En gång i slutet av 1980-talet hamnade jag av en slump i ögruppen Bahamas huvudstad Nassau. Min kompis Kjell hade fått platsen som gitarrist i rockgruppen Europe och jag - som semestrade i New York - strålade samman med honom på väg till Västindien efter deras avslutade USA-turné. Nu så här i efterhand låter det hur super-flashigt och rock'n'roll-häftigt som helst, och det var det också.
Privatplan och limousiner, fotomodeller och champagne. Själv var jag ingen rockstjärna men klädde mig och hade frisyr som en, så ute på stan åkte jag snålskjuts på deras status som kändisar. Folk kan ju inte hålla reda på exakt hur alla ser ut i ett rockband.
I Nassau bodde vi i Axel Wennergrens gamla 18-rumsvilla, bara jag och Kjell. Lyxigt värre men vi västerbottningar som aldrig varit i den här delen av världen kunde inte sova om nätterna på grund av alla främmande ljud. Det var fallande kokosnötter och kusligt tjutande havsvindar. Fåglarna lät som döende spädbarn och ödlor sprang som kvicksilver längs träfasaden.
Redan andra natten släpade jag in en madrass i Kjells rum. Hur mycket rocksnubbe man än är så är man aldrig för gammal för att vara riktigt mörkrädd. Men på dagarna höll vi uppe vår image. Det var läderjackor och cowboyboots, örhängen och halsband. Vi insåg att det kanske gått för långt när vi skulle åka taxi och chauffören vände sig om, tittade på oss i baksätet och frågade:
Gayclub? No thank's, sa vi, preferably with girls.
Nästa dag hyrde vi bil och eftersom Bahamas fortfarande, lite grann, är en del av det Brittiska Imperiet fick jag uppleva hur det är att köra vänstertrafik. Det är hur lätt som helst. Så länge man kör rakt fram är det precis som högertrafik. Men, om man måste svänga, vilket man i det längsta ska undvika, blir det kortslutning i alla hjärnans synapser samtidigt. Om man tar höger in på en ny väg och på nytt ska inta sin plats på vänster sida, pågår en inre strid i skallen under några sekunder, då man tvingas göra tvärtemot alla normala instinkter.
Efter ett tag vande jag mig naturligtvis, men det blev aldrig helt bekvämt under de två veckor jag var där. Nu då vi hade egen bil behövdes ingen taxi och vi körde själva till och från de nattklubbar vi besökte, i fyllan.
Ja, du hörde rätt, vi körde i fyllan, berusade, påverkade av alkohol.
Det handlade inte om någon drängfylla, men vi var definitivt inte, med svenska och rimliga säkerhetsmått mätt, i kördugligt skick.
På den här typen av semesterplatser, runt hela världen, kör många berusade. Folk tar bilen till baren, dricker ett par öl och sedan kör man hem.
Jag skulle inte göra så här idag, men jag gjorde det då, för tjugo år sedan 28 år gammal. Det fascinerar mig i efterhand att jag följde strömmen, satte alla vettiga säkerhetsaspekter åt sidan och satte mig bakom ratten efter fyra öl. Bara för att jag var på en annan plats där andra normer gällde så upphörde min egen kompass.
Jag tror det finns fler svenskar än jag som tummat på säkerheten under en semester.
Man är inte lika noga med promillehalten, säkerhetsbälten eller barnstolar. Hur kan det komma sig? Är vi så styrda av regler att vi glömmer bort varför de finns? Huvvaligen, jag kunde ju ha kört på någon. Åtminstone det borde jag ha tänkt på…
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Vi har väl åtminstone i vår gröna ungdom emellanåt burit oss bedrövligt dumt åt. Man kan naturligtvis delvis skylla på att det var andra tider. Man var helt enkelt inte medveten om riskerna och vilka krafter som utvecklas vid kollisioner redan vid mycket låga farter.
Under semestrar, särskilt då utomlands i något trafiksäkerhetsmässigt u-land, känns tillvaron så behagligt (bedrägligt) okomplicerad. Det är lätt att invaggas i en trygghetskänsla eller en övertro på den egna förmågan. Men hur många av dem som skadats eller till och med dött i en trafikolycka hade egentligen räknat med att det skulle hända? Om man verkligen hade räknat med de orsaker som ledde till olyckan, så hade den ju rimligen aldrig hänt!
Det är därför man aldrig ska nonchalera trafikregler. Blinkers, till exempel, används av ren artighet, som förhandsinformation, av hänsyn - och för att någon annan ska uppmärksamma den där manövern som hade kunnat bli en allvarlig olycka.
De flesta trafikolyckor sker (av naturliga skäl) i närheten av hemmet - men även under semestrar.
Vad som är bra med Johans krönikor - i alla fall de flesta av dem - är att han medvetandegör hur lätt många av oss (alla?) ibland hamnar i situationer där förnuftet inte har en chans mot adrenalinet eller slöheten.
Följande hände när vi, ett gäng ungdomar, var upp i Siljansbygden för att på plats ta del av SVT:s första programserie av "Musik runt Siljan" - det bör ha varit 1971. Det var afrikanska trummor på en fäbodvall och genom Rättvik travade Royal Scots Dragoon Guards spelande "Amazing grace" på säckpipor. Solar Plexus bestående av Tommy Körberg, paret Dominique, Jojje Wadenius och Slim Borgudd fängslade oss i en gymnastiksal. Hoola Bandoola Band med förnumstiga texter huserade i en park. Hjort-Anders fiol vid en gärsgård fick oss att tro på Näcken.
Mellan dessa evenemang tog vi oss i ett par omgångar med en redan då gamma Folka - alltså en asfaltbubbla eller, med tanke på yngre läsares bristande erfarenhet av VW-modeller, Beetle original. Med motorn där bak och pendelaxlar, var den underhållande på grusvägarna redan i promenadfart.
Vid ett tillfälle, på väg tillbaka till tältplatsen, "hem", tyckte vi att det var lite sent och att köra den några mil långa sträckan flera gånger kändes inte alltför tilltalande. Visst har man hört om överlastade bilar, men det här kan inte ha varit vanligt Åtta personer i en Folka är egentligen inte möjligt. Runt 70-talet gällde dock ett tämligen slimmat kroppsideal (till skillnad mot kolhydrattunnorna som man ser nu), så det var faktiskt möjligt. Fyra pressade ihop sig i baksätet som var trångt redan för tre. En femte lade sig över de andra. I fram satt vi tre stycken. Jag körde. Eftersom jag inte kom åt växelspaken, så fick killen i mitten sköta den. Han höll stenkoll på min kopplingsfot och hystade i rätt växel när det var dags. Det var som att köra halvautomat (vilket faktiskt VW kom med ett antal år senare)! Väldigt smidigt - och väldigt farligt...
Det var en tid med gles trafik och, som jag skrivit, outvecklat trafiksäkerhetstänkande.
Naturligtvis händer inte sådana saker idag! Eller..?
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.