Örebro - från kex och skor till Ronnie Peterson

Året är 1964. Vi flyger fram över Närkeslätten. Det går i 150, tja kanske till och med i 180, och jag sitter ihopkrupen i det minimala baksätet i en röd Volvo P 1800. Obältad!

Min klasskompis Jan-Olof sitter fram i passagerarstolen och storebrorsan kör. Bilen har han fått låna av pappan, den lilla stadens stora Volvo-handlare. Jag är vansinnigt imponerad, både av fartens tjusning och att vi snart är framme.

Ã-rebro en världsstad
Vi passerar det häftiga varuhuset Wessels ute på Kårstafältet, och svischar förbi den ståtliga Svampen - och så plötsligt är vi mitt inne i smeten, bilar och trafik i en enda röra. Och trafikljus!

Snart trängs vi på Eyravallens gröna träläktare och ser Degerfors besegra Ã-SK med 2-0. Jag får ett nytt favoritlag, jag ska inte berätta vilket.

För mig är Ã-rebro vid den tiden en världsstad. Min kompis Sten har lyckan att bo i denna metropol. Han har fått en autograf av världsmästaren i tungviktsboxning, Floyd Patterson, vid ett besök på varuhuset Tre Rosor. Floyd hade vita handflator och pepitarutig keps, minns han.

Under 70-talet blir Ã-rebro äntligen uppnåeligt. Från den lilla staden packar vi in oss i våra Amazoner för att åka in till "Paller Mo" på Storgatan eller gå på den nyöppnade Kinakrogen på Olaigatan. Det är internationellt så det förslår och på Pizzeria Palermo får man en Marguerita för tio spänn, och om man sparat veckopengen tillräckligt länge kan man slå till med en Quattro Stagioni för tolv.

Mer nyanserat som rekryt
En något mer nyanserad bild av Ã-rebro får jag när jag gör rekryten på Livregementets Grenadjärer. Jag bor på Narva, kasernkompaniets logement. Vi som är malajer kan inte gå i raka led och på skjutvallen prickar vi fel tavlor.

Under en vakttjänstgöring ska jag och min vapenbroder Vainikainen ut på militärhojarna och rekognosera för att kolla militärförråden runt I 3. Just då läser jag Vainö Linnas Okänd Soldat och är helt gripen av finska vinterkriget, men det här är något helt annat. Med mausergeväret hängande över ryggen blir vi fikasugna redan ute på Hjorttorpsvägen. Liz bor på bottenvåningen och i dunklet klättrar vi in genom fönstret och får rykande varmt kaffe.   

Återvänder efter 30 år
När jag återvänder till Ã-rebro efter 30 år tar jag av mot Rynningeviken från motorvägen och kommer så småningom ut på Hjorttorpsvägen igen. I 3 är nedlagt sedan åtta år och hela området har förvandlats till Grenadjärstaden, med bostäder och småföretagande. Personal- och värnpliktsdetaljen, "Pärsväppeldet" som vi kallade det, har blivit vandrarhem och Narva länsmuseets arkiv.

Som av en händelse stannar jag till vid grönområdet längs Fanjunkarevägen och ser att parken är tillägnad Ulla Billquist. Hur tusan kunde jag missa det under rekryttiden? För var det något som var kult så var det Ulla Billquist och Min Soldat som spelades av Kersti Adams-Ray, ett önskeprogram med skivor där trånande flickvänner hälsade till sina soldater ute i fält och på kobbar och på skär.

Gåtan får sin lösning tack vare en oansenlig skylt på andra sidan minigolfbanan. Här berättas det att Ulla Billquists mamma i början av 1900-talet flyttade till Ã-rebro med sina döttrar och startade ett café på Rynningegatan 37, granne med folkparken. Rynningeparken var fram till 1935 örebroarnas nöjescentrum innan Brunnsparken tog över. Och så längst ned på skylten kommer förklaringen - Ulla Billquists park invigdes först 1993. Så var det med det!

In på Olaigatan
Snart är jag inne och kör på Olaigatan som löper längs norra ändan av Järntorget. Här har jag några viktiga adresser att kolla upp. På nian låg numera avsomnade Ã-rebro-Kurirens redaktion där jag tog några av mina första journalistiska steg. 1974 hade Kurren inte ens gått över till offset utan det var fortfarande blytryck som gällde. Huset står kvar, men det är en resebyrå som tagit över lokalerna.

Olaigatans allra främsta kvarter är där det mäktiga Centralpalatset tornar upp sig, den stenrike grosshandlaren Adolf Lindgrens livsverk vid sekelskiftet. Här finns den gamla Kinakrogens lokaler kvar, men nu under namnet Wong´s, en thailändare som Ã-rebros stora revymakare Peter Flack visar sig gilla skarpt. I hörnet av Slottsgatan blinkar fortfarande neonljusen från Roxy där vi gick och såg tunga och svåranalyserade svartvita franska filmer. I skuggan av stora Filmstaden på Drottninggatan fortsätter Roxy än i dag att visa smalare kvalitetsfilmer, med kulturstöd.

På Olaigatan 30, i hörnet av Alnängsgatan, finns Högströmska gården där det förr i tiden sjöd av liv. På övre våningen i det lilla träpalatset hade Ã-rebro Studentkår sina festlokaler. Här lärde Johnny Järndrag och jag oss att sjunga "Jag fångade en räv igår, men räven slank ur näven…" så det knakade i träplankorna. I dag används Högströmska gården för möten och konferenser, men trädgården är fortfarande vacker, väl synlig från andra sidan Svartån.

Peter Flack - en ambassadör
Apropå Peter Flack, jag har stämt träff med honom på hans inrådan på Märtas Kafé på Skolgatan. Han bromsar in med sin bensintörstande Chrysler 300 C.

- Alltså, säger han. Ã-rebro är inte längre någon speciellt bilvänlig stad. Gator är avstängda och det är allmänt krångligt att ta sig dit man vill utan att göra stora omvägar.

Han kan inte undgå att berätta om hastighetsskyltningen på Olaigatan, det som verkligen passar in på "Ã-verraskande Ã-rebro", turistorganisationens nya slogan.

- Här har man kört i 30 längs Järntorget, men så plötsligt får man öka till 50 strax före korsningen till Alnängsgatan. Och är det grönt kan man stå på runt hörnet i några tiotal meter innan det plötsligt blir 30 igen. Här i stan har dom humor!

Kanske kan storyn på sikt bli ett inslag i Peter Flacks karaktär Hjalmar som understundom är en närkingsk gnällspik av det större formatet. Peter avslöjar att han för Hjalmars räkning är på jakt efter en Volvo Duett i gott skick - den bil som han i sketcherna skjutsar runt sin hustru Hilda med.

- En Duett utanför nya Parkteatern i Brunnsparken skulle sitta fint.

Gnällspik till trots, Hjalmar eller Peter Flack har blivit lite av en ambassadör för Ã-rebro.

- Jag är stolt örebroare, jag följer Ã-SK i vått och torrt och jag njuter av att flanera bland rosorna i stadsparken och cykla längs de nya cykelvägarna ut mot Hjälmaren och Naturens Hus.

Ronnies museum
Jag tar mig till Storgatan och noterar att fastigheten som inhyste gamla "Paller Mo" har Thai Massage som hyresgäst. En annan förändring som mer gläder mitt motorhjärta är att gamla biografen Astoria förvandlats till Ronnie Petersons museum.

Äntligen har Ronnie fått den uppmärksamhet han förtjänar i Ã-rebro. Det började med Richard Brixels 3 x 4 meter stora bronsgjutna skulptur ute vid Almbyplan, nära Ronnies föräldrarhem, och har nu fortsatt med ett museum som speglar hela hans karriär från gokarttiden i pappa

Bengts hembygge Robardie till den ödesmättade helgen på Monza för 30 år sedan.
Museet är nyöppnat och drivs på ideell väg. Mycket handlar om ekonomi och vad som kan tänkas lånas eller att köpas in. Ronnies bror Tommy lägger ned både tid och själ för att göra museet så komplett som möjligt. Från familjens gömmor har hjälmar, overaller och hembyggen dammats av, men mest av allt efterlyser Tommy flera av Ronnies Formel 1-bilar.

- Tänk om vi hade 4,5 miljoner, det är det pris vad Clive Chapman vill ha för Ronnies svarta Lotus 72.

Museet har i omgångar lånat in flera av Ronnies gamla tävlingsbilar, men ännu är det få som har blivit permanenta. En bil som får mitt hjärta att hoppa lite extra är den gula Tecno F 3:an som han körde i Velodromloppet 1969. Det var första gången jag såg Ronnie live och jag har fortfarande kvar programmet.

- Var rädd om det, säger museichefen Michael Olsson. Eller om du vill donera det till oss…

Skor och kex
Ã-rebro har sedan sekelskiftet förknippats med skor och kex, men det är inte mycket kvar av de varorna nu. Rex var den sista av Ã-rebroregionens 122 fabriker som lades ned, och det skedde 1981. Och kexen försvann när Göteborgs Kex tog över. Jag finner trots allt ett litet skomakeri på Järnvägsgatan och ett hotell Skomakaren som för att påminna om svunna tider. Och på 50-talsbutiken Kavalkad vid Järntorget finns en stor Ã-rebro Kex-burk till salu.

Området kring slottet och det gamla vadstället över Svartån är Ã-rebros mest exponerade del. Här pratas det faktiskt både om det gråa och röda slottet. Det röda slottet på andra sidan bron, en tegelborg med tinnar och torn är sedan 1934 Nerikes Allehandas redaktion. Tidigare var byggnaden bankpalats och här växte också författaren Hjalmar Bergman upp.
Stora Hotellet, ett av Sveriges första stadshotell, invigt 1854, har också ändrat karaktär - från rosa till gulfärgat. Nattklubben har upphört, men rum 327 finns kvar. Historien är att en olycklig kvinna vid sekelskiftet hängde sig i rummet och att hennes moder sörjde ihjäl sig. Sedan dess ska rummet vara hemsökt av spöken.

- Jag jobbade i receptionen en natt när en kvinna kom nedspringande och nervöst rökte den ena cigaretten efter den andra, berättar Gunn-Viol Kattilakoski. Slutligen fick hon ur sig att hon bodde på 327:an och kände ett stort obehag.

I dag är det ingen på hotellet som upplyser gästerna om spökhistorien, men när jag checkar in får jag reda på att 327:an redan är uppbokat av en ovetande gäst - som ännu inte kommit. Jag får se rummet och fotografera. Där hänger ett par reproduktioner av Renoir och fönstret vetter ut mot slottets sydvästra torn. Kanske bäst att inte veta, för vem vill ha nattsömnen störd? Inte jag i alla fall - för jag sover som en stock på rum 715 i hotellets södra flygel.