Jag skämdes över bilen...

Jag var bjuden på födelsedagskalas och det var fint värre. Pensionat Bomans i Trosa och alla möjliga kända TV-personligheter var där. Jag och hustrun hade lånat grannens mörkgröna Citroën, en modell så ful att jag var tvungen att stanna innan vi åkte fram till parkeringen. Folk hoppade ur sina nya, fina, höga och breda bilar och jag mäktade bara inte rulla fram i den lilla förkrympta 20 år gamla plåthögen. Min image som framgångsrik musikproducent skulle detroniseras mitt framför ögonen på halva mediasverige så vi satt kvar i bilen tills alla hade ryggdunkat klart och gått in i hotellet innan vi smög oss fram.

Ett halvår senare var det dags igen. Födelsedagsfest i den finaste stadsdelen av alla, Djursholm. Festligheterna ägde rum mitt på dagen med tonvikt på kaffe och tårta så jag tog bilen och letade mig fram till adressen som visade sig vara ett av de flottaste husen med larmade grindar och övervakningskameror.

Jag är inte så bekant med den här delen av Stockholm och var inte helt förberedd på den air av rikedom och överklass som omfamnar en så snart man svänger av från motorvägen. Om jag anat det hade jag tagit taxi i stället för min vita sönderrostade 245:a och jag ska säga som det är. Jag skämdes över bilen. Jag drabbades av det som människor i urminnes tider fått uppleva i alla kulturer, jag kände mig som en mindre värd människa för att jag hade mindre pengar.

När jag kom fram stod de andra födelsedagsgästernas bilar i en lång rad fram till huset och jag kunde snabbt konstatera att ingen annan körde 245:a, tonvikten låg mer på tyska bilar och då tänker jag inte i första hand på Trabant.
Jag hittade en lucka där jag kunde parkera och promenerade upp mot huset. Precis när jag skulle kliva in genom den första larmade grinden vände jag mig om och såg ner mot raden av bilar med min Volvo i mitten. Det såg inte bra ut. Och jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag gick tillbaka och flyttade bilen längre ner och gick sedan tillbaka femhundra meter till huset.

Festen var trevlig och jag skämdes inte på hela tiden för någonting, snarare var det så att jag greps av stor glädje över hur tråkigt rika människor kan ha med alla sina pengar och jag tänkte, kallar ni det här fest då har ni aldrig varit i Lycksele på midsommarafton.

Jag blev mer styv i korken ju längre dagen led och till slut skämdes jag varken över bilen, min dialekt eller Dressman-kostymen. Så småningom började folk troppa av och en kille i rosa skjorta och blont bakåtslickat hår, som behövde skjuts in till Ã-stermalm, frågar om någon har plats över i sin bil. Åk med mig, säger jag muntert, jag har gott om plats!

Vi promenerar iväg och när han efter några hundra meter får syn på min bil säger han med klassisk nästäppt överklassaccent:

- Har'u sett, bröderna Taikon har fått soppatorsk!

- Det är min bil, säger jag.

Han försöker med fan, schysst bil, men tystnar och inser att han gjort bort sig och det finns liksom inte så mycket för honom att säga i det läget så vi sitter tysta, han skäms och jag myser, fram till Stureplan där han hoppar ur bilen med ett kort tja!
Jag kände mig rätt nöjd men insåg att om det var någon som gjort bort sig så var det jag. Jag som skämdes och flyttade bilen.