Hoppande Mustang imponerar inte längre

Historien är relativt enkel att förstå. En gammal racerförare, Kowalski, kör en trimmad Dodge Challenger från Colorado till Kalifornien på mindre än femton timmar.

Vilken manusidé! Hur gick det till när författarna sålde in den undrar jag.

Men det här var på den tiden när Hollywood klämde in biljakter i varenda produktion - såväl action, komedi som skräckis.

Skådespelaren Barry Newman (någon som minns honom?) gasar,bromsar och sladdar och jag minns det som en av mina stora tidiga bioupplevelser.

Jag hade i och för sig inte sett så mycket film överhuvudtaget så med Sound of Music och Djungelboken i bagaget slog en ordentlig biljakt ner som en bomb i mitt oförberedda tonårshjärta.

Det skulle bli mer. Steve McQueen i den legendariska Bullitt gjorde också ett outplånligt intryck på oss i biografsalongen. Varje gång bilen lättade över krönet till någon av de sönderfilmade backarna i San Francisco halvställde sig alla smågrabbar som om vi gjorde vågen.

Bioduken var inte direkt av Cosmonova-format, men vi sögs in i biljakterna och satt och vajade mellan bänkraderna.

Sedan dess har jag (och säkert alla andra pojkar som såg filmen) närt en dröm att en dag äga en Shelby-trimmad Ford Mustang.

Okej, jag vet att Bullitt kom innan Jakten mot nollpunkten, men det tror jag inte hade nått fram till dem som distribuerade rullarna till Sturebiografen i Lycksele.

Vi fick vackert vänta på vår tur i vilken ordning de än kom.Under mina tonår fanns det en hel del filmer med bilen i en bärande roll och jag älskade dem.

Det var allt från actionrullar till mer lättare underhållning som till exempel alla de Gasen i botten Herbie-filmer som gjordes, och naturligtvis James Bond.

Den scen i Goldfinger när M visar den specialutrustade bilens hemliga, inbyggda finesser var filmens absoluta höjdpunkt och jag önskade (och fick) en Dinky Toys-kopia av bilen.

Som alla andra Bond-nostalgiker tycker jag naturligtvis att charmen försvann i samma stund som de lämnade Aston Martin och sålde ut reklamplatsen till den fabrikant som betalade mest.

James Bond i en Audi, jag vet inte, där någonstans tog det slut för mig.

Så en dag, när jag själv tagit mitt efterlängtade körkort, dog intresset för den här typen av underhållning.

Jag hade blivit vuxen med allt vad det innebar av känsla för nyanser och proportioner.

Det var helt enkelt svårt att ta en film med en trimmad Dodge Challenger i huvudrollen på allvar längre. Livet började visa sig innehålla fler delar än vad som rymdes i scenariot en man, en bil.

Det här var ungefär samtidigt som jag slutade hisna när Fantomen nitade in det onda märket i hakan på någon skurk, eller var det lite tidigare, minnet tvekar.

Hur som helst, vissa saker har sin egen utmätta tid, även bilfilmerna. Till och med en klassiker som Bullitt får med tiden något ofrivilligt komiskt över sig.

Idag, med dataanimeringens möjligheter, när ungarna knappt höjer ett ögonbryn inför att se Manhattan utplånas av en jättevåg eller en "livs levande" Tyrannosaurus Rex, är det inte så imponerande med en hoppande Ford Mustang, om den så är Shelbytrimmad…