”Gott om pengar och tom lada – vad väljer du?”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades först i tidningen Automobil 2006.

Frågan var bara alltför bekant men kom en smula överraskande i sammanhanget. Jag satt hos tandläkaren med uppspärrat gap ungefär som Marve Fleksnes i Volvo Sonett-sketchen, italiensk.

»Om du hade den där stora ladan alla bildårar önskar sig och kunde ställa in bilar från de senaste 20–25 åren, vilka modeller av olika märken skulle det bli? Inte alltför dyra, både sportbilar och vardagsbilar?« undrade min dentale omvårdare.

Jag hade lite svårt med artikulationen men bland hans ocklusala observationer och mina befriande sköljningar lyckades jag haspla fram ett par namn och beslöt mig för att komplettera när jag kom hem.

Så här blev det:

Alfa Romeo – den lilla 1300 och 1600 Junior från 1969 respektive 1972, den med Zagatokarossen. Som just en italiensk Saab Sonett III. Magnetisk specialbils-karaktär i allt.

Audi – här må ni kasta ruttna tomater, mitt val är något så till synes genomtrist som en 100 GL5E i första utförandet 1976–81. Jag minns den emellertid som suverän när den kom, ny stil i allt och med den banbrytande femcylindriga bensinaren först av alla. Någon fin kvar i landet? Let me know.

BMW – en M1, unbedingt nu när jag kört en. Jaså, kostar de så mycket? En M5 första generationen då, kantig och diskret och tillverkad i lockande liten upplaga.

Chrysler – här måste jag få passa.

Citroën – Xantia Activa. Underskattad högteknologi i vardagsdress. Gav positiv betydelse åt begreppet plattfot. Håll i bilen om du har en.

Daihatsu – annorlunda minimärke som kom och gick i Sverige. Charade 4WD minns jag som en körkul typ trots att den inte var trecylindrig.

Dodge – ja, en Viper då. Allra helst den feta prototyp som stod på Frankfurt­salongen 1989. Nähä, inte inom budgeten.

Fiat – här har jag svängt. Jag såg en Coupé Turbo härom dagen och den är faktiskt enastående läcker att titta på. Häftig körprofil, allt annat än väluppfostrad vill jag minnas.

Ford – hmm, här blandas högt och lågt. Ford har byggt in förbluffande köregenskaper på senare år, jag skulle rösta på en begagnad, 215-hästars Focus RS.

Honda – en oförstörd CRX från 1984, med gråsvart nederdel på karossen och röd fartrand mellan plåt och plast. Eller en Civic Shuttle från samma år. Eller varför inte hela kvartetten Civic som lanserades det året. Fat chance att hitta någon sådan!

Jaguar – en mossgrön eller chokladbrun tidig XJS V12. Pårökt formgivning, världens mest välpackade motorrum och strålkastare hämtade från VW 411.

Lada – kvittar vilken bara alla bilarna får plats.

Mazda – no snack about it, en Miata första generationen. Gärna den superlågmilare som stod på Stockholms bilsalong för några år sedan.

Mercedes – en 350 SLC, den där som ser ut som en strävhårig tax. Men den måste vara i toppskick, muggiga SLC är rena fasan.

Mitsubishi – måste jag? Starion Turbo då, en kul åttiotalskick med axelvaddar och skenbar motorkaraktär.

Morris – försök inte, jag vill aldrig, aldrig ha en Morris Marina.

Nissan – Cube. Fyrkantig högburk med oändligt mycket mer lyckad design än fula grimasen Toyota Yaris Verso.

Opel – en 24-ventilers Omega Caravan 1991. Sista och bästa upplagan av tidernas trotjänarmotor och en årgång då man började få fason på bilen som var rena skräpet vid debuten. Högsta fart och största rymd i ett.

Peugeot – en riktigt fin 205 GTI, vad annars?

Porsche – har alltid gillat smala karosser mer än breda och här sitter rätt maskin under den samma: 924S.

Renault – hade tänkt säga någon Gordini- eller Alpine-modell, men det måste bli en Sport Spider. Läckerbit i sin högsta potens.

Saab – finns det någon mer än jag som minns snikversionen av 900 Turbo från 1980? Den var sjukt grågrönvit på Saab-manér, saknade spoilern bak och hade navkapslar från GLE i stället för incafälgarna. En sådan röstar jag på.

Skoda – nej, ingen bakladdare för min del längre. Jag tar en Fabia RS, dieselraket med visst ekonomitycke.

Subaru – SVX, något annat kommer inte på tal. Boxersexa, fyrhjulsdrift, rymddesign – det är ju bättre än Audi ur-Quattro!

Toyota – en vit Supra från mitten av 1980-talet, med de gula varselljusen, den svarta bakrutespoilern, malteserfälgarna och allt det där.

Volkswagen – andra generationens Scirocco GTI. En mini-Porsche 928 som aldrig slog igenom. Fanns den inte med pepitamönstrad klädsel också?

Volvo – 244 GLT från 1980. Vinröd. Så himla tuff. Men bara i perfekt skick. Och det är de ju aldrig.

Sådan blev listan jag tänkte berätta om för käftis nästa gång. Hoppas han kan höra vad jag säger.