Filmbilar genom tiderna: När bilen spelar roll

Alltsedan stumfilmens tid har bilar varit centrala i mängder med filmer. Inte bara som fortskaffningsmedel, utan också i allt från biljakter till att symbolisera sina förares karaktärer.

Edward af Sillén har regisserat årets svenska julfilm ”Ett sista race”. Han säger:

– Bilar och film hör ihop. Det är naturligt, det är fart och framåtrörelse, det är road movies, vi är alltid på väg någonstans.

Den första filmen han såg var ”Den stora kapplöpningen” med Jack Lemmon och Tony Curtis.

– Den förändrade mitt liv. Den var lekfull, den var storslagen.

Den där kärleken till bilen som begrepp är en anledning till att han velat göra ”Ett sista race”. Den nya filmen är, just det, en biljaktsfilm, där Dennis (David Hellenius) är i envig med TT (Jonas Karlsson) och där det körs och smälls, men där regissören också försökt få med lite dramatik vid sidan av.

– Biljaktsfilmer kan vara tråkiga om det bara går ut på action. Jag har velat göra något som påminner om ”Nu blåser vi snuten” och ”Cannonball Run”, lite ”Göta kanal” på vägen. Det ska vara humor, det ska finnas ett bra persongalleri och sen den tickande klockan. Vem ska vinna?

Det kommer mera längre fram om ”Ett sista race”, och om hur Edward af Sillén har rollbesatt med bilar. Men låt oss först ta en tripp nerför memory lane.

Redan på stumfilmstiden insåg filmskaparna vilken spänning man kunde skapa med hjälp av bilar och framåtrörelse. Vi har alla sett klipp ur filmer där en bil med nöd och näppe hinner köra över ett spår innan ett tåg passerar. Detta var innan trickfilmningens tider, inspelningarna hade kunnat gå riktigt illa.

När man tänker på begreppet bilar på film är det ofta jakter och krascher som kommer först. Och det är rätt självklart, det är framåtrörelsen som skapar spänningen. Minns hur Gene Hackman rattar sin bil genom New York i jakt på en knarksmugglare som befinner sig på ett tunnelbanetåg i ”French connection”, minns hur hjälten styr mot sin undergång i den existentiella ”Jakten mot nollpunkten”, vi minns (kanske) den korkade ”Blåst på 60 sekunder” som bara var en enda lång dum biljakt. Och själv har jag sedan längre tröttnat på ”Fast & Furious”-filmerna där allt bara går ut på biljakter och krascher som självändamål.

Men vi minns självfallet med glädje hur Steve McQueen i ”Bullitt” rattade sin Ford Mustang GT i San Fransisco i jakt på två proffsmördare. För mig är detta biljakternas biljakt. Ja, och så Mad Max-filmerna, inte minst den första, där Mel Gibson i ett futuristiskt samhälle rattade en Ford Falcon.

Sen har vi förstås ”Tillbaka till framtiden” där Marty McFly kom just till framtiden i en manipulerad DeLorean DMC-12, och i den rätt gulliga ”Den vilda biljakten” (”The Italian Job”) från 1969 användes flera Mini Cooper i ett framgångsrikt försök att råna en bank.

Och vi är många som älskar det som kallas road movies, där någon eller några kör genom ett land och där möter människor och händelser som förändrar dem. Road movies hör främst ihop med USA, men görs även i andra länder, exempel är den tyska ”Med tidens gång” och visst är de adrenalinpumpande ”Mad Max”-filmerna från Australien inte bara action utan också road movies. Och härom året gick en Oscar för bästa internationella film till den japanska ”Drive my car” med en Saab 900 Turbo i en framträdande roll.

Nyss nämndes hur man kan definiera en person eller karaktär genom en bil. Vad hade Helgonet varit utan sin Volvo P1800, vad hade James Bond varit utan sin Aston Martin DB5? Och, för att se till Sverige, vad hade Åsa-Nisse varit utan sin stånkande gamla Ford, som han döpt till Eulalia II?

Nu ska det självfallet påpekas att många bilar inte hamnar i filmerna av en slump, och ofta har bilfirmorna synpunkter som att man helst vill att bilen körs av filmens hjälte och inte av skurken.

Begreppet produktplacering är viktigt i sammanhanget. Kan man som bilmärke få ut någonting positivt av att visa upp sig i en film? Vilka krav kan man ställa?

Nyss nämndes Helgonet. Uppenbarligen ville de som producerade tv-serien att hjälten skulle köra en Jaguar E-Type men då Jaguar och flera andra brittiska märken sa nej fick man upp upp ögonen för Volvo, som just lanserat P1800. Där fick Volvo sitt stora internationella genombrott.

Företagen måste dock hålla ögonen öppna så att produktplaceringen inte blir något negativt. Ett praktexempel är den svenska kalkonen ”Dykaren” från 2000, som sponsrades av Europolitan och där företagets logga visades i bild så ofta att det till sist bara väckte gapskratt.

Men åter till bilens värld. Edward af Sillén säger:

– Det gäller att genom bilen kunna identifiera karaktärer. För hjälten i ”Ett sista race” undrade jag först om han skulle köra helt svenskt, kanske en Amazon. Men det blev en blå Camaro, då kändes allting rätt. Skurken, där gällde det en bil som går jäkligt snabbt. Så han kör en Mercedes SL.

– Och raggarna i filmen, dom kör en amerikanare, en Ford Thunderbird.

Film- och bilälskare som han är har af Sillén försökt få in så många vinkar till klassiska bilfilmer som möjligt, som ”Thelma & Louise” där huvudpersonerna rattade en nercabbad Ford Thunderbird.

Men bilar på film handlar inte bara om fiktiva berättelser där bilarna utnyttjas i road movies, bankrånsfilmer etcetera. Under de senaste åren har det gjorts spelfilmer om verkliga racerförare och om männen som skapade bilarna. Det är ett tacksamt ämne, man kan berätta om ofta legendariska personer och sedan krydda det biografiska med actionladdade kappkörningssekvenser.

”Rush” handlade om Niki Lauda och James Hunt och i ”Lamborghini: The man behind the legend” från 2022 handlade det om konkurrensen mellan Ferruccio Lamborghini och Enzo Ferrari. Där spelades Ferrari av Gabriel Byrne och i den snart Sverigeaktuella ”Ferrari” spelas han av Adam Driver. Filmen har regisserats av Michael Mann, mannen bakom bland annat ”Miami Vice”, ”Heat” och ”Collateral”. Jag möter honom under Venedigs filmfestival.

”Ferrari” utspelas under några månader 1957. Det var en tuff period för Enzo Ferrari. Hans son har avlidit, äktenskapet med hustrun krackelerar, och han har en hemlig andra familj. Firman är nära konkurs, det är nödvändigt att Ferraris förare vinner Mille Miglia, ett italienskt långlopp som orsakat dödliga krascher.

Michael Mann äger själv flera sportbilar, bland annat en Ferrari. Det har ofta handlat om bilar i hans filmer men han skrattar när jag frågar om han har ett speciellt intresse för att göra filmer om just bilar.

– Jag är fascinerad av motorcyklar och skidåkning också, men det innebär inte att jag gör film om det.

Han har egen erfarenhet av att som amatörförare delta i racertävlingar, ”då och då fick jag avbryta det för att göra en film”.

– Det var absolut nödvändigt att ha erfarenheten när jag skulle göra film. En gång var jag med i en tävling där jag körde 75 varv. Det var fantastiskt, det kan kännas som att flyga, känslan av rörelse och syfte, att känna vad en maskin kan göra.

Det finns en äkta Ferrari med i filmen, en antik sådan, som ägs av Pink Floyd-trummisen Nick Mason. De andra bilar som förekommer är kopior till det yttre.

– På den tid när filmen utspelas fanns det inget säkerhetstänkande som nu, det fanns till exempel inga säkerhetsbälten. Så förarna i filmen har bälten som har gömts under deras kläder, säger Mann.

I filmen skildras den fruktansvärda olyckan vid Guidizzolo under Mille Miglia-loppet, en bil kraschar och plöjer genom publiken. Det är sönderslitna kroppar och kroppar utan huvud. Inför detta studerade man noga kraschen på Le Mans 1955 där mer än 80 åskådare dödades.

– Det var så här det såg ut, säger Mann som i sin research hade stor nytta av Ferraris dagbok och av dennes stora arkiv.

– Allt för Ferrari handlade om motorn. Han sa en gång ”jag bygger motorer, bilen är gratis”. Han var en fascinerande karaktär. På 1920-talet var det mest romantiska en ung man kunde tänka sig att bli var racerförare. Det var vad Ferrari blev.

Och tro inte att det är slut på ”biopics” om racerförare och om männen som byggde bilarna. Medan det med säkerhet kommer en rad biljaktsfilmer de kommande åren planeras minst ett par nya filmer inspirerade av ”Ferrari”. Den första heter ”Ferrari vs Mercedes” och det kommer också en film som heter ”Maserati”.

Så, som sagt, vad vore filmen utan bilen, och vad vore bilen utan filmen. Och vad vore filmfestivaler utan bilen? Ja, faktiskt. De stora festivalerna samarbetar med bilmärken, som räknar med extra pr när kändisar körs till och från röda mattan. Vid årets filmfestival i Venedig var det Lexus som fått kontraktet.

För några år sedan bodde vår svenske regissör Ruben Östlund på ett hotell som låg ett kvarter från festivalpalatset i Cannes. Han kunde ha promenerat dit på fem minuter men det fick han inte. Han skulle köras dit, även om färden genom folkmassan tog en halvtimme.

Har man ett sponsoravtal som går ut på att visa upp bilmärket så har man.