Klassisk svensk landsvägsleda

Det fanns bara ett sätt att få tiden att gå, vi sjöng.
På väg till morfar och mormor i Åskilje, till sommarstugan i Byske eller när vi fick följa med pappa på jobb i Åsele, Dorotea eller Fredrika. 1960-talets bilmodeller erbjöd inga DVD-skärmar i baksätet, Gameboy eller något annat elektroniskt pyssel att sätta i händerna på uttråkade barn. Inte ens kassettspelare satt i instrumentpanelen och hade det funnits undrar jag om det överhuvudtaget existerade några "barnskivor" på den tiden. Vi var helt enkelt hänvisade till den formen av förströelse människor ägnade sig åt i bilen förr i tiden. Något som nu fallit i glömska men säkert kommer som nostalgisk utställning på Nordiska museet om några år. Vi umgicks.

Några av er minns, de yngre läsarna tror att jag skämtar. Jo, det fanns en tid när barn tilläts ha tråkigt, de vuxna var inte rädda för det och barnen var helt införstådda med det faktum att man under lång resa faktiskt fick stå ut med klassisk svensk landsvägsleda. I norra Norrlands inland var det en svårare form av långtråkighet eftersom de kurviga grusvägarna erbjöd en kombination av både illamående och leda, en spyleda.

"Titta på vägen", manade morsan men jag vet inte om det hjälpte. Vi misstänkte att det tillhörde hennes övriga förmaningar av typen, "du får mask i magen om du äter snö", eller "kramp om du badar med mat i magen". Men vi trängde ihop oss, jag och syrran i mellanrummet mellan framsätena och stirrade stint rakt ut i tallskog, granskog samt tallskog igen. Frågan "är vi inte framme snart?" ställdes så många gånger att den till slut blev som ett sövande mantra mer än enerverande tjat.

Det fanns egentligen bara ett sätt att uthärda landsvägarna och det var sjungandes. Repertoaren var alltid densamma. Först kom Alla fåglar kommit re'n. Vi sjöng den i en slags stäm-kanon. Jag, min syster och morsan. Vår far var helt tondöv men deltog ändå med orytmiska borkum riff-puffar ur pipan.

Vi fortsatte med Fru musika, en klassisk kanon som aldrig tog slut och sedan kom Tre små kineser, med varianten där man byter ut alla vokaler: "tra sma kanasar" och så vidare. Det tyckte jag var vansinnigt roligt och kanske såddes där ett frö till hur kul man kan ha med lite vokaler och konsonanter. Vi gav oss entusiastiskt på "Vi har det bra, vi här bak i bilen, vi vill ej va med om nån krock" men sedan kunde vi inte mer på den.

I slutet av 1960-talet dök nya låtar upp på repertoaren och det hade varit kul att se reaktionen från amerikansk medborgarrättsrörelse inför synen av en norrländsk barnfamilj sjungandes We shall overcome i en Saab tvåtaktare på grusvägarna i Västerbottens inland.

Det mesta av ens nostalgiska tillbakablickande brukar med åren täckas av ett förskönande skimmer. Så är det inte med vårt bilsjungande, jag minns mest att det kröp i kroppen. Men vi fick tiden att gå och plötsligt uppenbarade sig Skellefteå med löfte om bara några mil kvar. När vi såg bron över Byske älv kändes det som om lungorna skulle sprängas och så snart bilen stannat sprang jag ner till tvättbryggan för att fånga sommarens första spigg. Jo, förresten ett litet förskönande skimmer blir det nog i alla fall. Undrar om det inte var bättre förr?

Synd att man inte tänkte på det då.