Hall och hoppbacken högt uppe på sluttningen de tydligaste symbolerna. Öivind Dannemark, manager för stiftelsen som driver Olympia-parken, visar gärna hur anläggningarna utnyttjas, såväl vinter- som sommartid. I dimman en vanlig januaridag kommer backhopparna flygande en efter en, aktiva på träningsläger eller elever från idrottsgymnasierna.

– Under sommaren är det plastbacke som gäller, berättar Öivind. Och under vintern används också backen vid nedslagsplatsen för kälkåkning.

Öivind arbetade som volontär under OS vid den nyanlagda bob- och rodelbanan vid Hunderfossen strax norr om Lillehammer. Till skillnad mot hoppbacken tillåts turister testa rodelbanan, hisnande upplevelser på isväggarna med farter i närmare 100 km/tim i tvåmansrodel – med proffspilot – eller i ett mer familjevänligt ”badkar”.

– Och det finurliga är att vi kan erbjuda turistturer även sommartid med hjul på kälkarna.

Självklart har Lillehammer också skapat ett OL-museum, ett interaktivt sådant, med fokus på spelen i Oslo 1952 och Lille-hammer 1994. Museet ingår som en del i friluftsmuseet Maihaugen som påminner om Skansen i Stockholm.

Baksidan av medaljen med att bygga anläggningar och fixa boenden för stora arrangemang är att de i efterhand blir överdimensionerade för lokalt bruk. Lille-hammer har skött detta på ett smart sätt. OS-byarna där aktiva och press bodde har kunnat användas av studenter för den expanderande högskolan och för privata köp och uthyrning av hytter vid fjällanläggningarna. Två hotell, byggda iform av moduler, kunde flyttas vidare till Svalbard och Lofoten. Den mest intressanta förvandlingen står ett av OS-diskoteken för som blivit kyrka i stadsdelen Nordre Ål.

Inne i stadskärnan har var och vartannat café skyltar om varm choklad och vispgrädde, jättegott i kylan. Det får bli en varm toast till lunch på Frälsningsarméns fik, en tvärgata upp från livliga Storgatan där det under OS-dagarna knappt gick att ta sig fram.

Vi lämnar tillfälligt Lillehammer och far vidare norrut på E6:an mot Hafjell och Kvitfjell, OS-arenorna för slalomtävlingarna respektive fartgrenarna. I Hafjell bor vi för övrigt i en av hytterna som användes av media. Rolv Blakar, volontär under OS, minns hur allt började.

– I slutet av 1980-talet fanns här i sluttningarna bara skog och ängar där fjällkossorna betade. När vi fick besked om att få arrangera spelen byggdes anläggningen upp i all hast.

I dag är Hafjell som drivs av Alpinco en av de mest besökta skiddestinationerna i Norge, näst efter Trysil och Hemsedal. Det är lätt att förföras, det inser vi i gondolen och sexstolsliften upp till toppen på 1 059 meters höjd tillsammans med skidinstruktören Scott Hammond. Här breder fjällandskapet ut sig åt alla håll.

– Du ser ända bort till Jotunheimen och Norges högsta berg Galdhöpiggen, visar Scott.

Han är uppvuxen i London, men insåg tidigt att det var skidåkning han ville ägna sig åt. Scott har utbildat sig på allra högsta nivå och i omgångar arbetat på de flottaste anläggningarna i alperna, men det är Hafjell han har förälskat sig i.

– Jag har dotter och sambo här och kan absolut inte tänka mig att flytta. Snarare är det väl så att jag snart kommer att söka norskt medborgarskap med tanke på Brexit.

Scott prisar den torra snön och luften som sällan blir rå och fuktig. Hafjells många nedfarter inbjuder till och med ibland till ensamåkning under högsäsong. Branterna är tekniska och kräver god läsning av landskapet för att bäst kunna utnyttja farten.

Vi tar en kort paus med varm dryck vid Mosertoppen en bit ner och här uppenbarar sig ännu ett OS-minne, ett uthugget skogsparti på fjällsluttningen på andra sidan dalgången. Fackelmannen som tänder OS-elden är ett mästerverk.

Kvitfjell, ytterligare några mil uppåt Gudbrandsdalen, bjuder på ännu mer dramatik. Slingervägen från Fåvang är varken saltad eller sandad och inkluderar ett antal häftiga serpentinsvängar fram till mellanstationen där vårt boende GudbrandsGard Hotell ligger.

Till skillnad från Hafjell, som betecknas som en familjeanläggning, kräver Kvit-fjell betydligt mer av utövarna. Det är inte för inte som Kvitfjell år efter år arrangerar World Cup i störtlopp efter OS-succén 1994. Från mellanstationen syns ett av de beryktade hoppen där störtloppsåkarna kommer i 120 blås från toppen som ligger på över 1 000 meters höjd.

– Här hoppar de främsta 50–60 meter, berättar skidinstruktören Niklas Swartz Andersen, också han från ett lågland –
Danmark.

– Jag åker gärna själv störtloppsbanan, men då tar det nog lite mer än två minuter. En sak är klar, banan är mycket tekniskt krävande.

Det får bli en annan aktivitet för oss, en after ski inne i Koia hos levnadskonstnären Lars Harsheim. Den lilla stugan med kraftigt stockvirke som har flyttats omkring i Gudbrandsdalen, har anor från 1500-talet. Här har Lars samlat på sig vintersportprylar av alla möjliga slag, ett slags osorterat skidmuseum.

– Se, här har jag clownbyxorna som det norska laget använde när de tog silver i Vancouver 2010, säger Lars stolt. Och här är skidorna som amerikanen Tommy Moe vann med här i OS-backen.

Lars bjuder på Norges bästa pölse, från Stavanger, som han själv uttrycker det och glühwein som vi får tacka nej till, men en Farris går förstås bra.

– Du ser, stämningen är på topp. Jag har få sittplatser att erbjuda, men det skapar bara ännu mer mingel.

Tillbaka nedför Gudbrandsdalen viker vi av och kör på västra sidan av älven vid Öyer för att komma till Hunderfossen. Här bjuds vi på trolltider i olika uppsättningar. I gryningen glittrar de frusna träden i silver, rosa och blått, ett sagoslott är under renovering. I ishotellet är det full aktivitet med att få allt klart inför öppnandet. Baren, sovrummen och inte minst kapellet – där det vankas bröllop – är sagolika med fantastiska skulpturer i glansig is. Väggarnas snöbalar putsas till finaste finish. Isen tas upp året innan den behandlas, bland annat med vanliga strykjärn, för att få fram glansen.

Mellan benen på ett jättelikt troll finns entrén till en upplevelsegrotta med oknytt och troll där scenarierna kommer från norsk folktro som får fantasin att skena iväg.

Troll är också huvudtemat vid besöket hos Norsk Vegmuseum. Bilmuseet öppnas officiellt först 9 juni, men vi får en förhandstitt av Åsmund Sletten inne i ett lager där de blivande utställningsfordonen står tätt ihoppackade. Norsk fordonshistoria rymmer framför allt Troll – den lilla fräcka glasfiberbilen från 1956 som bara kom att tillverkas i fem exemplar innan fabriken från Telemark gick i konkurs. Två av bilarna, en gräddfärgad och en röd, med förhöjt tak, visar på norsk innovation.

Här finns också andra norska produkter, som Fossum, sexhjuliga Giganten och Bjering, den sistnämnda smalt byggd med träkaross för att kunna rulla på vägar där hästtransporter med slädar dragit fram – och vid behov också förses med medar fram.

Den intressantaste norska bilproduktionen i modern tid är förstås lanseringen av elbilen Th!nk, en seriös fabrikssatsning som tyvärr också slutade med konkurs.

– Th!nk kom fram tio år för tidigt, beklagar Åsmund Sletten. I dag hade den satsningen troligen blivit en framgång.

Han låser omsorgsfullt in klenoderna och önskar oss välkomna tillbaka i sommar.

– Till invigningen får vi låna den Cadillac -51 i mörkblå metallic som kung Olav hade som eskortbil. Berätta också gärna att vi kommer att ha gratis inträde till bilmuseet.

Ja, då blev också det sagt.