HA HA HA HA HA!!! Vem fan tror du vill ha din jävla skrothög?

Till en början var det smidigt värre. Man lägger bara ut en bild och lite information på Internet och vips är försäljningen igång. Jag lutar mig tillbaka i kontorsstolen och inväntar bud från trevliga bilentusiaster. Det har varit många trevliga mil med hundra procent körglädje och charm. Om några år kommer jag förmodligen att gräma ryggmärgen ur mig, men utan garage är det hopplöst att vara veteranbilägare, så nu måste den bort och helst innan vintern.

Den här typen av bil är inte i första hand ägnad åt transport. Den är mer som en kompis, eller en tidsmaskin på fyra hjul som luktar och låter som hela min barndoms somrar på en gång. Det var helt galet att vi köpte den till att börja med. Andra barnet på väg och vi går och köper en bil utan säkerhetsbälten! Det var dumt men jag blev väldigt förtjust över att för en gångs skull vara en sådan där spontan typ som går och köper något bara för att jag blev kär (i bilen, jag är kär i hustrun också men det är en annan krönika).

Men nu ska den bort (bilen alltså) och det driver mig som sagt till vansinne.
Redan tjugo minuter efter att annonsen är inlagd kommer ett första svar. Jag klickar förväntansfullt på mejlet för att se vem som är så het på gröten.

" HA HA HA HA HA!!! Vem fan tror du vill ha din jävla skrothög?
Jag bjuder tusen kronor, HA HA HA HA HA!"

Jag sitter och stirrar på skärmen, chockad över utbrottet från den anonyme "budgivaren". Vem tar sig tid att noggrant läsa annonser för att sedan spy ut sitt hån över en människa de aldrig träffat?

Min tröst är att anonyma mejl bara kommer från människor som lever innehållslösa och anonyma liv, så det straffar väl sig själv i slutändan men ledsen blir jag ändå. Som tur var dyker det upp andra trevliga svar, men i takt med att nivån höjs på seriositeten hos mina budgivare ställs det också högre krav på min annons. De vill ha bilder. Många bilder.

Det  sista jag har tid med just nu är att dokumentera allt på bild. Det är ju liksom ingen ny bil vi snackar om och jag tänker att hallå, bilen är besiktigad, vad mer kan ni begära? Men de ska ändå veta exakta detaljer om varje kvadratcentimeter av karossen.

Så kommer det några som vill titta. För den glade bilhandlaren är det just den stunden man ser fram emot. Att prata och och lirka lite tills man gjort en bra affär. För mig är det en plåga. Jag står inte ut med att tvingas försvara min bil när de går runt och rynkar på näsan åt den rost jag redan skickat bilder på. Här ska ingen komma och gnälla om detaljer, håll käften och lägg ett bud känner jag, eller köp en ny bil för tusan. Jag tar helt enkelt åt mig personligen och inser att jag är en usel affärsman.

Min mycket framgångsrike och förmögne granne berättar hur en bra bilaffär går till. Knepet är, säger han, att köpa under vad det är värt och sedan några år senare sälja till överpris. Jag förstår exakt men påpekar att om sådana som han ska lyckas krävs sådana som jag, som bara gjort dåliga bilaffärer. På det sättet gör jag en samhällsinsats som en oumbärlig länk i andrahandsförsäljningen av bilar. Men som förlorare tillhör jag de priviligierades skara. Jag fick i alla fall två lyckliga år med Duetten!