Följ med på skidåkning i Åre

Det är inte alla förunnat att få med sig upplevelser av klarblå himmel, sol, vinterskrudade fjälltoppar och milsvid sikt. Som alltid i fjällvärlden är vädret nyckfullt och skillnaden om vistelsen ska bli så där behagligt häftig som vi på förhand önskar eller om det ska bli skräpväder är hårfin.

För mig blev det både och under tre intensiva februaridagar. Först lagom temperatur, men mulet och bitvis besvärliga siktförhållanden, sedan kallare och högtryck från en gnistrande sol och så avslutningsvis en bitande kyla med klar sikt och en vindstyrka på åtta till nio meter per sekund uppe på Åreskutans topp.

Det finns som bekant inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Med flera lager underställ, fleecetröja och vindtät jacka, mildrades köldeffekten som vid tillfället för toppbestigningen uppmättes till minus 30.

Det är smidigast att ta kabinbanan upp till Åretoppens platå. Men den som vill ta sig upp till Toppstugan för att avnjuta en renklämma och en kopp varm choklad får räkna med att lägga skidorna över axeln och gå de sista hundra meterna brant uppför, såvida inte GrusKarlsson – som han kallas – kan erbjuda tolkning för en femtiolapp från bandvagn eller snöskoter. GrusKarlsson hade ställt in turerna vid mitt besök och det betydde en vandring på 15–20 flåsiga minuter. Upp vill man ju, åtminstone när man är så här nära.

För offpistentusiasterna är det vardagsmat att ta sig uppför till fots, en sorts betalning för att ”förtjäna” svängarna utför de orörda branterna på Åreskutans baksida.

Från toppen och med vinden piskande i ansiktet blir nedfarten i de pistade backarna på kalfjällets framsida till en början jobbig, men längre ned i skydd av fjällväggar och så småningom skogspartier blir åkningen riktigt behaglig. Långsvängen, nedför Åreskutans västra sida, är snäll. Röda Rappet och Störtloppet är bara att glömma för oss vanliga dödliga.

Åre har tveklöst mycket att erbjuda, både för dem som kommer upp som rena nybörjare och för dem som gillar utmaningar av värsta slag. Det gäller bara att välja rätt skidområde och rätt backar.

Sammanfattningsvis kan sägas att ju närmare Åre by man håller till desto brantare blir det. Ytterområdena, Duved/Tegefjäll i väster och Åre Björnen i öster, bjuder på snällare terräng men variationerna av backar är även här stora. Och det är just det som är Åres styrka. Här finns allt från grönaste grönt till svartaste svart – färgbeteckningarna på backarnas svårighetsgrad.

För att få grepp om Åres långa tradition som vintersportort bokade jag rum på Fjällgården, med över hundra års anor som turisthärbärge och placerat 556 meter upp på fjället och rakt ovanför Åre by. Med bil tar man sig upp via några snäva hårnålskurvor och sedan kan man faktiskt – om man så vill – låta bilen stå där under hela vistelsen. Med den hundra år gamla Bergbanan, gratis för hotellgästerna, kan man direkt ta sig ned till Åre Torg för shopping och kvällsnöjen.

Det går också bra att stanna kvar uppe på Fjällgården, särskilt för afterski – ”Probably the best afterski in the world”, enligt hotellets kopiering av en känd slogan från ett danskt ölmärke.

Röjet är i full gång redan vid halv fem, och livebandet heter Bad Influence – lite missvisande namn kan tyckas med tanke på den höga stämningen. Och frontfiguren, Fredrik ”Fritz” Wallin, intygar efter showen att Fjällgården lever upp till sitt rykte.

– Vi reser runt på fjällanläggningar hela vintern, närmast kom vi från Hafjell i Norge och jag tycker faktiskt att den bästa atmosfären är här på Fjällgåden. Här sjunger gamla och unga tillsammans.

Åre har blivit vida känt för sitt livliga afterski, som förekommer på var och varannan krog eller hotell. Nere i byn pratas det om att Åre är krogtätast i landet sett till ytan och att lägenheterna i de centrala delarna betingar priser strax under Stockholmsnivå. Och de mest attraktiva ställena köps förstås upp av norrmännen. Norges före detta skidkung Björn Dählie har bland annat investerat i ett par lägenhetshotell.

Jag åker ned till byn för att få lite bakgrund och framtidsvisioner av Lars-Börje ”Bulan” Eriksson, nybliven vd för Åreföretagarna, eller mer korrekt Åre Destination, det nya internationella namnet som inte bara ska locka nordbor till Jämtland, utan även britter, holländare och ryssar.

”Bulan” är stockholmare, men har levt och verkat i kommunen sedan han kom in på skidgymnasiet för snart 30 år sedan. Det var i Åre han lärde sig åka utför, och det gjorde han så bra att han fortfarande är den enda manliga svenska utförsåkare som tagit OS-medalj i en fartgren. Det blev ett brons i super-G i Calgary och året var 1988.

– Men mest stolt är jag nog över att jag också fick stå på pallen när Ingemar Stenmark vann sin 86:e och sista seger i världscupen, säger ”Bulan”.

Endast 24 år gammal fick ”Bulan” ge upp sin aktiva karriär efter ett komplicerat benbrott, men att lämna utförsåkningen och Åre var inte att tänka på. Fram till för två år sedan drev han ett importföretag för alpina produkter, ett företag som försattes i konkurs när finanskrisen slog till.

– Jag tvekade inte speciellt länge när jag kort därefter erbjöds vd-posten för Åreföretagarna, säger han glatt.

Framtidsvisionerna för Åre sträcker sig fram till 2020.

– Det viktigaste jobbet är att utveckla Åre till en året runt-destination, säger ”Bulan”. Under sport- och påsklovsveckorna samt vid nyår uppskattas det att vi vid vissa tillfällen har 40 000–50 000 besökare. Om vi lyckas locka hit turister även under barmarkssäsongen måste vi bygga ut ännu mer. När kommunen inte har råd måste näringslivet gå in.

”Bulan” nämner utbyggnader av parkeringsplatser, uppdatering av Åre Torg, golfbanor, vandrings- och cykelleder som givna projekt. SkiStar som ansvarar för skidsystemen planerar för fler liftar, bland annat i området Björnen med närmare anslutning till Europavägen.

Åres alpina VM 2007 fick fart på etableringar och investeringar, men i finanskrisens spår befarades en ny Lillehammer-effekt – det som den norska orten drabbades av efter OS 1994. Flera företag i Åre fick packa ihop, men lyckligtvis uteblev den stora ”dippen” och nu är Åre på väg att bli lika hett som det var före VM.

Ett talande exempel är skrytbygget Copperhill uppe på Förberget, ett slags Örnnäste i öster med magnifik utsikt över hela Åredalen. Från början var det två holländska affärsmän som gick in i ett projekt som inte kunde slutföras. Det var först häromåret när norske hotellmagnaten Petter Stordalen, ägare av Choice-kedjan, satsade nödvändigt kapital som Copperhill utvecklades till den internationella klassanläggning den är idag.

Ett besök uppe på Copperhill och en titt inne i receptionen, signerad svenskättade arkitekten Peter Bohlin, är ett givet utflyktsmål, liksom att testa backarna i Åre Björnen, den del av Åre där utbyggnadstakten av fritidsstugor är som störst. Åre Björnen är också det område som drar till sig de flesta barnfamiljerna, men även för vuxna som vill söka sig till längre backar är det hur smidigt som helst att börja med knappliften inne i barnområdet för att sedan transportera sig uppåt i systemet.

Vi som tillhör carvinggenerationen, som åker med de så kallade timglasskidorna och skär svängarna, behöver utrymme. Det får vi i de nya nedfarterna på västra och östra sidan av Totthummeln. Strategiskt placerat mitt i området ligger backrestaurangen Kastrullen som specialiserat sig på korvar från olika delar av världen kombinerat med franskt bröd och tysk-influerad sauerkraut.

Ett annat lite bortglömt område, men med fantastiska carvingnedfarter, finns i Tegefjäll. Här blir trängseln i liftar och backar inte lika stor som i övriga områden. Här lockar också våfflorna i Lillåstugan, men pass upp med pjäxorna på det snorhala golvet. Det är inte speciellt ärorikt att komma hem med ett benbrott från en raststuga.

Åreskutan, och framför allt Bräckeparken, är förstås också jibberkidsens lekplats, ni vet de som trixar i luften med skidor och brädor och med nedhasade brallor. Snart kommer superstjärnan Jon Olsson till byn för att bjuda upp till ny freestyleshow.

Vad som är bra med Åre är också att det finns alternativa sysselsättningar när träningsvärken tar vid, eller när vinden friskar i för mycket. Ett besök inne i Holiday Clubs bastuvärld löser upp den värsta muskelvärken medan en bilutflykt till Tännforsens iseldorado med igloo under fallet sätter fart på sinnena.

Allra mysigast är det kanske trots allt att få runda av dagen uppe på Fjällgårdens restaurang, med en specialkomponerad fjällgårdsmeny. Smaka exempelvis på varmrökt röding och avsluta med en vintoddy framför brasan.