Jag står vid köksfönstret och häller upp vatten i bryggaren till mitt morgonkaffe. Utanför ligger parken vit. Vintern har under natten i ett sista generöst mars-farväl öppnat himlen och snökristaller stora som pingisbollar sjunker fortfarande stilla mot marken. Snöfallet har täckt in varje parkerad bil i ett tre decimeter tjockt fodral och i denna tidiga morgontimma ligger min glest trafikerade gata vackert ospårad trots att det är mitt i Stockholm. Underbart, tänker jag.
Idag blir det pulka på lunchen med barnen och vår labrador får burra in nosen i snön och gnugga pälsen mot det kalla, sköna.
Ett oväntat snöfall tas emot med stor glädje i vår familj. Ryggsäcken med termos och muggar ligger nära till hands i ett skåp i köket och täckbyxorna hänger alltid framme så att vi snabbt kan komma ut och frilufta oss. Ibland bara en halvtimmes snabb-friluftande efter dagis, skolor och jobb. Det där friska kalla om kinden är som knark för mig. Om det så bara blir tio minuter så är det värt allt krångel med vantar, overaller och fikapackning.
Inte alla stockholmare är lika förtjusta. När jag står där vid fönstret kommer första bilisten pulsande fram till sin övertäckta bil. Han granskar den vita högen en stund och jag antar att han undrar hur han, i kostym och lågskor, ska komma in utan att bli blöt. Det kommer att bli svårt tänker jag, och ställer mig till rätta (nu med nybryggt kaffe) och tittar roat på utvecklingen av detta lilla drama. Han har inte ens handskar på sig, än mindre en snöborste, så han för försiktigt handen in i dörrhandtaget, drar upp bildörren och får genast tre decimeter snö rakt in i framsätet.
Nu kan det bli riktigt intressant, tänker jag och motar bort en impuls att gå ner och hjälpa till. Lite till får han kämpa. Han lutar sig in och hämtar en karta som får duga till snöborste. Det går inte bra. När han backar ut ur framsätet slår han på arslet rakt bakåt och fäktar så häftigt för att komma upp att det blir en nästan perfekt ängel i snön. Han ser sig omkring (och missar ängeln!) och glad över att ingen såg (tror han) fortsätter han att sleva undan snön med den blöta sladdriga kartan. Det ligger 40 centimeter snö runt hela bilen men han hoppar ändå in bakom ratten och trampar optimistiskt gasen i botten.
Den framhjulsdrivna lilla shoppingburken spinner plågat som en geting och däcken putsar upp blankis, men bilen… den rör sig inte ur fläcken, i alla fall inte framåt. Okej då, tänker jag och i ett motvilligt anfall av kristen medmänsklighet drar jag jackan ovanpå pyjamasen, stövlarna på fötterna och går ner.
- Du måste få bort snön framför, säger jag till kostymmannen. Annars kommer du aldrig ut.
Jag får undan snön framför bilen vilket tar kanske tjugo sekunder och åtta släpspark med mina gröna gummistövlars bredsida. Han tittar beundrande när jag håller på, som om jag gjorde upp eld med sten och fnöske, en MacGyver, en norrländsk naturman med överlevnadsknep för alla situationer.
- Nu kan du köra, säger jag, och bilens kinkiga små framhjul får genast fäste i asfalten jag sparkat fram.
- Tack för hjälpen, säger mannen.
- Äsch, säger jag. Man har ju lärt sig en del knep (som att ta bort snön framför bilen innan man kör ut till exempel).
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
För många år sen kvartade jag ibland över hos en arbetskamrat.
Det är morgon. Vi konstaterar att det milt sagt är vinter ute. Kängor, skovel och borste är vad som gäller. (Skrapor finns i bilen.)
Granne i överrock och lågskor utrustad med Samsonite-portfölj tar sig med försiktiga steg fram till snöhögen med sin bils konturer. Där står han och fnuttar med en handske för att komma åt dörrhandtaget. Innan han eventuellt får upp dörren med åtföljande snöhöljd förarstol, förbarmar vi oss över honom och gör en insats.
Till och med under de milda vintrar vi har haft de senaste åren, så ser man mobila iglos. Snö från tak kommer att smälta och glida ner över rutor. Snö på motorhuvar yr upp på vindrutor och smälter ner i luftintag så att det blir ännu immigare. Förare tittar ut genom cirkelsektorer skapade av mer eller mindre fransiga tokarblad, lossslitna med ansträngd torkarmotor och överbelastade leder efter att ha varit fastfrusna mot vindrutor. Ljusen på bilarna syns knappast alls - ännu mindre nummerplåtarna.
Visst är det märkligt hur lite av verkligheten en del tar till sig. Borde de ens sitta bakom ratten? Jag menar - inser man inte att det är vinter ute när man klär sig och tar sig ut till bilen, förstår man det då ens på plats i bilen? Kör man verkligen bilen - eller sitter man bara där och låter sig transporteras till jobbet?
Omdöme och ansvar överlåts på alla de där andra.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.