Doften av en 142:a på snöpackade vägar

Alla flyktiga déjà vu-känslor som ibland blixtsnabbt besöker mig är alltid i samband med dofter. Ta med en liten repstump  med tjära nästa gång du besöker din gamla farfar för oavsett om minnet lämnat honom, hur senil han än är så kommer det att öppna en kanal rakt in till de sista spåren av barndomens båtfärder, vattentunnor och allt annat som tjärades in förr i tiden.

Själv undrar jag om det finns något motsvarande för min generation, vi som närmar oss femtiostrecket. Ã-verblivet vintersalt på sommarheta grusvägar i Norrland kanske. Jane Hellens deodorantspray och de gula fingrarnas stank av tjuvrökta Glenn?

Jag som växte upp i Västerbottens inland förknippar barndomsminnen med kyla - kanske inte som stark doft i vanlig bemärkelse - mer som en kombination, när man t ex dricker mellanöl ur burk utomhus i tjugo minusgrader. Det händer inte ofta nuförtiden men det kvalar in som nostalgisk förnimmelse helt i klass med tjäran. Eller den stålblå doften inuti en nygrävd snökoja och till det hör också lukten av apelsinskal i snön och genomsura lovikkavantar hängande på elementet.

Kriteriet för den här typen av nostalgi är - antar jag - att doften sedan länge försvunnit ur ens vardag. Då finns det något jag verkligen av hela mitt hjärta inte saknar: luktkombinationen av bensin, Wunderbaum-gran och tonårssvett i trettio graders värme i baksätet på "Kubikens" senapsgula Vovo 142:a.
Lyckseles obönhörliga vinter bekämpades med bastuvärme i bilarna så när man hoppade ur och kissade i snödrivan kunde ansiktet ibland få uppleva en sekundsnabb temperaturskillnad på sextio grader.

Vägarna var belagda med hårt packad snö och när hjulen rullade fram lät det mer "snöknirk" än motor i den låga hastigheten. Så mycket till raggarbilar fanns det inte. Kemmel hade en beige Chevrolet ett tag vill jag minnas, men annars fick man ta det som bjöds. Amazon och PV, Opel Kadett och Rekord. Vi som ännu inte hade tagit körkort bad och bönade om att få hänga med på en sväng efter att pingskyrkans ungdomsgård Duvan hade stängt.

Turen gick ner till barackerna öster om järnvägsstationen och tillbaks till torget några varv. Man köpte en "Parisare" med klassiskt refflade pommes frites på korvkiosken och sedan bar det vidare med bilen upp till Bålforsens kraftverk och tillbaka längs med Umeälvens norra sida.

Det låter kanske inte så upphetsande och det var det inte heller. Nattmörkret hade sänkt sig över staden redan vid tretiden på eftermiddagen så det handlade inte om någon sightseeing om man säger så. Det var outhärdligt långtråkigt t o m redan då men det fanns inte så mycket annat att göra.

Jag kan inte påstå att jag minns det med glädje, möjligtvis värme (!). Det var glesbygdsleda och tonårströtthet i olycklig kombination med hård kyla. Förmodligen går fortfarande - trettiofem år senare - samma raggarrunda runt torget och det skulle inte förvåna mig om en och annan 142:a fortfarande är i tjänst. En sak jag definitivt vet, som är detsamma nu som då, är längtan efter ett eget körkort. Datum för min uppkörning var den 24 september 1977. Två dagar efter min artonårsdag. Man väntade inte en dag i onödan.