”Vi har nått peak laddhybrid – tio mil är maxnivån”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

En laddhybrid beskrivs ofta som det bästa av två världar, en inkörsport till tyngre elbilsberoende för den som både vill äta kakan och ha den kvar.

Eldrift i stan? Inga problem. Långresa utan laddångest? Absolut!

Jag har varit inne på nackdelarna med laddhybrider i en tidigare krönika. Den som inte kan eller orkar ladda bilen åker runt med en onödigt krånglig och tung bil med dubbla drivlinor, där bara den ena används aktivt.

Nu börjar det dyka upp laddhybrider som är betydligt mer användbara än för några år sedan, sett till elräckvidden. Mercedes springer före konkurrenterna med elräckvidd på upp till tio mil i flera modeller. BMW ligger också bra till med suven X5 som klarar nästan lika många mil innan bensinmotorn tar vid.

Men det finns faktiskt en baksida även med höga räckviddssiffror. Ju längre laddhybriden klarar på el, desto färre blir resorna med bensinmotorn. Och då kanske du faktiskt klarar dig med en helt eldriven bil?

En laddhybrid som fixar tio mil på el kommer klara nästan alla resor som en vanlig medelbilist gör till vardags. Betydligt fler än en laddhybrid som bara klarar 4–5 mil på eldrift.

Men om laddhybriden nästan alltid går på el till vardags används förbränningsmotorn knappt alls. Vid det laget kanske det är smartare att helt enkelt välja en elbil som kan vara billigare i drift, trevligare att köra mer klimatsmart.

Hatten av för Mercedes och BMW som faktiskt skruvar i ordentliga batterier i sina laddhybrider och inte fjantar vidare med ett fåtal mils elräckvidd som Volvo. Men jag funderar på om vi kanske nått ”peak laddhybrid”. 

Längre räckvidd än tio mil tror jag mest blir onödigt. Batteriet blir för dyrt, stort och tungt – då kan vi lika gärna välja en elbil.

Läs också: Lätt att laddhybriden blir en törstig ”fulhybrid”