”Ett orimligt beslut – vad hände med sunt förnuft?”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Jag har inte fått någon parkeringsbot – peppar, peppar, ta i trä – sedan den där gången för sådär 15 år sedan. Då förtjänade jag verkligen boten.

Först trodde jag att bilen blivit stulen. Jag ringde polisen för att anmäla saken men fick till svar att jag först skulle kolla om den blivit bortforslad på grund av felparkering.

Då fick jag den isande insikten. På söndagen hade jag parkerat på färdtjänstens hållplats, vilket är tillåtet över natten och på helger. Dessvärre hade jag glömt att parkera om – och på onsdagen var bilen borta.

Ett samtal till den lokala uppsamlingsplatsen bekräftade att bilen hade blivit bärgad och när jag kom dit satt tre gula lappar på vindrutan.

Att den typen av felparkering ska resultera i böter och bärgning är glasklart. Den parkeringsbot som vi tar upp i den här artikeln är dock helt uppåt väggarna.

Tänk en vanlig villagata där det knappt får plats två bilar i bredd och där post, snöröjning och sophämtning måste kunna ta sig fram. För att underlätta har Tomas Jonsson och hans familj i åratal ställt bilen på den grusiga remsan precis bredvid gatan. Det gör det enklare för alla.

Men det tycker inte kommunen, som låter ett parkeringsbolag utfärda böter för att bilen parkerats på ett område som räknas som ”terräng”. Varsågod att betala 1  300 kronor.

Det är alltså tacken för att hjälpa till med framkomligheten. Var ligger rimligheten i det? Är det inte bättre att använda den yta som finns än att stå i vägen? Vad hände med sunt förnuft?

Det är kanske att begära för mycket men det hade varit klädsamt om kommunen och parkeringsbolaget kunde släppa fyrkantigheten för en stund och koncentrera sig på att lappa bilarna som verkligen står fel. Som min för 15 år sedan.