Jag har upptäckt rastplatsen

 Jag har sent i livet upptäckt rastplatsen. Det tog några år men nu är jag hängiven anhängare. I min barndom stannade vi aldrig på grusvägarna i Västerbottens inland annat än för att spy, som jag och min syster av någon anledning alltid gjorde i Norsjövallen på väg från Lycksele till sommarlovet vid Byske havsbad. Under mina år som turnerande musiker har det inte funnits tillfälle att packa med en matsäck så alla mat- eller kaffepauser har spenderats på brickserveringar av skiftande kvalitet.

Så en dag lyckades jag på ett mirakulöst sätt bli med familj och min - på alla sätt - fantastiska fru packade resolut en väska med lunchmat och kaffetermos första gången vi skulle ut på en längre tur med bilen. Jag ska erkänna att jag var skeptisk. Alla de gånger jag åkt förbi parkeringsfickor med familjer som ätit pastasallader ur plastlådor, har jag tänkt: hur kan ni sitta där, alldeles vid vägen? Och: jag ska åka till en mysig restaurang och i lugn och ro äta en vällagad måltid!

Nu när jag sett ljuset, insett rastplatsens alla fördelar, kan jag i efterhand erkänna att jag hade fel på alla punkter.

Till att börja med har jag nu förstått att man inte ser hela rastplatsen från vägen. Att de utvecklar sig bakåt, inåt och uppåt och om man bara stannar och kliver ur bilen brukar man hitta små sittgrupper vid en sjö längre in, eller små utsiktspunkter uppe på ett berg. Den ekonomiska fördelen med att ta med egen mat kan inte överskattas för att inte tala om den kulinariska. Jag som alltid blivit besviken på vägkrogarnas mat kan för mitt liv inte begripa varför polletten inte trillat ner förrän nu.

Det är på rastplatsen man ska sitta, med färskt bröd, parmaskinka och brieost. (Mat som inte stått tio minuter under en röd värmelampa.) Man får dricka sitt eget kaffe med varm mjölk och en liten hembakad vetebulle. Jag är helt frälst på min nyvunna insikt och nuförtiden ser jag fram emot fikapausen lika mycket som resmålet.

Om man åker E4:an söderut längs med Vättern finns en avfart till höger mot Gränna och skylten "Vacker utsiktsväg". Efter några hundra meter tar man höger igen och så småningom dyker det upp en liten plats med några bord och bänkar, en fräsch toalett och - panoramautsikt över Vättern. En stenlagd trappa leder upp till en platå med flera sittgrupper under skuggande lövverk och, om möjligt, ännu bättre utsikt.

Vi satt där och myste häromdagen, lillgrabben, tonåringen, hustrun och jag i ett litet lusthus med lagom plats för oss fyra. Om det fanns något man kunde kontakta, ett "tacksamma skattebetalares förening" skulle jag ringt dit och jublat.

Platsen är inte bara fin; det märks att den som fixat det här också tänkt till lite extra. När vi packade ihop för att åka vidare såg jag att det ovanför lusthusets entré var utskuret, som forna tiders snickarglädje med lövsåg: "Vägverket", med snirkliga bokstäver. (Okej det kanske är utstansat i plåt, men det är målat så att man tror att det är äkta hantverk, illusionen är det viktiga!)

Mitt hjärta svämmade över av fosterlandsstolthet. Det finns centralbyråkrater på ett statligt verk som vill mig väl. Människor jag aldrig träffat har gjort mig och min familj glada och när jag rullade vidare söderut tänkte jag: Vägverket, jag älskar er!