Kör inte skogsväg i Lappland med din V40

Jag har ett fotografi som är själva sinnebilden av det Norr-land jag tycker om och ibland saknar. Bilden är tagen av min far någon gång i slutet av 50-talet. Ett timmerhus i en grönskande slänt ner mot Umeälven. Björkarna står i full blom, min mor sitter i gräset och framför huset står en svart Citroën från 40-talet parkerad. Jag älskar den här bilden. En dag bestämde jag mig för att hitta platsen och ringde min släkting Runar i Lycksele. Han hade en vag aning:

- Kör "blå vägen" (E12) ner från Tärna, efter en mil svänger du höger på en liten skogsväg ner mot älven så kommer du in på vägens gamla sträckning. Där kan det ligga!

Jag och min fru hade varit i Hemavan och på tillbakaväg mot flygplatsen i Gunnarn lade jag skivomslaget i vindrutan när vi krypkörde för att försöka hitta stället. Efter en mil dök det upp ett litet avtag till höger.

Det var i slutet av oktober när skogsvägen är en sörja av löv och gyttja och min fru undrade milt om det gick att köra där. Jag greps av det märkliga självförtroende man kan få innesluten i lackerad plåt och svarade:

- Det är lugnt, det här är inga problem. Vägen sluttade neråt och till en början gav det en viss fart som kunde förväxlas med väggrepp. Snart började vi slira och efter femhundra meter var det stopp. Jag lyckades backa en bit men sedan var det definitivt och hopplöst hjulspinnarstopp. Jag hatade mig själv.

Vore jag inte så hämmad hade jag vilat huvudet i hustruns knä och gråtit häftigt och länge. Hon sa inget. Jag ville inte ge upp direkt och ringa efter hjälp så jag slet av mig HellyHansen-tröjan och jeansen och lade under framhjulen, satte mig bakom ratten och min fru frågade:

-Vad gör du nu?

Och jag, som tyckte jag hade en plan, svarade högmodigt att "det här är någonting du inte begriper dig på", och tryckte på gasen. Kläderna försvann in under karossen och vi satt - om möjligt - ännu mer fast i leran.

Jag ringde Runar igen.

- Ring Sven Mikaelsson, han har en traktor, sa Runar.

Jag ringde Sven som inte hade en aning om vem jag var men svarade utan att tveka:

- He ä' klart ja kom, vars ä' du?

Det hade jag inte en susning om så jag sprang upp till landsvägen.

- Det är en blå postlåda här, flåsade jag

- Då vet jag exakt, sa Sven. Jag är där om fem minuter

En stund senare hoppar han ur traktorn och ser nyfiket på mig och min fru (hon sitter kvar i bilen). Nu gör Sven en imponerande analys av läget och säger de vänligaste ord en man kan säga till en annan man i kris, och han säger det högt så att min fru ska höra:

- Du, det här hade kunnat hända vem som helst!

Det är en fullkomlig lögn men jag är djupt tacksam. Det är vad jag kallar fingertoppskänsla och broderskap.

- Men vad gör du här, det är int' så ofta folk kör ner här.

Jag visade honom bilden och han kände direkt igen huset.

- He ligg två kilometer längre ner, men bilden är ju spegelvänd!

Jag hade vänt negativet fel i kopieringen. Det var inte konstigt att vi hade svårt att hitta stället.
Det blev bra till slut. Vi kom loss och min fru sa inte:

- Jag sa ju att vi inte skulle köra ner där.

Finns det tydligare värdemätare på ett lyckligt äktenskap? Kan man hålla sams i en bil när någon klantar till det har man funnit kärleken. Tänk på det. Och kör inte skogsväg i Lappland med Volvo V40 i oktober.