När jag stannat bryts min galna trafikpsykos...

En dag för tio år sedan. Jag var på väg hem från sommarstugan i höstregnet med bilen full av sånt som inte tål kyla eller stöld och kroppen är mjuk av melankoli över att sommaren är slut.

Vägen till Stockholm är fylld på bredden och på längden av bilar i samma ärende. En karavan av sorgsna människor som vill hem så snart som möjligt. Vi ligger där i den milslånga kön och sköter oss exemplariskt som man bara gör om man bor i Sverige och fått uppleva fördelarna av solidaritet. Vi lydiga svenskar som tutar minst i världen vet att det lönar sig att hjälpas åt i trafiken, och om det gick att sälja detta kynne på export skulle vi vara rika som troll.

Efter Södertälje släpper det plötsligt i kön på ett obegripligt sätt. Jag försöker komma underfund med hur det kan vara stopp och krypkörning i fem kilometer för att plötsligt lossna - när det inte är vare sig bilolycka eller vägarbete - men jag tackar och gasar upp i femtio.

Som jag sitter där och filosoferar över bilkön som egen organism, dyker det upp en bil i backspegeln, så nära att det känns som föraren sitter i mitt baksäte. Lugna dig gubbe lilla, tänker jag. Det är bilar framför oss i ytterligare tre mil, så det hjälper dig inte långt att komma på min plats i kön. Han börjar blinka med helljuset för att jag ska släppa fram honom men det finns ingen plats för mig i högerfil just då, så han får vänta. När det blir ett mellanrum blåser han förbi i innerfil och studsar ut framför mig som en flipperkula med snävast möjliga marginal.

Allt mitt sansade funderande över svensk civiliserad bilkultur är som bortblåst och jag går in i en fas av ett mer sydeuropeiskt trafiktemperament och… börjar jaga honom.

Min sega 245:a har inte lätt att haka på den lilla Audin men på ett mirakulöst sätt lyckas jag - med hjälp av några dåliga filval från hans sida - komma före igen. Samma sak upprepas. Han ligger en meter bakom mig, blinkar med helljuset och så småningom studsar han förbi, lägger sig framför mig och sänker farten en aning. Han tittar i backspegeln, garvar och visar tmig fingret över axeln.

Efter några kilometer släpper trafiken helt och går upp till 110 km/tim. Bilen som retat gallfeber på mig drar i väg och försvinner men jag är fortfarande besatt av att visa honom… ja, någonting.

Bakom nästa backkrön får jag syn på bilen och gasar på allt vad 245:an håller för att hinna dit och fortsätta jakten. Femhundra meter innan inser jag att kön går långsamt igen och växlar ner. Femtio meter innan förstår jag plötsligt att bilarna står helt stilla och panikbromsar. Bilen glider på den regnvåta asfalten, jag styr ut i vägrenen och undviker med ett nödrop att krocka in i baken på en annan barnfamilj, också på väg hem från sommarstugan.

När jag stannat bryts min galna trafikpsykos och jag inser hur helt upp i gardin tvärtokig jag varit de senaste tio minuterna.

Jag undrar hur många andra bilförare som precis som jag anser sig vara sansade bakom ratten men ändå hamnar i ett sånt här vansinnesrus. Jag gör det aldrig mer. Det lärde mig en läxa och jag kom undan med blotta förskräckelsen. Under de återstående två milen in till stan grubblade jag på hur en man som jag kan tappa huvudet så fullständigt. För en sak är säker: så här gör bara män.