”Inget kan se så stulet ut som gamla lyxbilar”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades första gången i tidningen Automobil 2006.

Det finns väl ingenting som kan se så stulet ut som bedagade lyxbilar. Berövade all sin ursprungliga glans och omvärldens respekt står lite här och var riktigt sunkiga, väderinpyrda och slokande representanter för det som en gång var toppen av ett märkes strävan, juvelerna i emblemen, föremålen för febriga direktörsdrömmar.

Fallet är obönhörligt, nedslaget i asfalten hårdare och mer skoningslöst än för en sketen Golf. När förste lyxbilsägaren jagat vidare till nya erövringar på statusskalan inleds sakta men säkert den nedåtgående spiralen. En 15 000-kronorsservice skippas. Skutten på hörnet får ta den besvärliga reparationen när några år och ägare kommit och gått. Originaldelarna vandrar som ett lämmeltåg bort från skalet. Hemmafixandet tar vid, dödshjälpen accelererar.

Mercedes S-klass har alltid hamnat i riskzonen snabbare än andra, kanske för att de är så vanliga och lätta att upptäcka när skäggigheten börjar sätta in. När nästnästa generation S-klass firar premiär brukar den förrförra stå överst på rutschkanan, redo att kasta sig ut i förnedringen.

BMW:s 7-serie kan ha ännu kortare omloppsbana. Ovanstående skönt förfallna 750iL vilade länge och väl i brukssamhället Gimo i Uppland. Först bakom OKQ8-macken, sedan plötsligt bortsläpad ett halvt kvarter där den hängde i vägrenen hela sommaren.

Jag var på den där Frankfurtsalongen 1989 när BMW 750i presenterades med pukor och trumpeter. V12-motor, det var väl den första sedan Jaguar XJ12 i en någorlunda normal bil, och den kändes alldeles osannolik. Trehundra hästkrafter! Fläsktjockt med elektronik, extrabred grill för högsta flyttapådig-faktor på Autobahn. Och så dessa vansinnigt snygga, platta aluminiumhjul med en diskret krans av lufthål längst ut. Bilen var verkligen höjden. I Mercedes’ monter gick representanterna i cirklar med händerna på ryggen och blicken i golvet.

Nu Gimo. På lite avstånd såg BMW:n korrekt ut. På fyra–fem meters håll låg en tjock arom av osad katt i luften, så som bara en instängd, knallröd helläderinredning som kokats i flera månaders sommarsol kan skapa en arom av osad katt. Lacksläpp in på bara plåten, sköna öar av raspsträv rost inblandad i den silvergrå metalliclackeringen. Punka, förstås. En knäckt ytterspegel som gnisslande svajade i sin styrvajer i vinden. Annars komplett. Stora fullstereon med färddatorn. Armstöd på alla sittplatser. De fyrkantiga avgasrören kvar. Massivt benutrymme. Om det inte varit för bilens doft och bakteriella status hade jag velat kliva in och filosofera bort en stund.

Jag vet inte vad denna BMW gjorde i Gimo men såg för mitt inre kärran som en typisk flyktbil. Hade jag läst om något rån i Upsala Nya? Kanske, minns inte.

Och en dag var den skunkiga bilen förstås spårlöst putz weg.

Man kan rota djupt i det mänskliga efter anledningen till vårt omättliga behov av lyx, om hävdelsebehov och sådant. Jag grunnar ofta men undrar om jag blivit riktigt klok på det för det.

Är man verkligen rik för att man kan ha en lyxbil? Möjligen, åtminstone om man äger lyxbil på ett speciellt sätt.

Jag vet två personer som skaffade snofsiga åk och som visste att använda dem på ett sätt som slog fast att här, här kommer det folk som har deg på riktigt.

Den första var en kille som köpte en flång ny Chevrolet Caprice Estate vid 1970-talets slut. Kanske inte jordens lyxigaste bil men med en glansfaktor som aldrig kunde förbises vid den här tiden. Han lastade omgående bilen full med plankor, ställningar och målarburkar, ty målare var hans profession. Sedan gjorde bilen målartjänst i säkert tio år innan den blev familjens snyggt fläckiga andrabil. Målarburkar rakt in i nya lyxbilen, try that on your pianola som det hette i filmen.

En familj skaffade en Rolls-Royce Silver Shadow, helt oförhappandes. Ett par år gammal bara. Ljust metallicblå, en skönhet. Stor sak i lilla Skara. Den fick vi ungar åka till hockeyträningen i och vi behövde inte ens ta av oss de snöiga skridskorna när vi klev in på ullmattorna efter passet på utomhusrinken. Klubborna? Ja visst kan ni ta med dem in i bilen, sade den onekligen mycket rika mamman innan hon körde oss var och en hem.