Estland - Klappgröt, svenskminnen och rysk chockturism

Chockturism på ryska. Vi hade aldrig hört uttrycket förrän vår guide Ants Kaukver använder det. Vi är på väg till den gamla sovjetiska militärbasen Paldiski, 52 km väster om Tallinn. Som de flesta ester har guiden inga högre tankar om den nation som ockuperade Estland från 1939 till 1994. Med den speciella humor som utvecklas i ockuperade länder säger esterna att dom blev fria den 32 augusti 1994. Dagen före hade sovjetarmén lämnat landet.

Under vår fyradagarsresa i Estland är det två grannländer som hela tiden dyker upp i samtal och intervjuer. Ett bra land och ett dåligt. Sverige och Sovjetunionen. Den svenska tiden har gett i huvudsak positiva minnen medan den sovjetiska enbart har satt negativa spår.  I Paldiski hittar man både det svenska och det sovjetiska inflytandet.

Redan på 1300-talet grundade svenskarna en hamn som först hette Baltiski Port och som sedan blev Paldiski. Sovjetarmén ockuperade området redan 1939 och flyttade ut först 55 år senare. Den 32 augusti.

Paldiski byggdes om till en av de största ubåtsbaserna i Ã-stersjön. Här och i Liepaja (Litauen) hade de sovjetiska atomubåtarna sin hemmahamn.  Den världsberömda U 137 som i oktober 1981 fastnade på en klippa utanför Karlskrona kom antingen från Paldiski eller Liepaja.

Vägen från Tallinn till Paldiski är lättkörd och välskyltad. Fram till 1994 var Paldiski en förbjuden stad för ester och hade en befolkning på 11 000 personer, sovjetiska militärer och deras familjer. Den 32 augusti hade huvuddelen flyttat härifrån men även idag består huvuddelen av Paldiskis befolkning av f d militärer.

Här ligger Sovjets Pentagon
Hyreskasernerna är oerhört slitna, gatorna är i ett eländigt skick och mitt i stan ligger Sovjets Pentagon, en enorm betonganläggning. Härifrån leddes Sovjets ubåtsarmada. Idag är Paldiskis Pentagon en ruin där avgångsklasserna på Paldiskis gymnasium tävlar om att klättra höst upp och klottra något på fasaden. "Den jävla 42:a årskursen" i meterhög graffiti är det senaste bidraget.

Den jättelika röda stjärna som satt högst upp på Paldiskis Pentagon är borta men några spretiga järnrör visar var den suttit. Betongkvarteret varifrån den sovjetiska Ubåtsflottan styrdes är helt övergiven och allt av värde avlägsnat. Estland har försökt intressera amerikanska filmbolag att ta över anläggningen och använda den inspelningar av actionfilmer.

-Förstår ni nu vad jag menar med chockturism, undrar vår guide.

-Det finns inga ester som vill åka hit. Däremot en hel del utländska turister som tycker att det är spännande att se ett ryskt Pentagon. Det lär också ha funnits en gömd ubåtshamn här men det kanske bara är en skröna…

"Vackrare på sommaren"
"Chocken i Paldiski" består mest i att allt är så gräsligt fult och grått. Hålen i gatorna är så djupa att vi tvingas köra slalom för att inte fastna. Politikerna har ambitionen att Paldiski så småningom ska "bli en vanlig estnisk stad" men än så länge är den bara en obehaglig upplevelse. En chock. Till slut tycker vår guide att vi ser alltför nedstämda ut och tröstar oss med orden:

-Det är lite vackrare på sommaren, då betar korna utanför Pentagon…

Fast vackert är egentligen ingenting i Paldiski. Stränderna är visserligen restaurerade och det är möjligt att bada. En  rostig postbåt som lämnats strandkanten får åtminstone oss att tappa badlusten. Den båten gick tidigare till Stora och Lilla Rågö norr om Paldiski. Under Sovjettiden var öarna övningsområden för militärer. Idag har de en (1) invånare som återvänt för att bygga upp släktens hem. Än så länge bor han i ett tält och de flesta estniska tidningar har hunnit göra reportage om honom.

Chockturisterna har ett hotell, Vita båten, att ta in på och det finns dessutom en restaurang även om vi inte hittar den. Samt ett stort antal mer eller mindre förfallna hyreshus där betongen krackelerat och många fönster är utslagna.. Kyrkan som var biograf under sovjettiden har blivit kyrka igen.

Guiden Ants Kaukver som själv tillbringat några år i Sibiriskt fångläger kan inte avhålla sig från att då och då kommentera förfallna byggnader från Sovjettiden.

-En souvenir från den blomstrande socialismen, säger han och ler så snett det går.

Han säger sig också kunna avgöra i vilka hus det bor ryssar.
 
-De bor i hus med blåa fönsterbågar. Ryssarna tror att färgen håller flugorna borta.

Paldiski saknar ett centrum
Paldiski är en stad som saknar ett riktigt centrum. Bostadshusen från Sovjettiden ligger glest spridda i samhället. I utkanten av Paldiski samsas en klunga moderna oljecisterner och en gammal kyrkogård med vackert smidda järnkors.

Den som vill köra österut från Paldiski har flera alternativ. Antingen går resan via slingrande småvägar ute vid Ã-stersjökusten eller så väljer man den snabba inlandsvägen som tar oss till Haapsalu på en dryg timme. Här är det hygglig vägkvalitet och Estland hann redan före EU-inträdet att få bidrag för att förbättra standarden. Men det finns mycket kvar att göra.

Av två parallella vägar mellan Keila och Haapsalu är den södra sträckan (nr 9) av bättre kvalitet. På den norra vägen (nr 17) får man räkna med både tjälskador och en dålig vägren.

Landskapet här i nordväst påminner en hel del om Sverige med täta grandridåer och ett lite småtråkigt landskap. Längs kusten finns dock en vacker klint, ett stup av den typ som man hittar på Gotland. Samma klint finns också på Ã-sel och Dagö, de gamla svensköarna i väster.

Det är bara 15 mil till Sverige och även faunan är den som man till exempel hittar på Gotland. Nationalfågeln är ladusvala och nationalblomman blåklint har fått låna färg till Estlands trikolor i blått, svart och vitt. Vitt som friheten.

Kanske borde esterna ha valt den vita storken som nationalfågel Den syns nästan överallt i västra och södra Estland. Ibland har storkparet placerat boet på stolpar strax intill kraftig trafikerade vägar. Inget verkar störa storkparen och på vår resa passerar vi ett tiotal bon som ligger nära landsvägen. I de flesta bon ligger storkhonan och ruvar, medan hannen står upprätt och bevakar omgivningarna. Ibland breder han ut vingarna och lyfter för att ta en inspektionsrunda.

Storkarnas stad
En fullvuxen stork har ett vingspann på två meter och kan snabbt förflytta sig flera kilometer bort. Efter en stund återvänder storkhannen alltid till boet med sin fångst av grodor, insekter eller små ormar. På ön Ã-sel (Saaremaa på estniska) har man till och med döpt huvudstaden efter de stora vita fåglarna. Kuressaare betyder Storkarnas stad.

Det finska och estniska språken är relativt lika. De finska räkneorden yksi, kaksi, kolme blir på estniska yks, kaks, kolm. Sverige heter Ruotsi på finska och Rootsi på estniska. Halvön Noarootsi med Pürksi som huvudort berättar således att det här är ett gammalt svenskområde.

Ulo Kalm, kommunstyrelsen ordförande i Pürksi, tycker att Sverige är en "mycket naturlig kontakt" för Estland. Han talar, som ganska många i den här delen av landet, bra svenska och har själv blågult påbrå via mormor. Så sent som på 1930-talet fanns det 3000 svensktalande i området. Idag handlar det bara om cirka 50 personer som har svenskestniska rötter. Många flydde till Sverige under 40-talet eller deporterades inom Sovjetimperiet.

När Ulo Kalm guidar i sin kommun handlar det hela tiden om Sverige. Han har lyckats prata till sig en tjänstebil från Volvo och rattar den snabbt från svenskminne till svenskminne i kommunen. Han visar upp den nyrenoverade Nuckö prästgård där kyrkoherdarna under lång tid hade svenska namn, bland andra Sven Danell 1932-1937. I kyrkan på andra sidan landsvägen står det "Lofwa Herran" ovanför predikstolen och innanför kyrkporten har både nuvarande kungen och hans farfar skrivit sina namnteckningar.

Ulo Kalm, kungen av Noarootsi, tar oss sen till kommunkontoret i Pürksi, där de svenska inslagen är ännu fler. I ett av kontorsrummen sitter en karta där tusentals åkerplättar är färglagda i rött.

-Det är alla områden i kommunen som återlämnats till sina rätta ägare. 500 av dem har svenskestniskt ursprung.

Sköna Maj välkommen…
Från ett av grannhusen, Nuckö gymansium. hörs körsång och när vi öppnar dörren blir till och med Ulo Kalm överraskad. En ungdomskör övar inför kvällens konsert och ett av numren är Sköna Maj välkommen…. Det visar sig var en kör från Hjo och körledaren Mats Backlund berättar att det finns ett kontinuerligt utbyte mellan Sverige och Estland.

Ulo Kalm ser belåten ut och behöver inte fundera länge när vi frågar om kommunens framtid.

-Det är Sverige!

Även i Haapsalu, en bit söderut, är fylld med svenska minnen. På Aibolands museum står estlandssvenskarna i centrum och varje år är det ett område som skildras i en specialutställning. I år är det dags för Runö och tidigare har man klarat av Ormsö och Nuckö.

Museet stöds ekonomiskt och praktiskt av ester bosatta i Sverige. Varje sommar ställs det till med ett låtsasbröllop från olika områden i det gamla Estlandssverige. Då saknas varken musiken, festen eller bröllopssoppan. Berömt är också museet för de båtar av gammal typ som byggts av forskaren Jorma Friberg. Han har hittills hunnit med tre träbåtar som även har varit och visats upp i Sverige.

"Torsdagstanterna", en grupp kvinnor med estlandssvenska rötter, träffas en gång i veckan för att hålla de textila traditionerna vid liv. Det har bland annat resulterat i en lång broderad fris som skildrar hela den estniska tiden. Den svenska tiden finns med precis som Sovjettiden och den nuvarande frihetsperioden.

Jättelikt flygfält
Strax utanför Haapsalu ligger ett av de jättelika flygfält som var ett av Sovjetmaktens skäl till att ockupera Estland 1940. Härifrån kunde man kontrollera nästan alla flygtrafik i Ã-stersjöområdet och det sägs att radaranläggningen här och Spitham längre upp längs kusten kunde följa all trafik till exempel från Arlanda.

Idag är flygfältet övergivet och de enorma hangarerna står med vidöppna portar. För Haapsaluborna har det blivit ett populärt nöje att ta med bilen ut på flygfältet för att nöjesköra i höga hastigheter på en spikrak 3-kilometerssträcka.

Under Sovjettiden användes det här flygfältet en gång för att lura en rysk flygkapare. Han hade krävt att det kapade planet skulle flyga till Sverige. Haapsalus flygfält dekorerades med svenska flaggor och flygkaparen övertygades om att han hade kommit till Sverige.

Den estniska barnbokstecknaren Ilon Wikland, som illustrerat både Astrid Lindgrens böcker och lekrummet på Tallinkfärjan M/S Victoria, har en gång bott just i Haapsalu. I boken Den långa, långa resan från 1995 skildrar hon sin flykt från estniska västkusten till Sverige i slutet av andra världskriget.

På omslaget av boken står en liten flicka på Haapsalus 216  meter långa järnvägsstation och längre in i boken finns en bild av det kvarter i staden där hon bodde hos sina släktingar. Med hjälp av vår guide lyckas vi hitta båda husen.

Landets vackraste järnvägsstation
Den enorma järnvägstationen som esterna utnämnt till "landets vackraste" byggdes för att den ryske tsarens tåg skulle få plats under tak, Haapsalu är som många städer på den estniska västkusten känt för sina kurbad där man bland annat kan få nyttiga lerinpackningar. I järnvägstationen finns också tsarens paviljong. Exakt där skulle den höge gästens vagn stanna.

Historien ville dock annorlunda. Det blev oroligt i Ryssland och någon tsar kom aldrig till Haapsalu. Men stationen står kvar och är verkligen vidunderligt vacker.

Haapsalu är även idag en charmig kurort som lever upp på sommaren. Stadens stora attraktion är det enorma Biskopsslottet mitt i samhället. Det har en 800 meter lång ringmur och består  delvis av ruiner. Sommarkonserter, en bevarad katedral och den mystiska Vita damen som visar sig i slottets fönster i augustinätternas månsken är några av höjdpunkterna.

Kurorten har många spännande trähus men många står tomma idag. Efter Sovjettiden har åtskilliga egendomar återlämnats till sina ursprungliga ägare. De kan till exempel bo i Sverige eller så långt borta som i Australien.

Drygt femtio år av Sovjetvälde har också satt sina spår i Haapsalu. Det är inte svårt att identifiera husen från den sovjetiska perioden och de flesta är byggda i en stil som skulle kunna kallas ful-funkis. Hyreskasernerna är i dåligt skick och Sovjettidens hus har inte tillfört Haapsalus stadsbild något av bestående värde. Tvärtom.

Från Haapsalu utgår färjan till både Ormsö och Dagö, två av de gamla "svensköarna". För att ta sig till Ã-sel, den största ön, krävs en bilresa söderut på cirka 45 minuter. Vi kör i en båge runt den fågelrika viken Matsalu laht och kommer till Virstu varifrån färjan utgår. Turen tar 25 minuter och färjan gör 12 turer på vardagar och tio på helger. Under högsäsongen rekommenderas bilisterna att boka båtplats i god tid. Ã-sel/Saarema är en populär sommarutflykt och köerna är riktig långa under juli-augusti.

Flera anledning till att stanna på Muhu
Färjan från Virtsu går inte ända fram till Ã-sel utan landar på den lilla ön Muhu. Därifrån kör man på en vägbank ut till Estlands största ö. Många turister väljer att passera den lilla ön Muhu men det finns flera anledningar att stanna till en stund. En slingrig väg söderut tar slut vid Pädaste, ett av västra Estlands intressantaste och lyxigaste hotell. Såväl Pet Shop Boys som nordiska ministrar har övernattat på Pädaste.

Anläggningen ligger längst ut på en idyllisk udde där näktergalar och gransångare gör allt för att överrösta varandra. Huvudbyggnaden har lämnats orenoverad eftersom den för ögonblicket är för dyr att renovera. Under Sovjettiden vad Pädaste ett ålderdomshem och ett av husen har tidigare använts som mejeri. Hotellrummen ligger i de mindre husen och är lyxigt inredda. Priserna på rummen och i restauranger är dock överkomliga för den som väljer att besöka Pädaste under lågsäsong.
 
En annan anledning att stanna på Muhu är Koguva, en bevarad by från 1700-talet med 105 hus i bästa Skansenstil. Anläggningen blev museum 1973 och är lite mer levande än Stockholms Skansen. Det är billigt att bo över i Koguva  och det kostar en fjärdedel av priset på Pädaste.

Inna Sooäär, vars son Imre äger ett av husen, hälsar ofta på bland annat för att visa den traditionella folkdräkten. Hon har själv sytt allt inklusive den mycket lilla mössan som bara används på vardagar.

En tredje anledning att stanna till på Muhu är öns strutsfarm som drivs av Helena Erik. Idag har hon ett 50-tal strutsar som käkar majs ur hennes händer och nyfiket betraktar turisterna. Hon rabblar vant alla fakta om sina skyddslingar och vi får veta att ett strutsägg blandat med en liter mjölk ger en omelett för 15 personer. Att strutsens öga väger 60 gram medan hjärnan bara väger 40 säger en del om fågelns intelligens.

-Men dom är trevliga och mycket nyfikna. Näbben är inte speciellt farlig men benen är enormt starka och fåglarna kan sparkas. Hårt!!

Populärt utflyktsmål
Ã-sel med huvudstaden Kuressaare har 36 000 invånare och är lite mindre än Gotland. Det är en avfolkningsbygd och samtidigt det område i Estland där man alltid bevarat sin egen kultur, egna folkdräkter och egen visskatt. Under den sovjetiska perioden var Ã-sel stängd för turister, idag är ön en av västra Estlands mest populära utflyktsmål.

En gång i tiden fanns det 800 väderkvarnar på Ã-sel, idag betydligt färre, men ändå så många att de syns i landskapet. Som i Angla, 35 km norr om Kuressaare, där fem vackra väderkvarnar, flankerar landsvägen. Strax intill ligger Karja kyrka från 1200-talet där forskarna pekat ut en gotländsk stenhuggare som mästare till alla märkliga skulturer. Kyrkan firar 750-årsjubileum i år.

En given utflykt på Ã-sel är också Kaali där en meteorit en gång skapade en vattenfylld krater med en diamaeer på 110 meter. Det finns fler kraterhål i omgivningarna och just nu byggs ett  meteoritmuseum på platsen.

Kuressaare, storkarnas stad, har en av Estlands bäst bevarade borgar, delvis byggd efter svenske Erik Dahlbergs ritningar på 1600-talet. Stora delar av byggnaden är dock från 1300-talet. Idag är borgen ett historiskt museum. En gammal sägen om en inmurad riddare har visat sig vara sann och skelettet av honom hittades vid en renovering.

Pärnu är egentligen den enda stad som på allvar kan konkurrera med Tallinn. Den har också kallats "sommarhuvudstaden" och har en vacker stadskärna, utmärkta badstränder och ett halvdussin populära spa-anläggningar, bland annat det nybyggda Tervise paradis. Det är en lyxig anläggning nära stranden där priserna är relativt låga under vår och höst. Ett paket med övernattning i dubbelrum, olika typer av behandlingar samt frukost, lunch och middag kostar bara 400-450 kronor per person.

Den intressanta stadskärnan i Pärnu upptäcker man lättast på en av de stadsvandringar som anordnas dagligen (även på svenska). Köpmanshusen från 1600-talet samsas med flera märkliga funkishus och ett splitter nytt bibliotek som nästa chockerar med sin djärva modernism.

På baksidan av Pärnus konstmuseum har en samtida konstnär försett en gammal hyllningsstaty av Lenin med ett helt nytt huvud. Trots att landet har varit fritt i över ett decennium har det "tilltaget" väckt en del uppmärksamhet.
 
Pärnus vackraste hus (och hotell) är Villa Ammende från 1904. Det en gång förfallna huset har återställts med handmålad jugendutsmyckning och möbler som letats fram i Tyskland, Ryssland och Estland.

Billigaste dubbelrummet i Villa Ammende kostar drygt 2000 kronor (under lågsäsong), det dyraste går på 3500 kronor. Högst upp i hotellets torn finns en liten matsal med två bord. Där kan förälskade par avnjuta en solnedgångsmiddag med egen hovmästare och egen kock.

Vägen från Pärnu ner mot Viljandi är byggd med EU-stöd och i relativt gott skick. På sista biten ner mot Viljandi verkar EU-pengarna ha tagit slut och blandningen av asfalt och grus får oss att tänka på tvättbräden. Det är både knaggligt och svårkört.

Storkarna är mycket vanliga i den här delen av Estland och här och där ser vi stora flockar av unga storkar som plockar mat på fälten. Var och varannan gård verkar ha ett storkbo på en stolpe nära boningshuset.

Viljandi känns mer som en landsortstad än de städer vi besökt tidigare. Hos den lokale fastighetsmäklaren hittar vi bostadshus för 150 000 kronor och på stadshotellet äter vi en hygglig lunch med soppa, sallad, varmrätt, dessert och espressokaffe för 75 kronor per person.

Klappgröt
Desserten väcker minnen, äkta "klappgröt", d v s mannagrynsgröt blandad med svart vinbärssylt. På vilken svensk restaurang hittar man numera den delikatessen?

Efter Viljandi är det raka spåret norrut mot Tallinn. Bra vägar, många storkbon och en hel del trafikstockningar i utkanten av den estniska huvudstaden. Det gäller att vara ute i god tid en fredag om man ska hinna med båten till Sverige. I synnerhet som vägen till färjeterminalen är mycket dåligt skyltad.

(Reportaget publicerades i Vi Bilägare nr 9/2004)