Vem vill se häftig ut i stora bilar?

Det finns ingenstans man kan känna sig så ensam som i en storstad. Trots att man omges av tusentals människor är det inte direkt gemenskap som sköljer över en när man vandrar Kungsgatan fram. Jag ska inte påstå att jag själv är någon tjosan-hejsan-kille heller. Råkar det bli ögonkontakt med någon slår jag genast ner blicken och nollställer ansiktet för att inga som helst känslor ska kunna uttolkas.

Det behöver inte vara så här. Jag var en gång på Bahamas i Västindien där de har en helt annan strategi; så snart blickar möts ler man och säger hej. Som känslohämmad norrlänning var det inte helt enkelt att vänja sig vid sådan spontan vänlighet och de första dagarna tog jag för givet att det var inviter till knarkinköp eller någon form av förberedelse till rån.

Men jag lärde mig. Folk ville bara heja och efter några dagar tyckte till och med jag att det var riktigt trevligt. Men, som sagt,  så gör man inte i Sverige. Folk som inte känner varann håller sig på sin kant och den som plötsligt brister ut i ett leende och säger hej till en okänd skulle bli betraktad med misstro vare sig det är på Bångvägen i Lycksele eller Hornsgatan i Stockholm. Så det är inget storstadsfenomen det handlar om.

Vi är inga världsmästare på spontan och hjärtlig kontakt men det i sig är ju inget bevis för att vi på något sätt mår dåligt. Många av oss trivs faktiskt med att vara ensamma med våra funderingar och visst måste man få vara i fred, men det kan finnas gränser. Jag tycker till exempel genuint illa om att människor bär solglasögon.

Handen på hjärtat, hur många av er plockar fram bågarna bara för att skydda ögonen? Visst är det okej att känna sig lite tuff, speciellt om man satsat en halv månadslön på ett par Ray-Ban, men jag då, som inte får ögonkontakt med dig och känner mig osäker…

Det är samma med de som drar upp huvan på sin munkjacka. Då blir jag inte bara osäker utan ofta lite rädd också, fast ungdomarna gör det av precis samma anledning. De i sin tur känner sig rädda och kurar in sig i huvan. På senare tid har jag känt samma sak när det åker förbi en stor och hög personbil; jag känner mig provocerad för att de vill sitta lite högre och avskärma sig från mig, exakt samma känsla som jag får med solbrillorna och munkhuvan.

Och nu kommer den obehagliga slutsats jag dragit av detta. Först och främst, de som gömmer sig har goda skäl, de känner sig svaga. Ingen avspänd, skön snubbe drar upp huvan och flashar med nya pilotbågar från sätet i en hög suv. Lyckliga och trygga människor behöver inte bevisa något med attribut som markerar revir.

Det krävs ingen examen i psykologi för att lista ut det här men då blir jag ännu mer nyfiken på min egen reaktion. Varför gör det här mig osäker och provocerad? Om viljan att se tuff ut beror på svaghet kunde jag väl i rimlighetens namn ha lite överseende med de klena stackarna om jag nu tror mig veta så himla mycket? Tänk om det helt enkelt är så att jag föraktar svaghet? Usch, jag måste nog fundera lite till på det här…

En sak vet jag säkert. När människor utrustar sig med svarta solglasögon, en viss typ av skinnkläder eller stora bilar för att se häftiga ut tänker de sällan på att effekten blir en helt annan, man ser hård ut. Vem vill det och varför?