Hyrbilen kommer som en frälsare

Jag åker hem från Göteborg tillsammans med min kollega i hans nya bil. Den är i princip sprillans ny, det finns inte ett spår av att en människa någonsin satt sin fot i den. När vi stiger av för att äta pyttipanna på klassiska Hummelstabaren ser jag att det blivit en pytteliten fläck av vägdamm från mina skor på insidan av dörren. Det är inget att bry sig om men jag blöter ändå fingret och tar bort det blixtsnabbt innan han hinner se något.

I det skick som inredningen är, upplevs den lilla dammpricken som rena vandalismen, och jag tänker på hur det skulle sett ut om jag packat in min trebarnsfamilj med hund i det här silverglänsande ekipaget. Man hade fått lägga ner en hel dags reconditioning för att återfå skicket av samma svala elegans, och det är ju den man är ute efter, i alla fall jag.

Det är svårt att få ihop det med barn och en åksjuk hund men det finns ett sätt; hyrbil. Jag kan inte tänka mig något annat som för en så relativt billig penning skapar en känsla av lyx och en slags... respit.

Det blir lite som ett hotellrum, en andningspaus och nystart. Hur många hinner städa sin egen bil upp i toppskick innan man åker i väg med familjen på semester? Man hoppar in och det är cd-skivor på golvet, glasspinnar under sätet, havererade solskyddskonstruktioner, mumifierade bananskal och gamla godispåsar. Det blir en improviserad snabbröjning och några vändor till soptunnan med skräp medan alla sitter fastbältade (kom nån gång!) i bilen och väntar.

Jag som är småbarnspappa reser för det mesta med barnvagn och babybjörn på tunnelbana och buss. Ingen sval elegans så långt ögat når. Lite småljummet klet är en bättre karaktäristik på vad som inramar mitt liv för närvarande. Det är blöjor i innerfickan och bröstmjölksspyor på axeln, treåringen tjatar och bebisen skriker. I det läget kommer hyrbilen som en frälsare i plåt och plast.

När jag åker och hämtar en nystädad (bara en sån sak...) V70 händer det att det blir en extra sväng runt staden. Man får en chans att ensam sitta och känna sig lite motormans-aktig en stund, och jag drömmer om pepitarutig keps och bilhandskar i getskinn.

Frugan kan inte begripa hur det kan ta så lång tid att hämta ut en bil men det får vara min lilla hemlighet. Den stunden blir mitt eget lilla mini-spa i vardagen innan familjen hoppar in och förfallet sätter igång. Efter en resa tur och retur till västkusten ser kupén ut som om vi vänt den ut och in använt som tält på Roskildefestivalen. Hur vi än anstränger oss att hålla rent arbetar vi i hopplöst underläge mot en energisk treåring som med obändig livslust lyckas kladda ut allt som är kladdigt och peta in saker i springor man inte ens visste fanns. Hunden kräks i bagageutrymmet, vår bebis lägger också en maräng här och där varannan mil och tonåringen sätter fötterna i taket.

Men redan då, när förfallet pågår inför mina ögon, kan jag i förväg njuta det mest fantastiska i hela hyrbilsprocessen; återlämnandet, en närmast religiös befrielseakt. Det faktum att det inte är vår egen bil undviker många konflikter under semestern, för hur skräpigt och äckligt det än blir så är jag lugn. Om några dagar ska jag ändå köra ner sophögen i hyrbilsfirmans garage, lämna nycklarna och... goodbye!