Ardennerna - trappistöl, världens minsta stad och krigsskådeplats

(Artikeln publicerad för första gången i Vi Bilägare nr 16/2005)
För dem som bor i Belgiens industristäder har Ardennerna alltid varit en grön lunga. Bara någon mil söder om industrimetropolen Liège ligger ett grönt bergsområde som gjort för vandringsturer, cykeläventyr eller bilutflykter.

Den som väljer de snabba motorvägarna E 411 och E 25 har snabbt passerat genom Ardennerna. De är på de slingrande småvägarna som man verkligen kan uppleva det här området. Efter belgiska mått är en 694 meter hög kulle ett bergsmassiv och vintertid går det till och med att åka utförsskidor i Ardennerna.

På sommaren är det ett ännu mer inbjudande landskap med skogsklädda kullar, forsande floder och många småbyar. De flesta samhällen har åtminstone ett hotell, några restauranger och i bästa fall ett eget bryggeri.

Ardennerhästar?
Men var är Ardennerhästarna? De berömda hästar som döpts efter Ardennerna lyser nästan helt med sin frånvaro. Jag spanar efter dem i tre dagar innan de äntligen dyker upp i en hage uppe i bergen. Med hjälp av ett äpple lyckas jag till och med locka fram dem till staketet.

Men det blir mitt enda ardennerfynd i bergen.Precis som i Sverige har ardennerhästarna antagligen ersatts av traktorer.

Riktigt berömt har Ardennerna blivit en enda gång i historien. Det var när Hitler i ett desperat försök att hindra de allierades offensiv mot Tyskland satte in 24 divisioner i den så kallade Ardenneroffensiven. Under ledning av general von Rundstedt skulle de tyska trupperna på vintern 1944 försöka ta sig ända fram till Antwerpen.

Den tyska arméns militärstrateger hade räknat ut att det 160 km långa frontavsnittet i Ardennerskogen var sämre försvarat än resten av västfronten. Den 15 december 1944 rullade tyskarnas stora pansaroffensiv igång medan Hitler satt hemma i Berlin och väntade på ett mirakel. De allierade trupperna blev totalt överraskade och efter fyra dagar hade den tyska armén tagit sig 50 km in i Ardennerskogen. Men det var fortfarande långt till Antwerpen och tyskarna hade inte räknat med general Mac-Auliffe.

"Nuts"
Vid Bastogne i södra Ardennerna fick tyskarna stora problem när de amerikanska styrkorna gjorde hårt motstånd. När tyskarna uppmanade den amerikanske generalen att kapitulera svarade han med det ord som blivit legendariskt. "Nuts". Generalens beskrivning av tyskarna som "knäppskallar" stärkte uppenbarligen moralen bland de allierade och kanske vände krigslyckan just då. En månad senare var de tyska trupperna i Ardennerna besegrade och krigsslutet närmare sig.

Idag har Bastogne blivit ett centrum för den andravärldskrigs-turism som finns i många delar av Europa. Framför allt handlar det om krigsveteraner från USA och Storbritannien som återvänder till krigsskådeplatserna för att minnas Ardenneroffensiven och sina stupade kamrater.

Några kilometer utanför Bastogne ligger numera ett stort stjärnformat krigsmonument och strax intill ett museum där slaget skildras genom filmer och utställningar.

General "Nuts" MacAuliffe har förstås fått ett torg i Bastogne uppkallat efter sig och varje år i december anordnas en fest där man kastar nötter från stadshuset balkong. Det är egentligen en 150-årig tradition som återupplivades när general MacAuliffe avfärdade tyskarna med sitt "nuts".

Amerikanska stridsminnen
På torget i Bastogne står en bucklig amerikansk stridsvagn som ett minne av ett slag där över 150 000 soldater dog på några månader. Så ser det ut i många belgiska städer, till exempel i Arlon och La Roche-en-Ardenne. Idag klättrar tonåringarna förtjust på stridsvagnarna och vet antagligen inte varför de står just där. 60 år är en lång tid för den som inte var med 1944. La Roche-en-Ardenne har förstås också ett litet museum som skildrar Ardenneroffensiven.

Det är snabbt avklarat och inte alls i klass med stora museet i Bastogne. Däremot är La Rocheen-Ardenne en av områdets charmigaste småstäder mitt ute i Ardennerskogen. Floden L´Ourthe går rakt genom staden och längs stränderna ligger många små hotell, barer och restauranger. Det går att hyra kajak och badsugna dyker från broarna direkt ner i floden. Mitt i sommaren är det oftast fullt på hotellen och det är bäst att boka i förväg.

Stjärnor över Ardennerna
Ett typiskt hotell är Le Luxembourg på Avenue du Hajda med åtta smårum, flera med utsikt över floden. En trerättersmiddag på hotellet kostar 20 euro. För den summan kan man få enkel supé bestående av sparrissoppa, paté och skinka. Det är en måltid man snabbt glömmer. Resten av restaurangerna i La Roche-en-Ardenne når inte heller några gastronomiska höjder och gästerna verkar ofta nöja sig med en hamburgare och en coca-cola. Så dålig är förstås inte maten överallt i Ardennerna. Den som är villig att lägga några extra euro på att äta gott har en hel del alternativ att välja mellan. För även om de verkliga toppkrogarna med tre Guide Michelinstjärnor ligger i Bryssel och Brügge så har den franska krogbibeln också strött stjärnor över Ardennerna.

I Sorinnes utanför Dinant finns det enstjärniga Hostellerie Gilain där man kan äta en utmärkt söndagsmiddag för 32 euro. Vid mitt besök handlade det om tonfiskcarpaccio, anka med brocollipuré och varma ostar med gurkskum!

Jodå, det smakade så bra som det låter. Gilain har även sex rum som kostar runt 100 euro per natt. Durbuy, av någon anledning kallad världens minsta stad, har bara 400 invånare men lägger ändå beslag på drygt en sida i Guide Michelin. Det finns visserligen ingen restaurang värd en stjärna men gott om trevliga småkrogar med uteserveringar.

Topprestaurangen heter Le Sanglier des Ardennes där lunchen kostar 35 euro. Durbuy är visserligen en idyllisk småstad men under högsäsong är det ont om parkeringsplatser och svårt att krångla sig fram bland alla turistbussar. På kvällarna är det lugnare och då har man nästan hela staden för sig själv. På lyxiga Au Vieux Durbuy kostar rummen 100-150 euro natten men det finns billigare alternativ för cirka 50 euro.

Bryggerier lockar experter
Belgien har bra rykte som mat-land men det är nog landets många bryggerier som lockar turister och ölexperter. Bland bryggerierna är de som drivs av klostren de mest intressanta. Maredsous strax väster om Dinant har en extra attraktion i form av en järnväg där besökarna kan cykla dressin de sista tre kilometerna fram till klostret. Det kostar 15 euro och uthyraren varnar med allvarlig min turisterna att den som medvetet kör på en annan dressin får böta tolv euro.

Klostret Maredsous har fått ge namn till ett populärt öl som tillverkas i flera olika varianter med en alkoholhalt på sex, åtta eller tio procent. Ã-let bryggs inte på klostret men säljs i den kombinerade butiken/restaurangen. Maredsous är ingen stor upplevelse men lunchen som består av en soppa, en tallrik med skinka och korvar plus dessert och två valfria öl är mycket prisvärd. Men några munkar såg jag inte under besöket på Maredsous. De lär inte vara så många.

På klostret Orval i södra Ardennerna är chansen att se en munk något större. Abbaye de Notre-Dame d´Orval är ett fungerande kloster som förstördes under franska revolutionen men som bygges upp på nytt, delvis med hjälp av inkomster från bryggeriet.

Ingen öl man sveper i sig
Den belgiska trappistölen är överjäst, oftast mörk och ganska stark. Den har ganska sammansatt smak och det är definitivt ingen öl man sveper i sig. Det är en öl att smutta på. Ordet trappist kommer från klostret La Trappe som grundades 1664 i Normandie. Munkarna där fördrevs under franska revolutionen och slog sig bland annat ner i Belgien.

Idag finns det bara sex belgiska bryggerier som har rätt att tillverka trappistöl. Ett av dem är Orval där det bara tillverkas ett enda öl av tre sorters malt. Ã-let får jäsa i drygt sex veckor, sedan tillsätts jäst och socker. Efter ytterligare två månaders lagring på flaska är ölet klart att drickas. Då har det en alkoholhalt på 6,2 procent. Experterna påstår att Orval blir ännu bättre efter ett års lagring. Klostret i Orval är visserligen öppet för turister men det är framför allt ett religiöst centrum för katoliker från hela världen. Det är en stor och vacker anläggning som mer inbjuder till meditation än till ölprovning.

Klostrets egen öl säljs visserligen i en butik men den som vill dricka Orval måste uppsöka en restaurang (Nouvelle Hostellerie d´Orval) som ligger i en vägkorsning några km bort.

I samma korsning pekar en skog av skyltar i fem olika riktningar. Det är nära till det mesta och på en halvtimme kan man ha varit både i Frankrike och Luxemburg. Jag väljer väg N83 och hamnar i Arlon. Där står det förstås en amerikansk stridsvagn på torget.