I nummer 9 av Vi Bilägare redogjorde jag för jakt och nedläggning av vårt fynd på begagnatsavannen, en snövit Porsche 924 S av 1986 års modell. Nu har vi umgåtts ett par veckor och jag har funnit en del som gick den första förälskelsens blinda ögon alldeles förbi. Som ni minns provkörde jag inte ens bilen före köp…
Först de goda nyheterna. Snövit (jag tror att jag kallar henne så) övertygar verkligen som långfärdsbil. Vi har gjort ett par resor och komforten står sig, 26 år efter debuten. Utväxlingen är ”långbent” och jag sitter prima. Ljudnivån är låg, njutningsfaktorn hög. Det är väldig fart på maskinrummets 150 hästar, bilen känns verkligen ”på” i omkörningarna. Skönt morr ur det ovala avgasröret!
Bagageutrymmet är jättestort. Det passade utmärkt när jag behövde köra säck efter säck efter säck med jord till trädgården. Som släpvagnsekipagen glodde när jag lassade in rubb och stubb på trädgårdsfirman!
Ibland noterar jag att folk tittar extra på bilen utan synbar anledning, trots att den här karossformen är så välbekant. Då går det en konstig krusning längs ryggraden; är det ägarstolthet? I en bil för femtio papp?
Förbrukningen är antagligen låg, vilket leder oss in på den första åtgärdsposten. Väg- och trippmätare har förhandlat till sig en behaglig arbetsplikt; när de behagar. Ofta är de morgonpigga, för att utan förvarning gå och fika. Stoppet brukar komma i skarpa högersvängar, men snart fungerar allt igen. Oförklarligt!
Hittills har jag lokaliserat var givaren sitter (vänster framhjul) men var signalerna slår stopp vet jag ännu inte. Att det skulle vara bilens kardinalfel med trasigt plastdrev uppe i mätarhuset tror jag inte eftersom mätarna alltså fungerar intermittent.
Den mest akuta åtgärden efter köpet blev att polera och konservera den matta lackeringen, man ser ju alltid till ytan först. Efter en dags skrubbande och maskinpolerande sken Snövit åter som den drottning hon föddes till att vara, att fånga skillnaden på bild lyckades jag däremot illa med. Det går inte med en så snövit kulör som Snövits.
Jag har heller ännu inte haft tid att fylla i ett par fula stenskott i spoilern. De sitter som kvarglömda snusprickar i hennes i övrigt felfria garnityr.
Tomgången är durrig, kanske är det ett annat kardinalfel: utslitet motorfäste. Annars hägrar byte av några slangar, jag har noterat torrsprickor här och var under huven.
Apropå sprickor, däcken (Pirelli P4000 med långt utgånget bäst-före-datum) har bytts till en omgång Dunlop. Det har gjort stor skillnad i bilens kör- och rörelsekänsla. Efter bytet fanns en del vibrationer men sedan lufttrycket noggrant ställts in går bilen helt jämnt.
Varken intervalltorkning eller vindrutespolning fungerar, irriterande. Jag har gått igenom säkringsdosan och kollat relän men inte funnit något. Jag jagar vidare.
Personligen föredrar jag tysta bilresor, möjligen till ackompanjemang av något lågmält i P2, men riktigt så tyst som den här stereon ska man inte vara. Den fun-gerar inte alls och är dessutom av ganska ful modell – upp på göra-listan med den!
En kollega tipsade om en originalförvaringsbox att montera mellan stolarna. En sådan ska jag försöka få tag i. Det är lite ont om upplagsplatser i kupén, bilen är ju från långt före den tid vi behövde omge oss med telefoner, muggar och iPads för att våga ge oss i väg. Riktiga golvmattor ska jag också snoka upp.
Tempmätaren svajar som den vill. Nålen håller sig alltid inom acceptabla gränser men jag vill ändå veta orsaken. Vätskebyte och luftning står därför högt på listan.
Min kollega Jon på tidningen Klassiker är även bilmekaniker och noterade direkt ett vätskeläckage vid huvudbromscylindern. Ibland kommer det några droppar, ibland är det helt torrt. Kanske bäst att byta cylindern, trots allt? Huh! Börjar det bli dyrt nu?
Givetvis är den stora glasbakluckans gasdämpare slut och det läcker in vatten någonstans längs den långa listen runt luckan – det gör det på nästan alla 924/944/968.
Jahapp, fas två i detta förhållande blev ungefär så lång som väntat. Den felfria begagnade bilen finns inte, inte ens när det står Porsche på den.
Jag kan i alla fall avslöja att fas tre är lyckligt avklarad och avrapporteras i nästa nummer – då blir det åka av!
Diskutera: Hur ska en bil skötas?
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Jag tror att om man hittar en så här gammal bil i gott skick och om kan man trivs med den, så kan man också kosta på den de reparationer som just den här verkar vara i behov av, det kan inte bli oöverkomligt dyrt.
Och det höjer ju marknadsvärdet, man måste ju komma ihåg att även om just den här modellen inte var så ovanlig när den var ny, så är den det nu.
Att bevara en 26 år gammal bil till kommande generationer brukar alltid betala sig.
Det här är idag en ganska udda bil och den är lite speciell.
Därför är den väl värd att vårda och det är nästan omöjligt att plöja ner så mycket pengar i den så att man förlorar mer än vad värdeminskningen på en ny bil är.
Många blundar för detta och tror att de gör en bra affär när de köper en ny bil för 250000:-, men när de efter 5000 mil och tre år märker att bilen är värd högst 120000:- kanske de vaknar och öppnar ögonen.
Som bilhistoriker har jag alltid gillat äldre bilar, ju mer udda ju bättre.
De trevligaste är ju trettiotalarna, men det är inget som lämpar sig som bruksbil, men många tjugofem år gamla bilar börjar också bli veteraner.
SiggeN: läs artikeln en gång till. Det handlar om en 924S, alltså 924-karossen men med en lätt nedtrimmad 944-motor, som i sin tur är en halv 928-motor. Alltså inte någon "VW-Porsche" utan lika mycket Porsche som en 944.
Sigge, en ny bil är praktiskt taget alltid en avsevärd förlust när det gäller värdeminskning.
Har man en gammal bil, speciellt en något udda trevlig bil som man trivs med och som dessutom är i bra skick, kan man lägga ner ganska mycket pengar på den utan att den kommer i närheten av värdeminskningen på en ny.
Ska man sedan sälja är det inte ovanligt att den i motsats till den nyinköpta bilen stigit i värde!
Men det gäller att man kan reparera lite själv, vilket inte brukar vara lika svårt som på nya bilar, alt. att man känner en hyfsat billig bilmek.
Jag har t.ex. tagit hand om gamla VW typ 1, reparerat dem för kanske det dubbla mot vad jag gav och sålt dem till avsevärt högre pris.
Obs. att jag bara skrivit om den ekonomiska sidan av bilägandet, inget om säkerhet eller komfort som den nya bilen kan erbjuda.
Sigge, jag redovisar bara mina egna erfarenheter och det var faktiskt du som frågade om det var ett alternativ till en ny bil när det gäller kostnader.
Om du tycker att min åsikt är felaktig så får du gärna göra det.
Du bygger väl dina åsikter på dina erfarenheter.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.