Resa till ostronens huvudstad

När vi kör in i den ljuvliga lilla hamnstaden Cancale är det lunchtid och ebb. Det är tidig sommar och ännu drar det in svalkande vindar från Engelska kanalen. Båtarna ligger på sidorna på bankerna och ser ut som strandade valar.

Men vid kajen, där fiskegubbarnas gamla hus och hem har blivit restauranger och butiker, är det liv och rörelse trots att staden bara har drygt 5 000 bofasta innevånare. Det är säsong och antalet besökare har mångfaldigas. Alla har kommit hit med samma fokus: att få äta ostron i absolut världsklass.

Cancale är känt för sina stora platta ostron. Under 1600-talet fraktades de dagligen till Versailles på beställning från Solkungen Ludvig XIV och det sägs att Napoleon hade med sig ortens ostron på sin marsch mot Moskva. Men det var egentligen först två hundra år senare som Cancale blev synonymt med ostron. Det var under 1800-talet när torskfisket kollapsade som näringen fick bli ostronodling istället.

Idag är den en lönsam industri. Längs med hela Mont Saint-Michelbukten ligger ostronföretagen sida vid sida. Ute i havet breder drygt sju kvadratkilometer ostronodlingar ut sig. Varje år skördas här 25 000 ton ostron.

Det odlas inte flest ostron i Cancale (det görs i Marennes som räknas som Frankrikes och Europas ostroncentrum) men kanske de bästa. Eftersom ostron lever av de alger och mikroorganismer som finns i vattnet får de karaktär av miljön de lever i.

Det friska vattnet och mikroströmmarna  utanför Cancales kust skapar ett exceptionellt gynnsamt klimat för ostronen. Ostonexperten Franck Alfvin som är ansvarig på Pontus Seafood Bar i Stockholm säger att de är kvintensen av ett ostron:

– De har en enorm friskhet och har en fräsch och tydlig smak av hav, salt och tång. De är lite råa i tonen och inte alls sådär inställsamma och lite söta som andra ostronsorter kan vara.
 
Vi parkerar utmed kajen för att ta en promenad innan lunch. Hela hamnområdet sjuder av liv och ute i havet åker båtar stillsamt förbi. Längst norrut ligger nu ostronbäddarna blottlagda och turisterna flanerar bland bassängerna och ställningarna med ostron.

Uppe på kajen säljer kvinnor dagsfärska ostron som de öppnar på beställning. Vi betalar fyra euro för tolv stycken och får en tallrik med ostron och en citron. Sen gör vi som alla andra och sätter oss ner på kajkanten. De salta ostronen har frisk smak av tång och hav och ögonen glittrar av upplevelsen.

– Det är som att äta havet! utropar en lycklig britt vid vår sida. Han är en återkommande gäst i Cancale. Sedan han blev pensionär är han bosatt i Bretagne och några gånger per år tar han med sig sin fru för några ostron och ett glas vin.

Skalet kastar han ut i luften samtidigt som han sluter ögonen och njutningsfullt tuggar på ostronet. Ja, det är så man gör här. Skalen kastas över kajkanten medan tallrikarna och resterna av citronen återlämnas till damerna.

Utmed hamnen ligger restaurangerna i ett pärlband och kvinnan som vi köpt ostronen av säger att det inte är lönt att rekommendera någon specifik – de är alla lika bra.

– Ni kanske skulle prova er igenom stadens utbud?

Nja, det är en lockande utmaning men den spar vi till en senare resa. Eller kanske snarare till den gången då vi köper ett hus och flyttar till Bretagne...

Guide Michelin har i alla fall gjort ett grovt utval. De rekommenderar nio restauranger vilket väl får ses som ganska imponerande för en stad med endast 5 000 åretruntboende.

Valet faller till sist på den restaurang som ligger längst österut bortanför den turisttäta kajen. Utsikten från Côté Mer är magnifik men den får ändå se sig slagen av de kulinariska mästerverken som landat på våra tallrikar. En sagolik havsaborre som serveras med grillad fänkål och ugnsbakade citroner.

Vilken fröjd det är att äta mat som är lagad med sådan omsorg som här! Våra hjärtan stjäls dock av ett äldre par som uppklädda i sina finaste kläder firar sin guldbröllopsdag med en dignande skaldjursplateau.

Mätta och belåtna fortsätter vi sedan kustvägen österut. Med start i Cancale fram till hamnen i Le Vivier sur Mer handlar allt om ostron. Följer man Route de la Baie passerar man massor av ostronodlare och restauranger.

Längs med vägen kan man stanna till och provsmaka på dagens fångst och det är klart att vi vill det! Här kostar de en bråkdel av det man får betala i Sverige och tar man bara ett får man det gratis

Vägarna i Bretagne är ganska små och inte helt lätta att navigera efter. Vägnätet ser ut som en väl marmorerad köttbit, som ett gytter helt enkelt, och trots att vi har en GPS hamnar vi fel många gånger. En gammal hederlig karta inte så dumt att ha med sig. Och en stor portion tålamod eftersom skyltningen kan vara rätt dålig.

Bortsett från förargliga felkörningar är det riktigt njutbart att bila i Bretagne. Vägarna är sköna att köra på och tempot i trafiken behaglig.

På väg hem åker vi förbi berget Mont Dol. Det var där som ärkeängeln Mikael, eller St Michael som man säger i Frankrike, slogs mot djävulen och vann. Vi tar bilen upp till toppen där det finns ett kapell och ett torn som kröns av Jungfru Maria med Jesusbarnet.

Tornet kan man gå upp i men det är inte nödvändigt för att ta del av den magnifika utsikten över åkrar och ängar. Och i Saint Michel-bukten ser man faktiskt Frankrikes näst mest besökta turistattraktion efter Eiffeltornet, klostret Mont Saint Michel.

Nästa morgon vaknar vi av att solen tittar in genom sovrumsfönstret. Huset vi hyr är en del i av gammalt munkkloster från 1600-talet. Uthyrare är ett svenskt par från Lund som sålde allt vad de ägde och hade och flyttade ner till Bretagne med sina två hundar. Sakta har de anpassat sig till det franska lantlivet.

–Vi åker till marknaden och köper grönsaker. Vi har hittat våra favoritrestauranger inne i stan. Vi tampas med kaninerna som äter upp allt i trädgårdslandet. Och vi gnäller över priset på bensin, säger Agneta Hanell. Hon driver ett Chambre d´hôtes (en fransk motsvarighet till bed and breakfast) fem kilometer utanför Dinan.

Agneta ger oss bakom kulisserna tips om var man får tag på bästa calvadosen (den säljs av en äldre herre på marknaden på torsdagar i Dinan) var man hittar de finaste stränderna (vid Cap Fréhel) och att folket här köper kläderna på marknaden.

– Man ser direkt när det kommer parisare hit till kusten. De är så överdrivet tjusigt klädda och inte alls lika enkla som vi.

När morgonkaffet är uppdrucket bestämmer vi oss för att göra en utflykt till Cap Fréhel, en landtunga som sticker ut i havet på Côtes D’Armor. Där ligger två fyrar, en från 1950-talet och en från 1600-talet.

Enligt vår guidebok är det här den vackraste delen av Bretagnes kust. Det är inte omöjligt. Landskapet är dramatiskt med klippor som stupar 70 meter rakt ner i det djupt blå havet.  

Efter att ha parkerat (kostar två euro) går vi de 400 metrarna för att nå den yttersta spetsen. Besökarna här kan delas upp i två kategorier. De som går mitt på landtungan, som knappt sneglar åt sidorna och drar efter andan så fort någon i sällskapet tar ett steg utanför stigen. Och sen de som klättrar långt ut på klipporna med livet som insats.

Det är en solig och varm dag och på vägen hem stannar vi till i St-Jacut-de-la-mer som är en gammal fiskeby där det finns flera härliga stränder. Överhuvudtaget kryllar det av stränder i Bretagne. Kustlinjen består av ömsom dramatiska klippor med hisnande vyer, pittoreska små städer och ljuvliga stränder. Se upp för ebben och floden bara. Skillnaden mellan de båda kan göra stränderna förrädiska.

Innan vi når vårt stenhuset svänger vi förbi supermarketen och köper ostron. Planen är ju att äta ostron varje dag när vi är här.

St Malo är traktens populäraste turistmål. Den är omgärdad av en sju meter bred stadsmur ger staden ett ointagligt och slutet intryck, men inget kan vara mer fel. Sant Malo är en pittoresk liten stad vars atmo-sfär får en att tänka på Gamla stan i Stockholm. Det är myllrande gränder och sociala småtorg där föräldrar jagar runt sina barn.

Att Sant Malo är en gammal sjörövarstad adderar till stämningen. Inte för att det märks direkt, det var ju ändå under 1600-talet som staden var en fristad för franska pirater. Men vetskapen om att det här är en stad där Jack Sparrow och hans likar fanns på riktigt är fantasieggande.

Piraterna anlitades av de många rika och mäktiga personerna i Sant Malo som betalade för attacker på exempelvis brittiska skepp. Sen delade de på bytet.

Vid sidan av utmärkt shopping och finns det gott om restauranger i St Malo. Här har man till och med den högsta koncentrationen av fisk- och skaldjursrestauranger i hela Europa. Men för att hålla nere kostnaderna väljer vi att köpa med oss smörgåsar och galetter som vi sedan äter uppe på stadsmuren där utsikten är strålande och tempot lugnare än på de hektiska smågatorna inne i staden.

Efter lunch tar vi bilen till en av de populära stränderna som omgärdar staden för en siesta. Ostronen spar vi till kvällens middag.

På torsdagar är det marknad i Dinan. Man kan ta bilen ända in i stadskärnan och vi har tur och hittar en parkering precis vid kyrkan. Själva marknaden är så som marknader brukar vara: fina råvaror, billiga kläder och lite annat tingel-tangel.

Vi har ju fått veta att det ska säljas en formidabel calvados på just den här marknaden. När vi hittar ståndet ringlar kön sig lång och vi har inte tålamod att vänta.

Att besöka Dinan är som att kliva in en sagovärld. Det är en söt och välordnad medeltidsstad med korsvirkeshus, stadsmur och tidsenligt klädda gatumusikanter. På huvudgatan spelar en kvinnlig enmansorkester flöjt och håller ett sträng/stråkinstrument mot magen samtidigt som hon trummar och manövrerar något slags klaviatur med fötterna.

Staden är inte alls lika ”turistig” som St Malo, men väl värd ett besök. Det finns en rad utsökta restauranger att välja mellan och en genuint varm atmosfär.

Dinan har också en mycket fin hamn. Den ligger egentligen i dalen nedanför staden och heter  Port de Dinan.Här kan man sätta sig på någon av uteserveringarna och dricka ett glas vin, kanske äta musslor och bara kontemplera över det goda livet. Eller varför inte ta ett ostron, eller två?

Att vara översvallande ligger i resereportagets natur, men faktum är att det nordöstra hörnet av Bretagne passar oss perfekt! Det är inte för varmt. Maten är sagolik. Bilkörningen är rolig och behaglig. Och ostronen. Ostronen! Stränderna och vyerna kom som en trevlig bonus.

Men okej. Om vi ska nämna en sak där det, låt oss säga, finns utrymme för förbättring så är det vädret. Tänk ”svensk sommar” så förstår ni. Men det är inte mycket att göra åt det, mer än att hålla tummarna och packa i linje med det hemkunskapsläraren alltid sa: det finns inget dåligt väder – och inga tråkiga resor heller.