En Mustang, Route 66 och Kiruna-rock

Vi Bilägare flög över till Chicago, USA och köpte en splitter ny
Ford Mustang Cabriolet. Det finns att läsa på annan plats här på
webben. Det mesta gick som smort men planen var att också dra ut på
vägarna och cruisa nå´t 100-tal mil med den. Det sprack dessvärre
eftersom registreringen av bilen i USA tar flera veckor och
reportageteamet hade högst ett par dagar på sig.

Vad göra? Vi ringde givetvis Chicagos alla Hertzkontor (ägs av Ford
och har Mustanger på programmet). Visst, hyra bil i sportbilskategorin
går bra, men att speciellt lova ut en Mustang och därtill en cabriolet
var kinkigare.

Vår bilhandlare, Marueen Joyce, hörde om vårt dilemma och med ett
par telefonsamtal hade hon fixat saken. En Mustang skulle vänta på oss
vid O`Hareflygplatsen nästa dag.

Det blev tji cab, men väl en vit Coupé, V6, automat. Väl använd
vilket satt sina spår i form av en lackskada, ett defekt bakluckelås
och en illa kalibrerad automatlåda.

Blev vi besvikna?

Nej, inte alls! Det var dock en alldeles äkta Ford Mustang. Det
kändes som ett magiskt ögonblick att sitta ner bakom ratten i den bil
vars image för 40 år sedan byggdes upp med myter som att den var så
potent att det gick att stegra den precis som med en vanlig mustang.
Och Steve McQueen i rollen som Bullit hjälpte förstås till att tuffa
till renomeét.

Ut genom bommen till biluthyrningens parkering. En försiktig puff på
gaspedalen ger besked direkt: LJUDET är helrätt, trots att det "bara"
sitter en sexa under huven som är stor och avlång och bullar upp sig
framför vindrutan. Även det känns så fullständigt stilenligt på en
muskelbil.

Trafiken kring Chicago är intensiv denna torsdagseftermiddag och det
är inte riktigt läge att låta Mustangen visa vad den går för. Ännu.

Men ett första rejält tryck på gasen får det allt bli. Måste ju höra
ljudet, eller vrålet, från motorn igen. Det kommer med en lätt
fördröjning och vi ler uppskattande. Så ska det låta!

Provkörning av såväl automat som manuell Mustang tidigare under
veckan har gett ett klart besked: automatlådan stjäl effekt; det är
betydligt bättre sprutt på den manuellt växlade.

V6:an gör sig påmind med ett dovt muller hela tiden fast vi ligger
och cruisar på måttliga 2 000 varv. Ljudet när man öppnar alla spjäll
på vid gavel framkalla rysningar av välbehag.

Interstate 55 söderut, vi har 50 svenska mil framför oss till St
Louis, som är vårt mål. Parallellt med motorvägen löper Route 66 och
järnvägen. Tre trafikådror som går spikrakt söderut. Mile efter mile
efter mile. Vi svänger av på Route 66 så snart det låter sig göras och
även om den också är så rak att den försvinner bort i evigheten, så
blir det i alla fall lite mera variation genom att den drar genom
småstäder i stället för vid sidan om.

Landskapet är fullständigt platt och de öppna fälten så gigantiska
att det inte går att se någon ände på dem. USA känns väldigt, väldigt
stort. Men känner man sig liten så är Mustangen bra botemedel. Den
bygger upp ens självförtroende, även om den väcker förvånansvärt lite
uppmärksamhet, bland medtrafikanterna.

En timmes färd utanför Chicago, på Route 66, en låååång raka, inte
en bil i sikte varken framåt eller bakåt. Vi tar chansen och följer
bilförsäljare Marios uppmaning, "push the pedal to the metal!" .

Först kommer det där råa och primitiva vrålet, sen skjuter ekipaget
fart. Inte som en kanonkula, absolut inte. Men farten ökar. Uppåt 180
känns det som om det inte finns så mycket mer att få ut. Kanske skulle
det gå att skrämma upp Mustangen i den utlovade toppfarten 200 men det
skulle ta tid.  Och det är ju inte så imponerande i och för sig.

Vi minns alla förmaningar inför USA-resan: "Vad ni än gör - ta en
GT! Det ska vara V8, allt annat är fel på en Mustang."  Det är förstås
en synpunkt. Men så landar man ändå så småningom bland livets
realiteter; det finns en påse med pengar och den påsen är inte stor nog
för att räcka till en V8.

Vi diskuterar det där ett tag och enas om att nästan 25 000 kronor
mer per cylinder är ett överpris. Den extra kraften behövs inte i
verkligheten, aldrig någonsin, utan är enbart ett sätt att öka
impfaktorn. Och såna barnsligheter har vi 55-åringar lämnat bakom oss
för länge sen.

Bilen överraskar med att ha ett oamerikanskt chassi. Den känns
kompakt och styv, styrningen är direkt och saknar det där svajiga
spelet som annars var så vanligt på de amerikanska raggarbilar man
körde på 60-talet.

Stolarna fram är mycket bra och förarstolen kan dessutom justeras i
höjd. Man sitter väldigt skönt och fixerat i den här bilen. Även det
lite ovanligt med tanke på mina tidigare erfarenheter av jänkebilar.

Hungern sätter in och vi bromsar in Mustangen vid första bästa
hamburgerbar. Det blir Polk a Dot i Braidwood, som har legat på samma
plats bredvid Routen sedan 1956. Inredningen har förstås fräschats upp,
men galonsofforna, och jukeboxen har säkert 40 - 50 år på nacken.
Herrmuggen är tapetserad med bilder på Marilyn Monroe, en misstanke
föds och vi börja räkna  - jodå det är 66 stycken. Vilka bilder som
finns på dammuggen får vi aldrig veta - man är väl gentleman.

På utsidan står Blues Brothers i form av helfigursstatyer. Det känns
ganska coolt att svänga upp med en Mustang framför dessa tuffa gossar.
Det slår oss att Mustangen är lika tuff, från alla synvinklar. Fast
färgen…vit är nog inte helrätt för två äventyrare på Route 66. Rött
eller svart skulle det varit, eller åtminstone ett par röda längsgående
stripes över baklucka, tak och motorhuv.

Ut på Routen igen. Det går bara inte att stå emot frestelsen att
ibland ge järnet samtidigt som man svänger ut på vägen. Motorvrålet
kryddas med däcktjut från de drivande bakhjulen. Bullit, biljakter,
60-tal - man är där!

Provar med farthållare och egentligen skulle man kunna låsa ratten i rakt-fram-läge och ta sig en slummer. Så spikrakt är det.

Om man skulle få ge jänkarna ett lite tips så vore det att bygga in
några kurvor här och där. Bara för skojs skull. Det skulle i alla fall
Mustangen klara bra.

Sätter på en skiva, sydstatsmusik med Willy Clay Band - från Kiruna.
De spelar americana, helrätt musik till det här landskapet, den här
bilen och den här resan.

När vi passerar en gammal bensinstation, Standard Oil, vaknar
k-spanarna i oss och vi tvärnitar och backar tillbaks. Allt ser ut som
på 30-talet när det var full ruljans på macken. Dörren svänger upp och
pensionären Bob Rygh bjuder oss att stiga in. Han är norskättling och
tycker det är fantastiskt roligt att vi kommer från Sverige, det är ju
nästan Norge.

I servicehallen dunkel hittar vi en makalös manick, en rostig Sun 900 Motor Tester.

-Ärligt talat vet jag inte hur den fungerar, säger Bob och rycker lite tankspritt i tåtarna.

Däremot vet han att berätta varför alla flaggor vajar på halv stång.
Det har gått en dryg vecka sedan orkanen Katrina drog in över New
Orleans och nu visar folk sympati med offren.

Efter sådär 30 mil börjar det stänka och vi letar upp ett motell i
staden Springfield, valet är självklart - Route 66 Den vita Mustangen
står parkerad ensam på motellets innergård och ser riktigt tuff ut där
den lyser vit i regnmörkret.

Nästa dag, på väg mot St Louis igen, passerar vi ett eldorado för
veteranbilsfantaster, Country Classic Cars, i Staunton. 700 bilar - och
alla är till salu! Här finns definitivt något för alla sorters
bilböjelser, så länge man inte är ute efter något nytt och inte drar
sig för att göra lite småfix själv.

Mångfalden imponerar men inte prisnivån. Det är för stora prislappar.

Vi drar vidare och kör så småningom över Missisippi-floden. Det är
ett stort ögonblick för en som tycker att Torne älv är ganska
imponerande. Mississippi-floden är gigantisk, mer som en jättesjö än en
flod känns det som. Vi svänger in för att ta en titt på den gamla bron,
Chain of Rock Bridge och ser den där fantastiska bågen i St Louis, The
Arch i fjärran, resans mål är nära nu.

Petar in driven och inget händer. Ingen av oss blir särskilt
förvånade. Så där har det strulat hela tiden med just den här
automatlådan. Väl använd får man förmoda under de 2 000 svenska mil som
bilen hunnit rulla. Likadant med backväxeln; man får peta till lite
extra för att den ska kugga i.

Svänger ut från p-platsen vid brofästet och så blir det "pedal to
the metal"; för att snabbt komma in i trafikrytmen. Och så klart, för
att få höra vrålet. 

Vi befinner oss i bluesbältet och avverkar självklart ett par tre
klubbar på kvällen. Sången, gitarriffen, munspelssolona ringer
fortfarande i öronen på oss när vi nästa dag, aningen trötta, styr
norrut igen.

På nervägen försökte vi hålla oss till Route 66 så mycket som
möjligt. Nu är de 50 mil vi har framför oss upp till Chicago en ren
transportsträcka. Det är rakt och det är ganska tradigt på Interstate
55. Men visst finns det några ljuspunkter. Som till exempel när vi kör
ikapp en nedcabbad svart Musse, troligen en -66:a. Vi tar en bild och
gör tummen upp till killen som kör. Han svarar. Bredvid honom sitter en
kis och sover; det är tydligen fler Mustang-fantaster som haft roligt
kvällen före.

65 miles/h är maxfart, 45 miles/h minimifart. Väldigt bra med
minifartgräns! Det skulle vi också ha på svenska motorvägar. Vi gör som
de flesta andra och lägger oss kring 75-80 m/h. Och håller ögonen efter
sheriffen. Man har ju hört att de kan vara ganska svåra att ha göra
med.

En panoreringsbild saknas från Route 66 och vi svänger in på den för
att leta upp ett lämpligt ställe. Naturligtvis står sheriffen parkerad
just på den plats vi väljer. Det blir för nervöst att köra fram och
tillbaka där så vi drar vidare.

Det börjar bli sen eftermiddag på lördagen och vi närmar oss
Chicago. Trafiken tätnar men vi tror oss ha bra koll på var hotellet
ligger norr om stan. Det går bra att runda Chicago och vi hittar rätt
område för hotellet men sen går det åt pipan. Hotellet (och dess skylt)
är gömt bakom några buskar; vi passerar det säkert fyra gånger utan att
se det.

Ett telefonsamtal till receptionisten fixar det hela och vi hamnar rätt till slut.

Dagen efter ska bilen återlämnas till Hertz som ligger två-tre mil
från hotellet. När vi läser av vägmätaren ser vi att vi kört 102,9
svenska mil. Bilhyran för tre dygn blev 2 633 svenska kronor. Det måste
man säga är rena fyndpriset när bilen är en Ford Mustang