Flaggan i topp i skatteparadiset

Det är alltid likadant. När du först sätter dig i hyrbilen på någon av
de brittiska öarna är förvirringen total. Vänstertrafik, ratten till
höger, taffliga växlingar med vänsterhanden och noll koll på hur nära
vägkanten du är med vänsterflygeln. Nu skulle vi hänga på en Lagonda av
årgång 1935 ut ur St Helier, Jerseys huvudstad.
Trots att den
kvinnliga presidenten för Jersey Old Motor Club, Judith Genée, inte
laddar speciellt hårt genom den täta trafiken i St Helier känns det
ändå tillräckligt. På Jersey får du inte köra fortare än 64 km/tim, och
på vissa vägar endast 22 km/tim.
Via ett antal rondeller och en
tunnel lotsar Judith oss ut på strandvägen längs St Aubin's Bay.
Plötsligt viker vi av från havet och kör in i landet. Vägen mellan
meterhöga häckar blir smalare. Och smalare. Och så är vi framme.

McCartneys Mini
Judiths
man Ralph öppnar den tunga ladugårdsporten. Där inne i mörkret står de
- Jerseys dyrgripar. En Rolls Royce Silver Ghost från 1920, en Royal
Racing Green Bentley från 1929 och en läckert rödlackerad Jaguar E-type
från 1969.
 - Vi älskar våra bilar, försäkrar Judith. Trots att vi
inte får köra speciellt fort, eller just därför, är det många på Jersey
som har ett stort bilintresse. Vi vill inte bara ställa ut våra
klassiska bilar, de är till för att köras.
Vår stora motorfestival här i våras var mycket uppskattad.
Makarna Genée förvarar flera av klubbmedlemmarnas bilar. I ladan finner vi också en övertäckt husbil av modernt fabrikat.
 -
Vi måste låta den stå här när den inte används. Husvagnar är förbjudna
på ön och eftersom en husbil också räknas som bostad får den inte
parkeras ute, berättar Ralph. Ägaren använder bara husbilen för resor
nere på kontinenten.
Vi blir ständigt påminda om öbornas
bilintresse, åtminstone på Jersey och Guernsey. Bilhistoriskt finner vi
rariteter som general Montgomerys Rolls Royce Phantom III, Paul
McCartneys Mini från lanseringen av singeln Penny Lane - där karossen
är täckt av tusentals brittiska pennies - och TV-deckaren Bergeracs
Triumph Roadster.
De två sistnämnda bilarna finner vi för övrigt
parkerade mitt inne i juvelerarvaruhuset Jersey Goldsmiths i byn St
Ouen på Jerseys västkust.
Jersey, som är den största ön, är 14 km
från öst- till västkust och åtta km från nord till syd. Här finns ändå
560 km (!) väg för en befolkning på 85.000 invånare. Lika många
motorfordon finns registrerade och däribland många hyrbilar - för
säkerhets skull markerade med ett stort H (=Hirecar) för att öborna
genast ska bli varse om att de har vilsna turister som medtrafikanter.

Smider planer
På
Guernsey, som bara är drygt hälften så stor som Jersey, är trafiken
lika tät, 40.000 bilar och en bofast befolkning på 60.000. Men det är
här som Mick Ward smider planer inne i ett garage på öns västsida.
 -
Vad tror du om att hyra ut 50- och 60-talsbilar till turister? Skulle
det inte vara roligare att köra runt med en MGB Roadster eller en
Hillman Minx i stället för den hyrbil ni har nu?
Självklart ger vi Mick Ward rätt, även om vi är helt nöjda med vår smidiga Ford Fiesta.
Mick
Ward har så länge han kan minnas restaurerat och tagit hand om öbornas
bilar. I garaget kan han bland annat erbjuda flera MG och Morris,
Swallow Dorfitti, Jaguar E-type, Lotus Elan och även en Saab V4.
 -
Jag hoppas komma igång med verksamheten om något år, säger Mick. Till
dess måste jag se till att ha full tillgång till reservdelar och ha
möjlighet att erbjuda ersättningsbilar. Vägarna är smala och turisterna
ovana. Det gäller att vara förberedd på incidenter.

Varannan bil ut
Vi
åker upp till öns nordsida och finner att strandvägen längs Vazon Bay
är avstängd. Motorvrålet, eller snarare bilförarnas uppvärmning av däck
mot asfalten, tränger igenom i den fridfulla idyllen. Här bjuds det på
race och en av de flitigaste deltagarna är Tim Tarode i en specialbyggd
Ford Anglia.
 - Eftersom vi normalt sett inte får köra speciellt
fort på öarna är det här en möjlighet att få leva ut sina lustar, säger
han. Här växer hornen fram ur pannan.
Asfaltavsnittet på en halv
kilometer körs om gång på gång, med gokart, motorcyklar, rallybilar och
andra specialbyggen i en salig blandning. Tim berättar att det också
förekommer tävlingar i backe och på sanddyner.
För oss vanliga
bilister känns det som om Guernseys vägnät är något mer anpassat för
biltrafik jämfört med Jerseys många små kostigar. I gengäld är det som
om hela Guernsey är en enda stor förort till den vackert belägna
huvudstaden St Peter Port.

Till skillnad mot St Helier
förekommer inte heller lika många rondeller, men i stället blir vi
inför många vägkorsningar upplysta om Filter In Turn.
   - Vi har inte plats att bygga jättelika rondeller, berättar Lauren le Feuvre på Guernseys turistbyrå.
 -
Och i de få rondeller som finns blir det kaos när våra äldre damer ska
ut och köra, skrattar hotelldirektör Robert Steen på Ambassador där vi
övernattar.
Nej, Guernseyborna är uppväxta med Filter In Turn.
Egentligen är det inte mer märkvärdigt än den blixtlåsprincip som
förekommer i våra egna storstäder när vi släpper fram varannan bil ut
på de stora lederna. På Guernsey turas bilisterna om att passera
korsningarna. Först fram kör först.
Jodå, vi klarar även detta utan en enda skråma på bilen. Eller är det H-skylten som hjälper oss?

Minst och märkligast
Den
märkligaste av Kanalöarna är Sark - 2,5 x 5 kilometer stor. Ã-n är
genomkorsad av idylliska småvägar, men biltrafik är förbjuden. Sark har
precis som Jersey och Guernsey ett eget parlament. På Sark betalar de
560 bofasta invånarna ingen inkomstskatt - egendoms- och
förmögenhetsskatt samt låga årliga avgifter från de tusentals utländska
företag som är registrerade på ön går till samhällsservice.
 - Jag
hade haft mer pengar över om jag hade fortsatt att arbeta i England,
berättar läraren Mike som kommer från grevskapet Essex. Höga
sjukförsäkringar, dyr mat, dyr el och lägre lön äter upp
skattebefrielsen. Jag och min familj har valt Sark av miljöskäl.
Vi
ligger i gräset och slötittar på en obegriplig cricketmatch medan Mike
förgäves försöker förklara reglerna. I det avgränsade V.I.P-området
skålar Sarks seigneur sir Michael Beaumont i champagne med
skådespelarna från den populära TV-serien Eastenders.

Efter
varsin kall öl i plastmugg äntrar jag och kollega Gustafsson våra
hyrcyklar och hojar med rasande fart med vår fotoutrustning tvärs över
ön till Little Sark. Ã-arna förenas med en broväg som byggdes av tyska
krigsfångar 1945. Den 137 meter långa bron påminner om kinesiska muren,
men det är utsikten ned till den lilla sandstranden Grande Grevé som är
mest betagande. Här är det som om vi befinner oss mitt i den grekiska
övärlden med lodräta klippor, liten sandstrand och azurblått vatten.
Sark
må vara ett paradis som bara kan nås via havet, men det är märkligt att
parlamentet trots allt tillåter traktortrafik när det finns
hästtransporter. Traktorerna med sina kärror av turister bryter sönder
tystnaden med sitt oväsen. För att inte tala om hur neddammade vi
cyklister blir.

Kapell av snäckor
Kanalöarna
bjuder på många sällsamheter. Här finns bland annat världens största
postorderföretag för blommor, världens enda promenadkäpptillverkare av
kålstjälkar och lyxkrogarnas enda anlitade svampodlare av Shii-take,
odlad i fuktiga importerade ektimmerstockar från Frankrike. Lägg också
till det lilla underliga kapellet mitt på Guernsey som både in- och
utvändigt är täckt av snäckor, porslinsskärvor och glas.

Både på
Jersey och Guernsey finns ett flertal posteringar och museer som
anknyter till den tyska ockupationen 1940-1945. På öarna byggdes
underjordiska städer, eller som tyskarna ville kalla det, underjordiska
militärsjukhus. Men många äldre öbor hävdar att nazisterna egentligen
projekterade för jättelika gaskammare.
Sandstränderna runt öarna är
fascinerande och förändras två gånger per dygn. Tidvattnet kan ge
nivåskillnader på upp till 13 meter. Det betyder i praktiken att
Jerseys landyta vid ebb ökar med 40 procent. Vid högvatten är Elizabeth
Castle utanför St Heliers hamninlopp isolerad, men vid lågvatten går
det utmärkt att promenera ut till slottet via en broväg.
Kanalöarna
är annars känt för sina sprakande festivaler. Battle of Flowers,
Blommornas Krig, har firats sedan 1902. Men matfestivalerna har under
senare år tilldragit sig mest uppmärksamhet. Kanalöarna har med sina
influenser från det franska köket blivit ett gastronomiskt paradis för
många svältfödda engelsmän.

Svart smör?
Vi
åker till Jerseys nordöstra spets vid Rozel Bay av en alldeles speciell
anledning. Här träffar vi Kanalöarnas allra gladaste kock, irländskan
Toni de Louche på restaurang Frère de Mer. Toni lyckades i maj som
första kvinna vinna den prestigefyllda tävlingen i International Food
Festival.
 - Ni kan knappt förstå hur lycklig jag är, säger hon.
Efter elva år som anställd hoppas jag snart kunna starta eget. Det är
nu eller aldrig för mig.
Under matfestivalen ska varje tävlande kock
komponera sin bästa meny till ett pris av högst 300 kronor. Lokala
råvaror är en förutsättning och det betyder att de allra flesta satsar
på nyfångade läckerheter från havet.
Toni berättar:
 - Som
förrätt bjöd jag på färsk sparris med krabbkött, som huvudrätt en mix
av grillad havsabborre, rödmulte och pilgrimsmusslor med vårlök och
saffranssås. Till detta hade jag vår egen ångkokade Jersey
Royal-potatis. Och sedan avslutade jag med en karamelliserad äppeltårta
och glass med smak av Black Butter.
Black Butter, svart smör?
 -
Nej, det är snarare en sorts rinnande sylt. Black Butter framställs
traditionellt här på öarna av äpple, cider, likör, socker och lakrits,
säger Toni. Ärligt talat, jag tror att jag vann priset för just min
glasskomposition
Mmm, låter gott. Vi beställer!
Toni skrattar.
 - Tyvärr, under högsäsong har vi inte tid att göra hela denna meny. Och förresten är middagen värd mer än 20 pund.
Glass av svart smör, som inte är smör, får vi bara drömma om. Om vi inte kommer igen i höst…