"Ingen bil borde få säljas utan ESP"

Under helgen hade vintern rasat ursinnigt över Sverige. Våldsamma snöfall hade avlösts av polarkyla långt ner i Skåne. Härligt vintertestväder med andra ord, när vi vände norrut för att köra 75 mil till Borgafjäll i södra Lappland. Men vi for åt fel håll.

När vi kört någon timme på måndagsmorgonen slog en av oss över till P1 och hamnade i väderleksrapportens slutord: "...och klockan sex hade Nikkaluokta plus en grad."

Vi hade lyckats pricka in en veckas vintertest precis när vargvädret övergick i värmebölja! Västvindarna från Atlanten svepte in över Norrland och höjde temperaturen med uppåt 20 grader, om inte mer. Bilarnas digitala yttertemometrar bläddrade fram allt hetare siffror ju längre norrut vi kom. När vi vek åt nordväst från E4 i Timrå var det bara ett par grader kallt och på väg 331 väntade ett väglag som i nyhetsmedia brukar kallas för blixthalka.

I vår dieseldrivna Saab 9-3 SportCombi varnade slirkontrollens gulblink att hjulen kunde spinna loss även på sexans växel.

Väglaget var en tydlig demonstration på vad antisladd-systemen gör för att höja körsäkerheten och framkomligheten. Tekniken är standard i alla våra testbilar utom en: Renault Modus. Ironiskt nog är det den bilen som bäst verkar behöva elektronisk hjälp för att ta sig fram säkert. Vi hade fått betala extra för att få ESP i den lille fransmannen och det ångrade vi inte en sekund. Dess framhjul kanade och slirade så elektroniken nästan kokade.
- Ingen bil borde få säljas utan ESP-system, menade Micke Schultz.

Hanteras med försiktighet

I vanliga fall drar vi upp testrutten längs de vägar som vi tycker verkar roligast. Det är oftast ganska öde stråk. Men med Volvo V50 Flexifuel i sällskapet måste resan förberedas efter andra kriterier: var vi kunde finna mackar med etanolpumpar. För säkerhets skull fyllde vi också en jeepdunk med reservsprit och lade i bilens lastrum. Det borde vi inte ha gjort.
Sedan Volvon stått parkerad en natt luktade det som i en illa ventilerad giftfabrik i kupén. Vi slängde förstås ut dunken, men lukten satt kvar i inredningen.

- Bäst hälla eländet i tanken så vi blir av med det, sa Erik Rönnblom och gjorde som han sagt.
Det fick han ångra. Under tankningen skvätte etanol ur tratten och hamnade på hans händer. Det innebar slutet för hans fina handskar. De luktade alltför otäckt för att någonsin kunna användas mer och hamnade i närmaste soptunna.

Därmed hade vi lärt oss att etanol helst bör hanteras bara vid macken och därtill med försiktighet.

I Borgafjäll mötte vi visserligen ingen vinter värd namnet, men väl ett av fjällvärldens märkligaste hotell. Det byggdes 1948 efter ritningar av arkitekten Ralph Erskine och har ungefär samma mångspetsade form som fjällsilhuetten norr om hotellet. Taket på huvudbyggnaden är till och med en liten användbar skidbacke!

Under backen/taket finns en av Norrlands bästa restauranger och om vi bara hade velat bli bortskämda med renfilé, röding, lammentrecôte och andra delikatesser hade vi hamnat rätt. Men nu gällde det också att testa våra fem långtestbilar och då hade det kanske varit bättre om vi tagit in på vandrarhem i Malmö.

Medan temperaturen i södra Sverige fortsatte ligga långt under noll, balanserade hotelltermometern precis på strecket mellan plus och minus. Vi försökte hitta mera kyla och drog norr-ut över bergen till Malgovik vid Malgomajsjön. Där sattes det svenska köldrekordet med minus 53 grader vintern 1941. Men det var då det. När vi kom till rekordbyn låg temperaturen 51 grader högre.

Varför denna envisa jakt på flera minusgrader? Kylan hjälper oss att kontrollera bilarnas kupévärme. Ju kallare det är, desto tydligare avslöjas hur effektiva bilarnas värmesystem är. Nu fick vi nöja oss med att göra tester i minus fyra grader, vilket i och för sig gav tydliga fingervisningar hur det står till med elementkapaciteten i våra fem bilar.

Fäste i isen

Innan vi åkte på vintertest hade förarna under en månad bekantat sig med bilarna. Det vi registrerade under testveckan stämde väl med tidigare erfarenheter: till exempel att golvvärmen i VW Passat, Peugeot 1007 och Renault Modus var klen, att Volvos värmestolar inte håller någon hög klass och att Saab 9-3 SportCombi snabbt uppnår ett skönt klimat i kupén - tack vare att dieselmotorn försetts med en tillsats-värmare.

Temperatursvängningarna på båda sidor om nollstrecket gav oss i alla fall vinterns värsta väglag. Ena dagen smältvatten ovanpå isen, dagen efter nyfrusna och skridskoblanka vägar, det kom även lite snö och gjorde underlaget extra lömskt och halt. Många gånger blev vi förbluffade över hur väl dagens dubbfria däck fäster, som när vi hamnade nedanför en brant backe i skuggan av den väldiga Borgahällan. Dit hade vi letat oss för att ta bilden på sidan 22.
Inför utsikten att få en snygg och dramatisk bild kan fotografer och journalister ibland bära sig rätt dumt åt. Vägen till p-platsen ovanför Borgasjön var knölig, smal och mot slutet mycket brant. Vi halkade ned med hackande ABS-bromsar och när vi stannat och tittade uppåt backen kände vi oss fångade. Vägen var täckt av slät is som blänkte i solen.

- Vi får ringa efter bärgning, menade Håkan Bäcklund. Sen kan vi bara hoppas att bärgaren själv kan komma uppför backen.

Tanken på att tvingas tillkalla bärgare var förstås ytterst genant för biltestargänget.

- Vi provar att ta oss upp själva först, fastslog Erik. De lättaste bilarna får börja. Kommer de upp så klarar sig nog även resten.

Våra små bilar Peugeot 1007 och Renault Modus hade under resans gång visat sig ha svårast att finna fäste för drivhjulen. Långsamt slirade de igång på det frusna underlaget. Längst ute mot vägkanten fanns lite snö för däcken att gripa i. Slirkontrollerna blinkade som vansinniga men de små bilarna började i snigelfart sega sig uppför backen, meter efter meter. Däcken hittade på något obegripligt vis alltid några snö-korn eller en ojämnhet att gripa tag i…och plötsligt hade bilarna nått backens krön.

Efter den pärsen höll vi oss ifrån isiga backar och valde vita stråk. Efter lappländska förhållanden var det dock ont om snö. Vallarna vid vägkanterna var låga och opålitliga. Här och där hade plogbilen tryckt ut snövallen utanför vägkanten och det var en fälla för den som ginade i fel kurva.

Plötsligt försvann vägen och en bil låg fast i diket. Inte bara en gång. Vi fick skjuta och skotta och blev uppdragna av både pistmaskin och snöslunga tills vi lärt oss hålla respektfullt avstånd till vägkanterna.

Två klasser

Med en testvecka och cirka 200 mil bakom oss satt vi till slut med protokollen för att utnämna segrarna i årets vintertest. Bilarna tillhör ju två klasser som inte riktigt kan jämföras med varandra. Peugeot 1007 och Renault Modus tävlar för sig och våra tre mellanstora kombibilar för sig.

Lilla klassen var lätt att avgöra. Varken före eller under testveckan hade Peugeot 1007 riktigt övertygat som vinterbil. Dess värme är klen, ljuset blekt, den är småbilsbullrig och  känns osäker att köra i snö och halt väglag.

-  "Pegan" känns nästan som en leksak medan Modus är mycket mer en riktig bil, menade Tommy Wahlström.

Värre var det att särskilja trion i den stora klassen. Vi spaltade upp egenskaperna: vilken bil var härligast att köra (Volvo), vilken kändes tryggast (Passat och Saab), vilken var komfortablast att åka i (Saab och Passat) och så vidare. Det gick inte att enas. Till slut ställde någon knäckfrågan:

- Vilken bil skulle ni skicka era barn på vinterresa i?

Svaret kom nästan enhälligt: Saab 9-3 Sport-Combi. Den är inte bäst på allt men bra på det mesta: ganska körglad och stark, tyst och skön att åka i, rymlig, smidig, välutrustad och varm. Att dess motor dessutom inte krävde mer än drygt en halvliter diesel per mil under test-resan blev dessutom ett extra plus i kanten för vinnaren.