Den sanna historien om hund i bil

Vi skaffade hund. År av tjat från dottern gjorde oss veka och jag och hustrun började leka med tanken. Vi måste våga satsa lite, sa jag. Det värsta som kan hända är att vi får lite motion! Den svarta labradoren Melker anlände och vi kämpade i månader för att göra honom rumsren. Ny modern hundpsykologi säger att man inte ska bestraffa, så vi bar tålmodigt ut honom i parken efter lek, mat och sömn.

Dagarna gick och ingenting hände. Så snart vi kommit in i lägenheten igen gick han direkt till samma plats vid pianot och la en prydlig hög på parketten där han mutat in sitt egna lilla avträde. Efter tre månader rann sinnet på mig och jag kastade mig som en handbollsmålvakt, från soffan tvärs över golvet när han var på väg att slå en drill på min Gibsongitarr som stod lutad mot bokhyllan.

- Nu jävlar i helvete är det slutpissat, skrek jag och högg tag i den skräckslagna valpen. Det fungerade. Inte en droppe spilldes inomhus efter den dagen.

Så skulle vi åka bil. Ni måste träna en bit i taget, sa kvinnan som hade sålt hunden till oss. Det här börjar spåra ur, sa jag till hustrun. Det här är en heltidssysselsättning. Eftersom jag gjort honom rumsren med våld kände jag att den hårda skolan var min stil.
Det är lika bra han får vänja sig på en gång, tänkte jag och vi satte honom i baksätet för att åka ut till landet.

Efter en kilometer hyperventilerade vår stackars Melker och det rådde inget tvivel om att killen hade svår panikångest. Den svarta pälsen var täckt av hundens tydligaste stresstecken, vita mjäll. En kilometer senare spydde han ut en komplett måltid Frolic, och labrador som han är tittade han nyfiket på högen en sekund, tänkte "oj här ligger det mat" och glufsade i sig allt innan vi hunnit stanna till. Det var enastående äckligt och familjen skrek oupphörligt tills jag hittat en p-ficka, och alla flydde hulkande ur bilen medan jag torkade bort den bruna gegga som fanns kvar. Vi hade fått ett levande exempel på just denna ras imponerande aptit, och det skulle komma mer av den varan.

Så småningom klarade han av att åka bil, och vi vande oss med att han själv städade upp om det hände en olycka. Det var avskyvärt, men praktiskt. Till sommaren åkte vi till Gotland och vår hund skulle triumfera i ytterligare vidrigheter. När vi kommit av färjan stannade vi för en gemensam kisspaus. Melker jublade ut i skogen och vi gladde oss åt att se hur han hoppade runt och rullade i mossan. Han försvann in i ett buskage och kom lyckligt ut med, ja jag kan inte ens skriva det men han hade hittat en brun sak människor ibland lämnar efter sig i buskar vid rastplatser.

När jag insåg vad det var skrek jag "loss Melker, loss" men konsistensen lämpade sig inte för att släppas så han stod där, inför en äcklad familj, och mumsade glatt i sig hela, ja du vet vad jag menar. Han hoppade in längst bak i vår 245:a och vi åkte vidare mot Burgsvik, nu med den nyvunna kunskapen om labradorens förmåga att finna näring där man minst anar det. Melkers andedräkt fick bilen att stinka som ett utedass med plasttunna och vi åkte åtta mil i tystnad med samtliga rutor nedvevade.

Det här stod inte i labradorboken vi läste, tänkte jag. Jag ska skriva en ny bok. Hund i bil, the true story.