I laddkö med elbilen: ”Stress och dålig stämning”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

December, tisdag morgon klockan 8.30, Ionityladdarna i Enköping.

Efter en kall natt inser jag att elen inte kommer att räcka hela vägen till redaktionen i Stockholm. Svänger av vid Enköping.

Möts av fyra upptagna laddstolpar. Två ID.4, en ID.3 och en BMW i3 som försöker knixa sig in och avgöra om det är bäst att stå med nosen eller baken mot macken för att få laddsladden att räcka. En väntande Audi e-tron. Som bäddat för stress, konflikter och dålig stämning.

Jag ställer mig en parkeringsruta bort från den ena ID.4:an och sällar mig till laddkön. Snart dyker ytterligare en ID.4 upp, vit med en röd företagslogga från ett stort teknikföretag. Ut kliver en smått stressad kille, börjar vanka fram och tillbaka mellan stolparna, synar procenten. Andedräkten bolmar i vita moln runt ansiktet i de 17 minusgrader som håller platsen i ett köldgrepp och stryper laddhastigheten till ett minimum i de annars 350-kilowattkapabla kablarna. 

Ägaren av köande Audi e-tron lämnar den varma tillvaron i förarhytten och börjar också granska Ionitystolparnas displayer. Dunvästen hjälper föga och killen huttrar några korta meningar till den stressade ID.4-killen innan de skiljs åt och sätter sig i varsin bil igen för att fortsätta vänta.

BMW i3-föraren krånglar med laddningen, den vill inte sätta igång. Jag ser i appen att stolpen fortfarande visas som ledig. Till sist byter färgen på laddstolpen från grönt till blått och den frusna BMW-ägaren sätter sig i bilen.
Jag börjar titta på alternativ. Bee-laddaren på andra sidan motorvägen ger visserligen bara 50 kilowatt, men verkar dessvärre redan vara upptagen.

Nu blir det plötsligt action. ID.3 lämnar sin plats och på en millisekund har Audi e-tron lyckats baxa sig in. Dunvästkillen skyndar in på macken efter påbörjad laddning.

Den jäktade ID.4-föraren flyttar sin bil, ställer sig mellan mig och den blå ID.4-bil jag siktat in mig på att ta över laddningen från när denne är klar. Jag kisar och försöker se laddprocenten. Ser ut att vara runt 70. Jag kliver demonstrativt ur min bil och säger till stresskillen:
– Hej, jag står också på kö.
– Mhm, muttrar han kort till svar och jag känner ett behov av att lätta upp den obekväma atmosfären mellan oss:
– Räckvidden blir kort i kylan, alla behöver tydligen stödladda idag.
– Ja. Visst.

Killen från teknikföretaget sätter sig buttert i bilen igen. Jag vet fortfarande inte om han kommer att ta laddplatsen före mig eller inte när den andra ID.4-föraren, en äldre herre i toppluva anser sig färdigladdad. Plötsligt öppnar herren i toppluva bildörren, jag och ID.4-killen flyger rakryggade upp och startar bilarna samtidigt. Jag hinner tänka: ”Det här kommer att bli jättejobbigt, jag som är så konflikträdd”.

Toppluvan lyfter glasögonen, kisar mot laddstolpen och öppnar sedan lugnt bakdörren. Ut störtar en energisk och överlycklig pudel. Toppluvan förser sig med koppel och bajspåse och jag ser hur ID.4-föraren sjunker tillbaka mot ryggstödet med ett besegrat ansiktsuttryck när hundpromenaden inleds och bilen lämnas på fortsatt laddning.

Några minuter senare får stresskillen nog och kör iväg. Strax därpå kommer toppluvan tillbaka och lämnar sin fyrbenta vän i bilen, laddningen nu över 80 procent. Jag startar min bil igen och gör mig redo. Toppluvan går in på macken.

Halvvägs genom min frustrerade inandning lämnar den andra laddande ID.4 sin plats och jag kör dit. Kopplar i sladden. Startar laddning. En känsla av frid sprider sig i kroppen.  

En halvtimme senare har morgonstressen lagt sig. I det guldfärgade morgonljuset sitter jag ensam kvar klockan 9.30. Tre lediga laddstolpar står i tillbedjan mot den stigande solen som kämpar sig över horisonten. Att temperaturen klättrat uppåt en aning gör att min elbil hittat ”mysläget” och lapar glatt i sig elektroner i en hastighet av 120 kilowatt. Det tar emot att trycka på stoppknappen, men jag har så det räcker.