Telemarken - med traditionell skidåkning och hjältedåd

Det är lätt att glömma bort att det finns fjälltoppar på närmare 2 000 meters höjd på samma breddgrader som Stockholmsområdet. Ta en titt på den nordiska kartan så ser ni att den norska fjällkedjan nästan sträcker sig ned till landets sydkust.

De skidområden som vuxit fram besöks ofta av Oslobor, drygt 20 mil bort. Danskarna kommer hit med färja från Jylland till Larvik och får på så vis inte längre bilkörning upp till fjällen än vad Osloborna får.

- Och nu hoppas vi att svenska turister från framför allt Västkusten eller södra Sverige ska finna vägen via färjan från Strömstad till Sandefjord, säger Anders Borgehed, säljchef och en av många anställda svenskar på Raulands Högfjällshotell.

Vi har just Rauland som bas vid vårt besök i Telemarken. Rauland består av tre anläggningar som passar alla typer av skid- eller kälkåkare. Vierli Turistcenter har specialiserat sig på kjelketrekk som det heter på norska, uthyrning av små snabba kälkar som kan regleras med fotbroms och som körs i specialpreparerad pist. Rauland Skicenter har sammankoppling med högfjällshotellet och bjuder på sju liftar och elva nedfarter, den längsta på drygt två kilometer. Raulandsfjell Alpincenter slutligen vänder sig till de mer avancerade åkarna med flera utmanande svarta pister.

Raulands Högfjällshotell ligger ovan trädgränsen. Fjällen breder ut sig åt alla väderstreck och från frukostrestaurangen blir scenen magnifik när solen lyser upp Skarsnutstopparna i väster på över 1 500 meters höjd.

Den moderna alpina skidåkningen med liftar och pister i alla ära, men ett besök i Telemarken gör sig inte utan att ta reda på sanningen bakom utvecklingen. Därför tar vi bilen ned till Morgedal som anses vara den plats där skidsporten föddes. Den utvecklingen tillskrivs en enda man, Sondre Norheim, som bodde och verkade här under 1800-talet.

Morgedal besöks årligen av skidentusiaster från hela världen. Redan vid vägkanten ges det en uppfattning om den lilla byns dragningskraft. Här brinner OS-elden dag och natt. Inför OS i Oslo 1954 och i Squaw Valley 1960 samt vid Norges senaste OS i Lillehammer 1994 tändes just elden i Morgedal. Inom sinom tid ser norrmännen fram mot nästa hemma-OS  -   i Trondheim eller Tromsö eller var det nu kan bli, om säg 10-20 år.

I Morgedal har självfallet ett "Norskt Skieventyr" växt fram, kallat Olav Bjaaland museum. Bjaaland som också kommer från Morgedal deltog i den expedition ledd av Roald Amundsen som nådde Sydpolen 1911.

Här träffar vi också några verkliga entusiaster, Asle Karlsson Bö, Baard Ek Brynilsen och inte minst Hame Moore som flyttat till Morgedal ända från Nya Zeeland för att på heltid kunna ägna sig åt sitt livs stora intresse - att anordna kurser i telemarkskidåkning. Inne på museet berättar de ivrigt om Sondre Norheim och alla hans uppfinningar, inte minst den revolutionerande skidbindningen av videslanor som träddes bakom hälen och som möjliggjorde att det över huvud taget gick att svänga i backarna.

- Idealet var när skon frös fast i snaran och det blev en enhet av hela ekipaget, berättar Asle och prövar försiktigt några av de skidor som Sondre Norheim utvecklade under 1800-talets mitt.

Redan då tillverkade Sondre Norheim föregångare till dagens carvingskidor, med midja i mitten. Skidorna var av furu - de lyxigaste tillverkades i alm - och hade lång böj fram. Telemarkskidorna var helt anpassade för att åka med i lössnö.

Snart förstår vi att Sondre Norheim har blivit kult. Inte nog med att han står staty i Morgedal, taket på hans hytte en bit upp på sluttningarna används också som startplats för att på telemarkvis ta sig nedför branterna. Telemarkarna drar sig inte för att pulsa uppför långa backar, bara för att få släppa loss nedför under några få saliga minuter i yrande lössnö.

Nästa dag träffar vi Asle uppe på Gaustablikk, strax nedanför Gaustatoppen som är Telemarkens högsta fjäll med sina 1 881 meter. Rjukan är platsen för en av deltävlingarna i World Cup i telemarkskidåkning. Pisterna är preparerade precis som i en vanlig slalomtävling, men här måste deltagarna både kunna hoppa, åka runt portarna med böjda knän och ha fötterna tillräckligt långt ifrån varandra och avslutningsvis staka sig fram på längdåkningsvis till slutmålet.

- De som inte åker stilriktigt genom portarna får strafftid, berättar Asle. Jag lovar dig, äkta telemarkskidåkning kräver benstyrka utöver det vanliga.

Vägen nedför Gaustablikk är fascinerande, 10 km smal och isig väg med otaliga serpentinkurvor. Det finns trots allt tillräckligt med parkeringsfickor för att släppa fram de stånkande bussarna som är på väg upp till högfjällshotellet. Vid vägen upp till Gaustablikk uppmanas buss- och lastbilschaufförer att montera kedjor runt däcken. Längst nere i ravinens botten på 70 meters höjd över havet breder den långsmala staden Rjukan ut sig.
 
Det geografiska läget på ravinens botten gör att solen sällan kan leta sig ned till Rjukanborna under vinterhalvåret. Det sägs att det var därför som den stora Krossobanen byggdes 1928. Två kabinkorgar, kallade lingonet - den röda - och blåbäret - den blå - tar passagerarna upp till stationen Gvepseborg på 886 meters höjd. För turskidåkare och vandrare blir det en perfekt startplats för turer in i Hardangervidda, Nordeuropas största högfjällsplatå.

Nytt för i vinter är möjligheten att komma tillbaka till dalstationen med expressfart. Ryes väg har öppnats för kälkåkning, 21 skarpa svängar och 3 851 meter lång.

Strax väster om Rjukan, nere i ravinen på andra sidan älven Måna får vi syn på den imponerande kraftverksanläggningen Vemork. Kraftverket stod klart 1911, men det var den elektrokemiska industrin, bland annat för utvinning av tungvatten som gjorde att fabriken blev föremål för en av andra världskrigets mest omtalade sabotageaktioner.

Hjältarna från Telemarken blev ett begrepp som också resulterade i en långfilm med Kirk Douglas i huvudrollen.

- Men den filmen följde inte det riktiga händelseförloppet, berättar Kristine Mathisen på Norska Industrimuseet som numera återfinns i fabriksbygganden. En norsk film som spelades in strax efter kriget, och där till och med några av motståndsmännen var skådespelare, ger den äkta bilden.

I november 1942 landsattes fyra norska motståndsmän på Hardangervidda för att förbereda sabotaget mot tyskarnas försök att framställa en atombomb. Tungvattnet som producerades i Rjukan var en viktig del i den processen. Motståndsmännen fick förstärkning och lyckades så småningom spränga delar av fabriken. Produktionen stoppades tillfälligtvis, men det krävdes senare också amerikanskt bombflyg och en ny sprängningsaktion mot en tågfärja på Tinnsjön 15 km öster om Rjukan för att fullständigt skrinlägga de tyska planerna.

- Flera av motståndsmännen var härifrån och några lever än i dag, berättar Kristine. Befolkningen fick också betala ett högt pris, 20 Rjukanbor omkom under bombningarna och 14 norrmän fick också sätta livet till när färjan sprängdes.

På väg ut ur Rjukan och uppför fjället på väg mot Rauland passerar vi flera forsar som frusit till is. Här har isklättrarna funnit sitt eldorado. Just Rjukanområdet med över 150 isbelagda forsar räknas som en av Nordeuropas bästa platser för isklättring.  

Efter ett par tre serpentinkurvor är vi uppe på högfjället igen. Efter en knapp timme når vi hotellet.

Före middagen väntar en tur på längdskidor i elljus med efterföljande ångbastu. Den lyxen fick aldrig Telemarkens riktiga hjältar uppleva under sina umbäranden uppe på Hardangervidda. Men de fick förstås uppleva tillfredsställelse av helt annat slag. Och Telemarken, och hela Norge, blev räddat för eftervärlden.